2349310 GH0944 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:44 Onsdagen den 15 december 1993/94 44 1993-12-15 00:00:00 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtidsarbetslösa, m.m. 3C058038-DB59-4BD9-876B-AACA8165072C 156 JOHNNY AHLQVIST (s) s Herr talman! Jag instämmer helt i Ingela Thaléns inledningsanförande. Jag förstår att Börje Hörnlund är väldigt svår att debattera med. Inte på någon av de frågor som Ingela Thalén ställde har något svar lämnats. Jag ser nu att Börje Hörnlund inte har något större intresse av att lämna en redovisning. Jag förmodar att utskottets företrädare i denna debatt, Marianne Andersson, får lämna svar på frågorna. Arbetslösheten är rekordhög. Långtidsarbetslösheten ökar våldsamt. Svaga och dåliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapas. Beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning nedprioriteras av kostnadsskäl, samtidigt som regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen tillsammans med Ny demokrati rundhänt strör pengar till vissa grupper. Samtidigt genomförs kraftiga försämringar i bl.a. arbetslöshetsförsäkringen. Klyftorna ökar och med dem spänningen i vårt samhälle. Regeringen och den borgerliga majoriteten i riksdagen påstår vid alla tillfällen att arbetslinjen ligger fast. Är det inte dags nu, Marianne Andersson, att medge att målet för den fulla sysselsättningen i praktiken redan har avskaffats? Känns det inte litet besvärande, Marianne Andersson, att såsom representant för den borgerliga majoriteten i utskottet tvingas konstatera detta och samtidigt här i kammaren hylla en arbetsmarknadspolitik som faktiskt i praktiken inte längre finns? Är det inte bättre att säga sanningen, nämligen att ni har övergivit arbetslinjen? Ert agerande nu innebär bara att ni riskerar att öka politikerföraktet genom att strö meningslösa ord omkring er. Hur tror Marianne Andersson att de arbetslösa känner det, när ni påstår att utvecklingen har börjat vända mot en ljusning, samtidigt som ni tvingar ut nya grupper i arbetslöshet? Under 1992 och 1993 försvinner enligt regeringen över 400 000 arbetstillfällen i Sverige. Det motsvarar 10 % av alla sysselsatta. Ytterligare jobb försvinner nästa år, säger regeringen. På två år har långtidsarbetslösheten femdubblats och uppgår nu till 136 000 personer. Tydligare än så kan ett misslyckande faktiskt inte bli. För inte mer än ett halvår sedan stod vi här i kammaren och debatterade arbetsmarknadspolitiken. Jag påstod vid det tillfället att regeringen hade tappat greppet om utvecklingen. För detta påstående blev Börje Hörnlund och utskottets företrädare mycket förnärmade. Jag hade alldeles fel, sade Börje Hörnlund. Sverige är nu på gång, replikerade han. Men vi socialdemokrater fick än en gång rätt. Sverige var inte på gång, för att använda Börje Hörnlunds egna ord. Vi beklagar nu djupt -- inte av prestigeskäl utan med tanke på de arbetslösa -- att riksdagen i våras inte stödde våra förslag till olika åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Hade så skett, skulle betydligt färre ha varit arbetslösa än som i dag är fallet. Arbetslösheten har blivit betydligt värre än regeringen i våras förutspådde. Trots detta finns inga förslag på kraftfulla åtgärder för att bryta denna negativa utveckling. Det är vår förhoppning att riksdagens majoritet nu skall ta ansvar för utvecklingen och ställa sig bakom de förslag som vi har för att bekämpa arbetslösheten. Vi har sagt det vid många tillfällen och gör det igen: Mycket kraftfulla åtgärder inom alla politikområden måste nu till för att ta itu med den viktigaste politiska frågan av alla, nämligen att skapa flera jobb och bekämpa arbetslösheten. Det gäller att genom att lägga om den ekonomiska politiken bryta den onda cirkel som Sverige är inne i. Vi har på en rad punkter framlagt förslag, som innebär en ökad sysselsättning. Men åter kommer naturligtvis den borgerliga majoriteten att med hjälp av Ny demokrati rösta ner våra förslag, som skulle ha givit arbeten i bl.a. byggbranschen. Våra förslag hade inneburit 40 000 jobb till ungdomar och långtidsarbetslösa genom rekryteringsstöd och stopp för uppsägningar av personal i kommunerna. Jag vill här ställa den fråga från Ingela Thalén som Börje Hörnlund inte besvarade: Varför skall människor gå arbetslösa i byggbranschen, när vi vet att det finns gott om objekt som måste utföras? Jag tycker att Marianne Andersson har en skyldighet att besvara den frågan. När det gäller kommunerna har Börje Hörnlund svängt helt. Tidigare i höstas uppmanade han kommuner och landsting att sluta avskeda och i stället låta de anställda sköta barn