2349317 GH0951 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:51 Torsdagen den 13 januari 1993/94 51 1994-01-13 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede interpellationsdebatt 8994BE91-73EB-4265-81C3-2F1625A6CACD 44 Statsrådet BO KÖNBERG (fp) fp Herr talman! Trots att interpellanten deltar i debatten börjar jag med att kommentera Margitta Edgrens synpunkter. Jag har uppfattat Sten Anderssons i Malmö interpellation på det sättet att den handlar om just det som står i dess rubrik, nämligen om vård i livets slutskede. Interpellationen tar också upp det som tas upp i två frågor som ställts till mig. Den första frågan handlar om hur man som människa i livets slutskede skall kunna bli behandlad på ett värdigt vis. Den andra frågan handlar om hur man skall kunna få en större bestämmanderätt över vården i livets slutskede. Det stämmer att ordet eutanasi förekommer i ingressen av interpellation och där synes definieras som en god och stilla död. Jag har därför inte uppfattat att Sten Andersson har frågat mig om de frågor som Margitta Edgren uppfattar som inlindade i Sten Anderssons interpellation. Jag svarar ändå gärna på den fråga som Margitta Edgren ställer; jag har gjort det i flera andra sammanhang tidigare. Min uppfattning är att vi i Sverige inte skall skaffa oss en sådan lagstiftning eller tillämpning som i dag finns i Holland. Jag har utvecklat detta i andra sammanhang och gör det gärna i fler sammanhang, i den mån jag därigenom bidrar till debatten på den punkten. Jag har mer uppfattat Sten Andersson som oroad över det som Margitta Edgren själv tar upp, nämligen att det inom svensk sjukvård ibland förekommer övervård. Sten Andersson avslutade sitt inlägg med att fråga mig om huruvida man såsom läkare gör fel om man bryr sig om livstestamenten och på så sätt därigenom i praktiken agerar så att patienten kanske lever några dagar kortare än om de maximala teknologiska insatserna sätts in. Därför har jag i mitt svar koncentrerat mig till dessa frågor. Nu riktar jag mig till Sten Andersson. Den bästa tekniken för detta kan förstås diskuteras. I ställföreträdarskap finns risker av den typ som här nämnts. Utgångsläget är att det om patienten är medvetslös och man som läkare och annan vårdpersonal vill skaffa sig en uppfattning om vad patienten haft för önskemål, ligger i saken natur att man ibland försöker utröna detta genom att fråga de människor som finns i patientens omgivning, människor som känner patienten bäst. Samtal av den typen förmodar jag inte alltför sällan förekommer inom svensk sjukvård, just i situationer där det, som Sten Andersson sade, rör sig om några dagar. Detta är en mycket komplicerad fråga att ta ställning till. Från vårdpersonalens sida vill man säkert känna att man handlar i harmoni med de släktingar och människor som stått vederbörande närmast under livet, om patienten i fråga är medvetslös. Jag håller med om att om ett sådant förfarande skulle institutionliseras får man förstås tänka sig noga för, och det inryms i den allmänna bedömning jag gjorde. Det finns, som jag sade, många svårigheter av både etisk och juridisk art vid utrönandet av detta. Om vi skall utreda frågan separat i Sverige, var min bedömning när jag besvarade frågan senast i riksdagen att man borde kunna avvakta den typ av försök som äger rum i ett land som liknar vårt så mycket som Danmark gör. Jag har fortfarande uppfattningen att eftersom danskarna av något skäl, gott eller dåligt, kommit i gång före oss med en försöksverksamhet, verkar det lämpligt att vi försöker lära oss någonting av den verksamheten. Direkt orsakat av Sten Anderssons interpellation har våra danska kolleger kontaktats för att vi skulle få reda på om det fanns någonting att ta del av. Enligt det svar som vi fått finns ingen sådan information för ögonblicket, men jag räknar med att kunna få sådan. Låt oss som sammanfattning av den diskussion som vi nu fört säga att det är ytterst angeläget att fortsätta med de ansträngningar som pågår från Socialstyrelsens sida när det gäller att sprida ut den redan befintliga kunskap som människosläktet förskaffats till den svenska sjukvården, detta för att få ett så värdigt slut på livet som möjligt. Jag är överens med Margitta Edgren om att ju bättre vi använder oss av moderna forskningsresultat om bl.a. smärtlindring, desto färre människor kommer att utsättas för plåga. Desto färre människor kommer också innan en sådan situation inträffar plågas av oro för vad som skall hända. Det är naturligtvis bättre att vi ser till att människor får ett så värdigt liv som möjligt, även de allvarligt sjuka, än att sätta in insatser för att diskutera på vilket sätt man bör tillmötesgå människor som absolut inte orkar leva med sina plågor. 0384833975200 N 2010-01-01 00:00:00 249574 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0951/#anf44