<anforande>
<dok_hangar_id>2349310</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0944</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:44 Onsdagen den 15 december</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>44</dok_nummer>
<dok_datum>1993-12-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtidsarbetslösa, m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>1D46C395-8BCA-48D7-91E1-E3F111A6ABDF</anforande_id>
<anforande_nummer>158</anforande_nummer>
<talare>JOHNNY AHLQVIST (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! Jag skall börja med att kommentera
det Marianne Andersson säger om det generella
anställningsstödet, GAS: Det är skönt att
Socialdemokraterna har ändrat sig. Men, Marianne
Andersson, det förslag som behandlas i
betänkandet är ju inte alls samma som det som kom
i regeringens proposition. Betänkandets förslag är
något helt annat, vitt skilt från det förslag som
Arbetsmarknadsdepartementet lade fram. Den
förändringen har skett på
arbetsmarknadsutskottets kansli och inte genom
regeringens försorg.

Marianne Andersson säger att man inte slänger ut
några människor i arbetslöshet. Men de 35
miljarder som man skall spara i kommuner och
landsting nästa år kommer att innebära att ett antal
människor slängs ut i arbetslöshet. Jag försökte
säga i mitt inledningsanförande att regeringens
politik därmed förorsakar ytterligare arbetslöshet,
samtidigt som man säger att allt har vänt och att
man ser en ljusning.

I detta avseende har vi lagt fram ett konkret förslag
i vår reservation. Vi säger att de 28 000 anställda
som i dag är varslade inom kommuner och landsting
inte skall sägas upp. Man skall förhandla med
länsarbetsnämnden och respektive kommun och på
det viset undvika att öka trycket med ytterligare
arbetslösa.

Arbetslinjen ligger åter fast, säger Marianne
Andersson, och hänvisar till arbetslivsutveckling.
Samtidigt säger hon att man skall försöka minska
antalet långtidsarbetslösa. Men det måste vara
något fel på er politik, för antalet långtidsarbetslösa
har sedan 1991 ökat med 36 %. Vad gör ni åt detta?
Ni gör i princip ingenting, eller i varje fall ytterst
litet, för att bromsa ökningen av antalet
långtidsarbetslösa.

1984, om vi tar det som exempel, fanns det 40 000
långtidsarbetslösa i landet. Men då fanns det 70 000
beredskapsarbeten. Nu finns det 136 000
långtidsarbetslösa, men bara 12 000
beredskapsarbeten. Tycker inte Marianne
Andersson att det är något fel på inriktningen av en
politik när man inte klarar situationen med de
långtidsarbetslösa? Samtidigt avstyrker ni de
förslag som vi har lagt fram om ett rekryteringsstöd.

Detta löser man inte, Marianne Andersson, genom
att man går över till ALU-verksamhet. Det är bara
att konstatera att vem som än har gjort
undersökningarna så är det inte mer än 16 % av
dem som har en ALU-verksamhet i dag som är över
50 år gamla. Det är i de grupperna och bland
ungdomarna som långtidsarbetslösheten ökar i dag.
Ändå säger ni att ni gör något och att arbetslinjen
ligger fast. Det överensstämmer faktiskt inte med
verkligheten, Marianne Andersson.
</anforandetext>
<intressent_id>0594584559201</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>248950</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0944/#anf158</protokoll_url_www>
</anforande>
