2349317 GH0951 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:51 Torsdagen den 13 januari 1993/94 51 1994-01-13 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede interpellationsdebatt F6DF8D4C-049F-4AF8-8B48-0AA421119D6C 43 MARGITTA EDGREN (fp) fp Herr talman! Jag håller med Sten Andersson i Malmö om att detta är en oerhört svår och grannlaga fråga att diskutera. Det hindrar dock inte att den är viktig. Jag vill också här peka på den debattskrift som statens medicinskt-etiska råd har gett ut i frågan om eutanasi. Överskriften på Sten Anderssons interpellation var faktiskt eutanasi, men det har inte Bo Könberg tagit upp. I de gängse ordböckerna är eutanasi synonym för dödshjälp, barmhärtighetsmord. Jag vill fråga Bo Könberg om det finns något särskilt skäl för att man från regeringens håll inte uttalar sig om den sidan av saken. Vad Sten Andersson tangerar är att vi i Sverige skulle införa de regler som finns i Holland. Där är det fortfarande i lag förbjudet att medverka till eutanasi, men ett tillägg till lagen ger läkare åtalsfrihet om de har medverkat men hållit sig inom vissa riktlinjer. För min personliga del vill jag mycket bestämt säga att den typen av regler vore oerhört besvärande. Jag hoppas man inte har några funderingar på att införa dem i svensk lagstiftning. Det av flera skäl. För det första skulle det urholka respekten för människovärdet som vi till varje pris måste upprätthålla. För det andra innebär det att patientens självbestämmande -- dvs. att patienten själv tar ställning -- alltid också inbegriper någon annans självbestämmande. En läkare, sjuksköterska eller kurator måste också hjälpa till. Därmed kräver patienten att någon annan undertrycker sitt eget självbestämmande. Jag tror, som Bo Könberg, att en bättre väg att gå är att ta tag i den ångest och oro som finns inför döden, troligtvis hos oss alla. Vi måste försäkra människor, göra det tydligt och troligt för dem, att den dag de står inför sin död kommer de att få dö i värdighet utan smärta och ångest. Vi vet att trots mycket kurser och mycket skrivet om smärta i livets slut så finns det fortfarande stora kunskapsluckor ute bland personal och anhöriga om hur man ger patienter smärtfrihet, hur man förmedlar frihet från ångest inför döden. Denna lucka, denna brist på kunskaper måste vi först och främst se till att fylla. För det andra måste vi också vara medvetna om att övervård förekommer. Det har flera avhandlingar visat, bl.a. en av Carl Kjellstrand för några år sedan. Denna övervård kan förklaras av personalens egen rädsla för döden, personalens egen orutin och dåliga kunskaper. Den kan bero på rädsla för anmälan till Socialstyrelsen. Men den kan tyvärr också kanske bero på imperiebyggande klinikchefer, klinikchefer som måste bevisa behovet av ytterligare resurser till sina resp. kliniker. Socialstyrelsen har gett ut mycket tydliga råd om detta. I dessa råd är man mycket klar över patientens rätt att dö under värdiga former och läkarens rätt att avstå från aktiv behandling, om den inte gagnar patienten. Däremot har läkaren eller sjukvårdaren aldrig rätt att avstå från omvårdnad, dvs. att avstå från att underlätta för patienten att leva till slutet. Det finns inte tillräcklig kunskap om detta i sjukvården. Jag vill att Bo Könberg tar klart avstånd från propåerna som ligger inlindade i Sten Anderssons i Malmö interpellation om att i Sverige underlätta för eutanasi. Jag skulle också vilja att Bo Könberg något mer utvecklar vad man funderar på att göra för att sprida kunskaperna om lindring av smärta och ångest. 0502609471907 N 2010-01-01 00:00:00 249573 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0951/#anf43