2349313 GH0947 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:47 Fredagen den 17 december 1993/94 47 1993-12-17 00:00:00 Åtgärder för att stabilisera bostadskreditmarknaden 352FBEF8-C47A-4FD2-98D8-F4FB09334D77 8 LARS WERNER (v) v Herr talman! Låt mig börja med, även om det inte är huvudfrågan i den här debatten, att instämma med Bo Jenevall i att det är ganska betänkligt att vi inte har en bostadsminister i det här landet. Det har vi haft tidigare -- bra och dåliga. Nu har vi varken det ena eller det andra. I vart fall har vi ingen bra bostadsminister. Den finans- och byggpolitik som har förts under senare delen av 80-talet har, kanske framför allt på grund av utlåningspolitiken, inneburit en snedvridning av byggande av bostäder och kommersiella fastigheter. Det har resulterat i ett högt pris på fastigheterna och därmed också höga hyror. Värdet har i dag sjunkit, men kvar finns lånekostnaderna. Det har resulterat i bostadskostnader, för vissa årgångar av bostäder, som är orimliga för de flesta. Den socialdemokratiska regeringen insåg inte heller behovet av åtstramning i tid. Jag har efter debatten förra fredagen lärt mig att man inte får diskutera historia i den här kammaren. Man får inte vara för gammal heller, enligt skatteministern. Faktum är att den nuvarande borgerliga regeringen har spätt på problemen med en svag och förvirrad finans- och bostadspolitik. Jag kan ge exempel på detta: Enbart det misslyckade försvaret av kronan kostade Sverige ca 20 miljarder. Arbetslösheten, som har diskuterats tidigare i dag, kostar 40--41 miljarder i rena kostnader. Om man lägger till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som kostar 30 miljarder är kostnaderna uppe i 70 miljarder kronor. Detta är bakgrunden till vår diskussion. Till detta kommer att de ständiga ändringarna och försämringarna av spelreglerna inom bygg- och bostadssektorn bidrar till sjunkande värden och osäkerhet. Bygg- och kreditmarknadskrisen leder till finansiella problem för såväl staten som de boende, långivarna och fastighetsägarna. Den djupa byggkrisen förvärras hela tiden utan att någon från regeringens sida egentligen gör någonting. Det är en katastrofal situation. Det är inga överord. Allt fler blir arbetslösa. Investeringarna inom nästan alla byggsektorer sjunker mer än vad man tidigare har befarat. En hel generation av byggnadsarbetare håller på att försvinna. Byggkapacitet slås ut. Resursbrist väntas när konjunkturen vänder. Byggandet är i vissa avseenden nere på 30-talsnivå. Det är heller inga överord. T.o.m. den moderate överståthållaren i Stockholm, landshövding Adelsohn, varnar nu, sedan han lämnade den aktuella dagspolitiken, för den katastrofala bygginvesteringspolitik som den borgerliga regeringen för. Regeringens satsningar på infrastruktur, ombyggnad och underhåll är långt ifrån tillräckliga. Tvärtemot bidrar regeringens förslag till att fördjupa den här krisen. Det senaste exemplet är neddragningen av bostadssubventionerna. 1990 byggde vi i runt tal 69 000 lägenheter i flerbostadshus och egnahem. Prognosen för 1994 är 12 000. Ombyggnadstakten sjunker. Utfallet för 1992 är 18 % lägre än året tidigare. Prognosen för 1994 är 35 % lägre. Detta är i korthet den aktuella verkligheten. Ett avgörande problem är bostadskreditmarknaden, som vi konkret diskuterar i dag. Den fungerar mycket illa. Det är tydligen alla överens om. Detta resulterar dels i att det är svårt att få i gång bostadsbyggandet, dels i att det blir orimliga bostadskostnader, framför allt i de senaste årgångarna av bostäder. Propositionens förslag är inte tillräckliga för att mildra krisen på bostadsmarknaden. Socialdemokraterna var med på vissa saker. De har nu insett att det behövs en kraftfull åtgärd. Kanske kommer alla regeringspartier så småningom att göra detsamma. Oskar Lindkvist diskuterade tidigare med Agne Hansson. Jag upplever Agne Hansson, Ivar Franzén, Birger Andersson och andra som människor som förstår dessa problem. Vad säger de andra borgerliga partierna? Jag är medveten om att Agne Hansson och hans parti ingår i regeringsunderlaget, men det kan inte vara först nu som han har upptäckt att han tvingas föra en moderat bostadspolitik. Frågan är: När skall Agne Hansson komma till insikt om att det inte går att tillsammans med moderater och den övriga regeringen föra den bostadspolitik som jag egentligen tror att han innerst inne vill föra? Regeringen undviker också att ta upp problemet med kreditinstitutens ökade räntemarginaler. De har stigit relativt kraftigt under den senaste tiden. Dessa marginaler tillsammans med försämrade räntebidragsvillkor bidrar till en besvärlig situation för många bostadslåntagare. Det minsta man kan kräva är att räntorna vid nästa konvertering inte sätts högre än motsvarande statlig subventionsränta. Detta står också i en socialdemokratisk reservation. Av vad jag nu sagt framgår att vi från vårt parti kommer att stödja de socialdemokratiska reservationerna. Jag har behöver inte yrka bifall till dem. Jag har dock en fråga till Agne Hansson. Hur långt kan ni, som representerar regeringspartierna, låta bygg- och bostadssektorn sjunka innan ni vidtar verkningsfulla åtgärder? Ange Hansson och Centern tycks i och för sig ha nått smärtgränsen, men var går smärtgränsen för de övriga borgerliga partierna? 0856559235708 N 2010-01-01 00:00:00 249313 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0947/#anf8