och gamla. Det hade varit intressant att i kväll få veta av arbetsmarknadsministern varför denna helomvändning skedde. Men eftersom arbetsmarknadsministern inte är kvar här längre, kanske Marianne Andersson kan ge besked. De uppsägningar som kommer att verkställas innebär bara en av de största rundgångarna någonsin när det gäller hantering med ekonomiska medel. De stora förlorarna, förutom de arbetslösa, blir de gamla och barnen, t.ex. på våra dagis. Eller har Marianne Andersson den uppfattningen att de anställda som nu kommer att få lämna sina arbeten inte har producerat någonting på sina arbetsplatser inom kommuner och landsting? Herr talman! När ALU introducerades var det en försöksverksamhet, som tillkom för att en arbetslös som riskerade att utförsäkras skulle kunna behålla sin anknytning till arbetsmarknaden. Åtgärden skulle inte -- det var alla överens om -- ersätta ordinarie arbetskraft och inte heller fylla ett produktionsbehov. Den skulle vara en sistahandsåtgärd när alla andra åtgärder var uttömda. I dag är ALU på väg att bli en förstahandsåtgärd. Denna volymökning kommer att innebära att ALU kommer att tränga undan ordinarie arbeten och på så sätt förorsaka arbetslöshet. Den utökning som nu sker av ALU innebär att kärnan i den aktiva arbetsmarknadspolitiken, nämligen utbildning och beredskapsarbeten, blir en andrahandsåtgärd -- för att inte säga sistahandsåtgärd. En sådan utveckling kan vi socialdemokrater inte acceptera. Herr talman! Det är med förvåning som vi har hört Ny demokrati här kritisera regeringens förslag när det gäller ALU och ALU-delegationen. Det är ju bara att konstatera att det var med Ny demokratis hjälp som regeringen fick igenom förslaget om en utökad ALU-verksamhet och om ALU- delegationen. Utbildningen måste prioriteras, säger Börje Hörnlund ofta i sina inlägg här i kammaren. Jag såg i går kväll på ett ungdomsprogram på TV, där Inger Davidson och Börje Hörnlund ställde upp och sade att det viktigaste just nu var att satsa på utbildning. Hur rimmar det egentligen med att man röster ner våra förslag? Vi kräver t.ex. ytterligare 5 000 platser på högskolan. Inger Davidson och Börje Hörnlund är överens om att man skall satsa på utbildning, men ändå kommer den borgerliga majoriteten att avslå våra förslag. En höjning av utbildningsnivån är, som Hans Andersson nämnde, en viktig investering för att utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse och förädla produkterna. Det är särskilt viktigt att prioritera olika utbildningsåtgärder i ett läge med hög arbetslöshet. Tyvärr innebär nu regeringens politik att incitamenten för utbildning minskar. I våras beslutade riksdagens borgerliga majoritet tillsammans med Ny demokrati att sänka utbildningsbidragen för ungdomar under 25 år som uppbär a-kasseersättning till 65 % av ersättningen. Vi varnade för konsekvenserna av att man kan få mer i ersättning när man är arbetslös än när man studerar. Nu kommer samstämmiga rapporter utifrån landet att det är svårt att få arbetslösa att studera. Det kan vara en anledning till att antalet personer i arbetsmarknadsutbildning hittills ligger långt under den nivå som riksdagen lade fast i våras. Riksdagen bör snarast likställa utbildningsbidragen med a-kasseersättningen. Tycker Marianne Andersson såsom utskottets företrädare att det är rimligt att t.ex. en 24-åring som anvisas att delta i en svetsutbildning skall få bara två tredjdelar av den ersättning som han får då han är hemma? Hur kan Marianne Andersson försvara att en lågutbildad kvinna, som arbetsförmedlingen bedömer behöver komplettera sina baskunskaper under ett läsår i det reguljära utbildningsväsendet, skall få bara två tredjedelar av sin arbetslöshetsersättning och tvingas låna pengar till sin försörjning? Säger man nej, blir man avstängd från a-kassan. Är det en ny linje i arbetsmarknadspolitiken att det skall löna sig bättre att stanna hemma än att studera? Herr talman! Nu syns många ljuspunkter, sade både Harald Bergström och Börje Hörnlund i sina inlägg här i kammaren. Det blir bättre tider. Men samtidigt säger regeringen att ytterligare jobb försvinner nästa år med en ökad arbetslöshet som följd. Fram till 1998 skall arbetslösheten enligt regeringen minska till 11 %. Jag tycker faktiskt att det är ett oacceptabelt lågt mål för sysselsättningspolitiken. Man säger samtidigt att man slår vakt om arbetslinjen. Herr talman! Slutsatsen är att regeringen står tomhänt när det gäller att öka tillväxten och skapa fler jobb och på så vis sanera statsfinanserna. 0594584559201 N 2010-01-01 00:00:00 248948 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0944/#anf156