2349317 GH0951 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:51 Torsdagen den 13 januari 1993/94 51 1994-01-13 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:65 om vård i livets slutskede interpellationsdebatt C49D4FF4-8A16-4AA7-9F8F-F319345D6794 42 STEN ANDERSSON i Malmö (m) m Herr talman! Jag tackar för svaret på min interpellation. Under de senaste hundra åren har läkarvetenskapen gjort enorma framsteg. Det har inneburit att sjukdomar som för trettio eller femtio år sedan ofta hade dödlig utgång i dag ganska lätt kan botas. Man kan i dag göra kirurgiska ingrepp som var främmande för läkarna för femtio år sedan. Allt detta är positivt. Det har inneburit ett lättare liv för många människor som har blivit sjuka eller som har råkat ut för någon form av skada. Men även det som huvudsakligen är positivt har alltid någon gång något negativt med sig. Det positiva har också fått den effekten att många människor i livets slutskede tvingas tillbringa sina sista dagar i en ur mänsklig synpunkt ytterst förnedrande situation. Jag tror inte att någon människa vill tillbringa de sista stunderna i livet som ett kolli. För något år sedan presenterades en opinionsundersökning där en kraftig majoritet av svenska folket delade denna uppfattning. Prioriteringsutredningen, som statsrådet refererade till, säger att man har rätt till ett värdigt avsked från livet. Statsrådet erkänner här också att kunskapen runt om i landet vad gäller smärtlindring kunde varit betydligt bättre. Vi vet att denna kunskap finns. Jag hoppas att den sprids ut och att den blir tillgänglig för alla. Lika värdigt som vi vill att livet skall vara, lika värdigt skall också livets slut vara. Den andra delen av min fråga handlade om livstestamente. Det innebär att medan man är frisk och vid sina sinnens fulla bruk skriver man ett intyg, som är bevittnat och även kan uppdateras, där man talar om att om man skulle hamna i en situation där man inte längre är kontaktbar, så vill man inte att det skall sättas in livsuppehållande insatser. Man talar om att man vill få lov att somna in lugnt och stilla. Dessa testamenten har blivit diskuterade. Om jag hamnar på sjukhus vid mina sinnens fulla bruk, så kan jag tala om för doktorn att jag inte vill ha medicinsk hjälp. Det accepteras. Men testamenten accepteras inte alltid. Jag har ett exempel från Malmö. För något år sedan blev en kvinna rånad och nedslagen. Hon vaknade aldrig upp ur sin medvetslöshet. När hon kom till sjukhuset fann man i hennes papper att hon tillhörde en viss religiös åskådning. Det stod att hon under inga förhållanden ville ta emot blod, även om det innebar att hon därför avled. Detta respekterade läkaren. Jag tycker att man borde respektera ett livstestamente på samma sätt. Däremot är jag mycket orolig för en mening i statsrådets svar. Statsrådet talar om alternativ. Han säger att livstestamente är ett alternativ. Sedan kommer: Ställföreträdare för patienten kan vara ett annat alternativ. Det vill jag aldrig vara med om. Då kan vi hamna i rågångar där släktingar, t.ex. på grund av arv och liknande, kan börja prata om att patienten önskade si och så. Den situationen hoppas jag att ingen som ligger på sitt yttersta skall behöva vara med om. Det skulle bli mycket svårt att dra gränserna där. Vidare, herr talman, har jag en fråga som är mycket svår och ytterst besvärlig. Det rör vårt livs slut. Inte en människa känner likadant som en annan. Men det pågår verksamhet i Danmark och i Holland. Statsrådet säger visserligen att det inte skett någon utvärdering, men min fråga är: Kan vi inte i Sverige själva sätta i gång en utredning i en fråga som tydligen ändå berör så många människor? Vi behöver inte vänta på vad som skall hända i Danmark eller Holland. Till sist: Anser statsrådet att den läkare gör fel som i dag respekterar ett livstestamente, trots att patientens liv, om medicinska insatser hade gjorts, skulle ha kunnat förlängas med några dagar? 0892012091809 N 2010-01-01 00:00:00 249572 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0951/#anf42