<anforande>
<dok_hangar_id>2349322</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0956</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:56 Tisdagen den 8 februari</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>56</dok_nummer>
<dok_datum>1994-02-08 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på fråga 1993/94:331 om hjälp till brottsoffer</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>202E54A9-2415-4911-BA47-72584518F074</anforande_id>
<anforande_nummer>100</anforande_nummer>
<talare>Justitieminister GUN HELLSVIK (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Liisa Rulander har frågat mig vilka
åtgärder jag avser att vidta för att hjälpa den grupp
av brottsoffer som utgörs av småföretagare som år
efter år utsätts för brott i form av skadegörelse och
stöld.

Liisa Rulander nämner att småföretagare har
mycket små möjligheter att få rättshjälp. Det är
riktigt att den möjligheten är begränsad.
Emellertid förs talan om skadestånd på grund av
brott ofta i brottmålet. Åklagaren är i sådana fall
normalt skyldig att förbereda och utföra
målsägandens talan, om målsäganden begär det.
De begränsade möjligheterna att få allmän
rättshjälp är inte det stora problemet.

Som jag uppfattar problemet handlar det om
småföretagare som utsätts för skadegörelse och
stölder och som inte får ersättning för skadorna av
sina försäkringsbolag och inte heller av
gärningsmannen därför att denne inte har några
tillgångar att betala skadestånd med. Frågan är då
om staten skall träda in och betala
brottsskadeersättning till dessa företagare. Staten
har genom brottsskadelagen tagit på sig ett ansvar
att betala ersättning för skador på grund av brott till
skadelidande som inte kan få skadan ersatt på annat
sätt. Men reglerna om brottsskadeersättning är
inriktade på att i första hand ge så god ersättning
som möjligt vid personskada.

Lösningen på det problem Liisa Rulander tar upp
ligger knappast i ökade brottsskadeersättningar.
Jag tror att Liisa Rulander och jag kan vara eniga
om att de åtgärder som verkligen hjälper den grupp
av brottsoffer som frågan avser måste sättas in på
ett tidigare stadium. Det viktiga är ju att förhindra
att alla dessa brott begås. Vad vi gör, och
naturligtvis kommer att fortsätta med, är att
utveckla det brottsförebyggande arbetet. Att
resurser sätts av för detta arbete tjänar vi alla på.

När det gäller Polisens verksamhet vill jag peka på
de riktlinjer regeringen beslutat skall gälla för
polisverksamheten. På det lokala planet skall
polisverksamheten i ökad utsträckning bedrivas i
form av närpolisverksamhet som i första hand
inriktas på brottsförebyggande arbete,
problemorienterat polisarbete och på en hög grad
av synlighet och tillgänglighet. Det
problemorienterade polisarbetet innebär bl.a. att
Polisen kartlägger och åtgärdar sådana
förhållanden som ger upphov till brott. Som ett
exempel kan jag nämna vad som gjordes i en
Stockholmsförort där det begicks ett stort antal
källarstölder och inbrott ur bilar. Polisen inledde
där ett samarbete med experter på inbrottsskydd.
Sedan inbrottsskyddet förstärkts minskade
inbrotten och stölderna kraftigt.

Avslutningsvis vill jag nämna att regeringen i mars
förra året tillsatte en parlamentarisk kommitté som
skall överväga bl.a. hur tryggheten mot brott skall
kunna ökas.
</anforandetext>
<intressent_id>0937012299307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>249994</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0956/#anf100</protokoll_url_www>
</anforande>
