2349317 GH0951 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:51 Torsdagen den 13 januari 1993/94 51 1994-01-13 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede interpellationsdebatt 3D2B69F9-A03B-46F4-811C-5F6A151265CC 52 Statsrådet BO LUNDGREN (m) m Herr talman! Jan Fransson ställde frågan om hur statliga banker bäst bör utvecklas. I första hand sker det genom att avveckla det statliga ägandet. Erfarenheterna av staten som ägare för såväl Nordbanken som tidigare PK-banken kan vi själva se effekterna av. De är inte särskilt upplyftande. Att vi i riksdagen skulle diskutera hur man bäst utformar en bra struktur för en enskild bank är nog den största otjänst som vi skulle kunna göra banken. Det kliar alltid i fingrarna på politikerna när det gäller att styra och ställa -- hos vissa sannolikt mer än hos andra. Jag menar inte nödvändigtvis Magnus Persson eller Jan Fransson i det avseendet, utan det ligger säkert för oss alla, eftersom vi är intresserade och vill vara med och besluta om saker och ting. Men vissa saker kan inte vi politiker hantera. Vi är inte bra på att driva och leda företag, åtminstone inte i den roll som vi har som politiker. Det finns andra exempel på detta utanför banksektorn. När det gäller enskilda företag gör vi bäst i att skapa bra betingelser för dessa. Jag återkommer till att det finns all anledning att ha synpunkter på de stora strukturerna. Magnus Persson frågade mig: Hur länge kommer Gota Bank att leva? En sak kan jag säga: Gota Bank hade inte levt längre än till september 1992 om inte regeringen och så småningom riksdagen hade ingripit. Banken var helt färdig att avvecklas, med våldsamma förluster, som nu skattebetalarna har tagit. Banken kommer också i realiteten att avvecklas, men precis som jag hela tiden har sagt skall självfallet varje avveckling av en bank som har gått så katastrofalt dåligt ske i ordnade former -- vilket också har skett -- och de livskraftiga delarna skall tas till vara så att de kan utvecklas. Alldeles bortsett från att staten inte är en bra ägare finns det naturligtvis konfliktrisker i att i viss utsträckning vara ansvarig för den finansiella marknadens lagstiftning och strukturer och samtidigt ha ett eget ägande på den marknaden. Detta är konfliktrisker som vi måste vara medvetna om. Ägarens uppfattning vad gäller Nordbanken och nu Nordbanken/Gota Bank måste naturligtvis vara att man vill få så bra avkastning som möjligt på de investerade medlen, i det här fallet en så bra återbetalning som möjligt på de pengar som skattebetalarna tyvärr har tvingats betala till följd av spekulationsekonomin under 80-talets andra hälft och den dåliga ledningen från såväl ägare som ledning i banken. Detta är naturligtvis väldigt viktigt. Staten å andra sidan har ett stort intresse av ett effektivt, väl fungerande betalnings- och kreditsystem och också en effektiv och bra konkurrens på det området. Vi arbetar i den riktningen genom att riva ner regleringar och hinder för etablering av nya banker, men självfallet ställs krav på den verksamhet som skall bedrivas. Vi har förbättrat möjligheterna för utlänningar att förvärva svenska banker. Det finns alltså möjlighet att uppnå den konkurrens vi eftersträvar. Låt mig sedan gå in på frågan om Nordbanken. Som jag sade inledningsvis är ingen av oss tre som deltar i debatten någon expert på hur man bedriver bankverksamhet. Vi har olika uppfattningar, mål och ambitioner. En ambition som vi naturligtvis har anledning att ha är att få ett bra och effektivt fungerande kreditsystem. Om Jan Fransson och Magnus Persson har rätt i sin bedömning av vilken vikt de tidigare bankerna Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken kan spela i sin region och hur mycket de kan bidra med i en sammanslagning med Nordbanken, är ju detta något som faktiskt kan användas av banken, vilket tydligen också framgick av ett brev från Nordbankens koncernchef Hans Dahlborg. Jag förutsätter att den ledning som har tillsatts av styrelsen i Nordbanken nu på bästa möjliga sätt kommer att utforma bankens struktur för att uppnå målet så bra lönsamhet som möjligt och att man ser till att det målet också uppnås i ett framtida privat ägarskap. Har Jan Fransson och Magnus Persson rätt i det de säger finns all anledning att tro att det finns möjligheter att behålla den här typen av regionala strukturer. Men beslut om detta skall inte fattas i Sveriges riksdag och heller inte av Sveriges regering. Vi kan nämligen inte göra de bedömningarna, eftersom vi inte har tillräckligt underlag. Jag har full förståelse för att interpellationen har ställts och att Magnus Persson också deltar i diskussionen. Vi har all anledning att företräda våra regioner och deras intressen, och om dessa intressen sammanfaller med förutsättningarna för en lönsam och bra bankverksamhet kan också dessa intressen komma att tillgodoses. Det är ungefär vad jag kan och vill svara i det här avseendet. 0537484650407 N 2010-01-01 00:00:00 249582 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0951/#anf52