<anforande>
<dok_hangar_id>2349313</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0947</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:47 Fredagen den 17 december</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>47</dok_nummer>
<dok_datum>1993-12-17 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster samt vissa ersättningar till</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>CEC786E0-9CF2-4AA5-B9FF-B8854B3438F5</anforande_id>
<anforande_nummer>106</anforande_nummer>
<talare>EVA ZETTERBERG (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>Herr talman! Vi tycks dela en hel del åsikter, t.ex.
den positiva värderingen av företagshälsovården.
Det är ju bra att den får fortsätta att fungera.

I fråga om kostnaderna menar jag däremot att de
kostnader husläkarsystemet och en utökad privat
verksamhet medför inte är obetydliga. Jag vidhåller
att det hade varit bättre för patienterna att få de
pengarna direkt till sjukvården.

Jag skulle vilja till Göte Jonsson ställa en ytterligare
fråga, som jag inte fick besvarad tidigare. Det gäller
högkostnadsskyddet. Om man nu värnar så mycket
om patienten, varför vill man inte från majoritetens
sida också ta med frågan om ett totalt
högkostnadsskydd? Vi vet att den som har någon
form av funktionshinder och måste gå på täta
behandlingar i olika former i dag har väldigt höga
kostnader, som inte ryms inom det normala
högkostnadskortet.
</anforandetext>
<intressent_id>0163254848207</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>249411</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0947/#anf106</protokoll_url_www>
</anforande>
