<anforande>
<dok_hangar_id>2349322</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0956</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:56 Tisdagen den 8 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>56</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på fråga 1993/94:331 om hjälp till brottsoffer</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>77FCBAB2-E316-4BA4-A4B8-0CB3665ECD42</anforande_id>
<anforande_nummer>105</anforande_nummer>
<talare>LIISA RULANDER (kds)</talare>
<parti>kds</parti>
<anforandetext>Herr talman! Självfallet är det viktigt att det är
personskador som skall ha företräde framför
egendomsbrott. Det är inte mycket som är så
integritetskränkande som skador mot person i
samband med brott. Likafullt måste vi kanske
komma tillbaka i den här frågan för att se vad som
kan göras för samtliga som drabbats av brottslig
verksamhet. Jag har här tagit upp fallet Zentio,
men det finns hur många fall som helst, som var och
en för sig är unika.

Jag är ändå väldigt tacksam för att ministern
uttryckt den inriktning som regeringen har och att
regeringen har gett Domstolsverket instruktioner
om de problem som har med hur brottsoffren kan
känna sig inför domstol att göra. Det känns
betryggande. Men ändå skulle jag vilja fråga: Tror
ministern att det är realistiskt att man skulle kunna
göra någonting mer för ett företag som investerat i
brottsförebyggande åtgärder och som ändå råkar ut
för tio till tjugo brott per år -- åtminstone i en
framtid? Man har gallerförsedda fönster, och det
ser nästan ut som en fästning.
</anforandetext>
<intressent_id>0664384557700</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>249999</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0956/#anf105</protokoll_url_www>
</anforande>
