2349313 GH0947 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:47 Fredagen den 17 december 1993/94 47 1993-12-17 00:00:00 Arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar till 9F757C7B-2AB5-4315-9E85-655A5ECB5C38 122 HANS HJORTZBERG- NORDLUND (m) m Herr talman! Sedan andra världskriget har den öppna privatläkarvården till stora delar betalats med våra skatter. Anledningen är att vi ansett att den skall vara tillgänglig för alla. Nu talar vi om etablering. I själva verket är det inget etableringsförbud i Sverige, utan vem som helst som är legitimerad läkare kan öppna mottagning. Vad vi nu talar om är subsidiering från samhällets sida. Sedan den nuvarande läkartaxan infördes 1975 har dess svagheter hela tiden varit uppenbara. På senare har den kraftiga taxeglidningen, som varit möjlig genom taxans konstruktion, irriterat landstingspolitikerna. Eftersom privatläkarersättningen har avräknats från den sjukvårdsersättning som landstingen skulle erhålla, har man haft en känsla av att taxeglidningen hos privatläkarna skett på landstingens bekostnad. Den nu gällande taxan är indelad i sju nivåer. Eftersom den är vagt, dåligt, formulerad har läkarna kunnat välja sin inkomst genom att gruppera upp sina åtgärder till högre nivåer. Detta har naturligtvis inte varit bra, och det är med stor tillfredsställelse alla direkt inblandade parter, inklusive patienterna, nu välkomnar det här läkartaxeförslaget. Även om själva ersättningsnivån ännu inte är fastställd, är själva formen för ersättningen bra: ingen taxeglidning tillåts, detta under förutsättning att den högsta gruppen i taxan inte används annat än mycket sparsamt. Detta kan regeringen eller Riksförsäkringsverket, eller vem det nu är som får anvisningsrätten, bestämma genom återhållsamhet. Det finns en viktig ändring i socialutskottets betänkande i förhållande till propositionen, och det är att ersättningen skall administreras av försäkringskassan. Det är inte populärt hos landstingen. Taxeglidningen var ju huvudargumentet för att överföra administrationen till landstingen. När nu det är borta genom den nya taxekonstruktionen, kan kassan i och för sig återfå uppdraget att administrera det hela. Det måste ju ändå vara galet att låta huvudmannaskapet för privatläkarvården ligga hos läkarnas främsta konkurrenter. Viktigt är också att man inte i onödan diskriminerar de äldre läkarna. Det här har att göra med den rena privatläkarpraktiken men är också med vikariatsfrågan. Utskottet har föreslagit att ta bort åldersgränsen 70 år. I det fåtal fall där äldre läkare är lika med dåliga läkare borde Försäkringskassans förtroendeläkare klara av problemet, eller i värsta fall Socialstyrelsens i periferin verkande tillsynsläkare. En annan viktig förändring är att tillåta företagsläkarna omfattas av lagen om läkarersättning. Det gamla statsbidraget till företagshälsovården var från början ett per capita- tillägg ,som utgick under förutsättning att vederbörande företagsläkare eller företagsläkarenhet hade en viss miniminivå med sjukvård i sin verksamhet. Sedan kom 1983 en stor utredning om svensk företagshälsovård, med namnet Företagshälsovård för alla. Det ledde till ett nytt ersättningssystem, där man i stället lade tyngdpunkten på förebyggande insatser. När dessa statliga bidrag till företagshälsovården togs bort förra året, innebar det att de företag som var anslutna till företagshälsovårdsenheterna fick stå för hela kostnaden för företagshälsovård. Lågkonjunkturen medförde också att många företag som haft ekonomiska problem har valt bort sin företagshälsovård, varigenom underlaget särskilt för mindre centraler har minskat. En hel del företagshälsovårdscentraler, särskilt sådana som har betjänat mindre företag, har kommit på obestånd. Man räknar med att det i dag finns 250-- 300 arbetslösa företagsläkare och motsvarande annan personal. Man talar allmänt om nedläggning eller demontering av svensk företagshälsovård. Den svenska arbetsmiljölagstiftningen har ansetts vara en av de mest framsynta i världen, men man har nu börjat tappa instrumentet för verkställighet. Företagshälsovården, med sina medicinska och tekniska delar, finns inte alltid kvar för att hjälpa företagen med arbetsmiljön. Något nytt arbetsmiljöavtal har inte kunnat föras i hamn mellan fackföreningarna och SAF. Den medicinska företagshälsovården har dessutom varit den medicinska rehabiliteringens mest perifera instrument. Man har talat om yrkesmässig rehabilitering, dvs. att man har sett till att den enskilde som varit sjuk eller haft en skada har kunnat gå tillbaka till sin arbetsplats eller om det inte gått anpassats till en ny. Detta innebär att mycket stora pengar kan sparas av samhället. Man får en arbetande person i stället för en sjukskriven eller en förtidspensionär. I en situation där antalet förtidspensionärer börjar närma sig en halv miljon är detta mycket angeläget. Förslaget att låta företagsläkarna omfattas av lagen om läkarvårdsersättning är därför en lösning på ett problem där inga andra lösningar har accepterats. Herr talman! Jag yrkar bifall till socialutskottets majoritetsförslag. 0711876203701 N 2010-01-01 00:00:00 249427 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0947/#anf122