2349309 GH0943 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:43 Tisdagen den 14 december 1993/94 43 1993-12-14 00:00:00 Grovt rattfylleri m.m. 689AA182-1AB8-44AA-964C-296A281736E9 12 ELVER JONSSON (fp) fp Fru talman! Det finns i Sverige en stor uppslutning kring uppfattningen att alkohol och trafik måste hållas isär om inte trafiksäkerheten skall äventyras. Den insikten och inställningen finns också i riksdagen och i regeringen, och utskottets företrädare har ju strukit under den synpunkten. Det har trots det inneburit ett mödosamt arbete under lång tid att närma sig den målsättning som de flesta ställer upp på men inte alltid i det praktiska handlandet tillämpar. I betänkandet erinras om att Sverige var tidigt ute med promillegränser, som infördes redan 1941. Bara Norge var fem år före oss. Trots ett hårt motstånd från dåtida vetenskapare och lagstiftare drevs denna regel fram, och gränsen har efter hand sänkts alltmer. Från ursprungliga 0,8 sänktes gränsen under 50-talet till 0,5 , för att 1990 sättas till 0,2 . Förbättrad teknik, framför allt med de s.k. alkoholutandningsproven, har gjort det möjligt att sätta lägre gränsvärden. Trots det är det inkonsekvent att fördöma alkoholen i trafiken samtidigt som lagstiftare tillåter en viss mängd. Dagens förbättrade teknik och vår kunskap om alkoholens vådor i trafiken borde leda till att vi införde en nollgräns. Därtill skulle kopplas en säkerhetsmarginal, som på medicinska grunder fastställdes och som garanterade rättssäkerheten. För en sådan modell finns ett starkt stöd från många forskare, professionella trafiksäkerhetsarbetare, polis och motororganisationer, och så sent som i somras uttalade sig därtill kommunikationsministern för att en nollgräns vore det konsekventa och riktiga. Jag tror, fru talman, att det är den enda hållbara linjen om vi vill hävda en förbättrad trafiksäkerhet. Det faktum att vi i Sverige och Norge har sett strängt på brott mot trafiknykterheten har ju också inneburit att vi här har en relativt sett bättre situation, även om, som man i utskottet påpekar, den fortfarande inte är acceptabel. Min uppfattning är att skärpta regler på trafiksäkerhetens område med tanke på de goda effekter detta har haft skulle vara en en god exportvara att förmedla till Europas länder, då vi nu förbereder en starkare samverkan. Intressant är också att konstatera att länder med en förhållandevis hög alkoholkonsumtion har visat ett klart intresse för att tillämpa ett skandinaviskt synsätt på trafiknykterhetsfrågor. Den proposition som vi nu har att behandla bygger i allt väsentligt på Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande. Som en av medlemmarna i den kommittén kan jag intyga att den bedrev ett engagerat och aktivt arbete för att nå konkreta resultat för trafiksäkerheten. När vi var färdiga noterade vi något så ovanligt som att kommittén på alla punkter var helt ense, rakt över alla riksdagspartier. Det har också inneburit att regeringen i allt väsentligt har följt upp kommitténs förslag. Dock saknas ett par viktiga delar. Det gäller bl.a. lämplighetsprövningen för dem som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri. Utredningen föreslog att alla som döms för något av dessa brott skulle genomgå s.k. utvidgad lämplighetsprövning. Det innebär att man till en ansökan om körkortstillstånd måste foga ett särskilt utlåtande som styrker att vederbörande uppfyller körkortslagens krav på ett nyktert levnadssätt. Nu hänvisar regeringen till att Kommunikationsdepartementet utreder denna fråga och att man därför bör avvakta det beredningsarbetet. Jag hoppas, fru talman, att det innebär att frågan ändå snabbt kommer tillbaka till riksdagen för en befogad förändring. Den andra frågan, som har återkommit motionsvägen flera gånger, är den s.k. eftersupningen. Det har framförts önskemål om en lagändring som innebär att Sverige skulle anta samma regel som Norge. Den innebär att en förare av motorfordon inte får inta alkohol eller annat berusande eller bedövande medel under de sex första timmarna efter en avslutad körning, om vederbörande förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Här hänvisar utskottet till att den påstådda eftersupningen torde vara relativt liten i förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott, och därför är man inte beredd att göra något särskilt uttalande. Det faktum att det skulle vara en liten grupp människor som har brutit mot denna nykterhetsbestämmelse i trafiken är en svag invändning. Det råder inget tvivel om att eftersupningen är en besvärande omständighet både för polisen och för dömande instans och ytterst drabbar den trafiksäkerheten. Därför hoppas jag att det övervägande som nu sker inom departementet leder till att man återkommer relativt snart, så att vi kan skapa en relevant och rimlig lagstiftning. Utskottet redovisar även bakgrunden till sjöfylleribestämmelser och erinrar om att vi här i riksdagen många gånger diskuterat frågan. För egen del har jag sedan 1970-talet ganska många gånger motionerat om promilleregler på sjön. Intresset för en sådan utveckling har vuxit genom åren och nu har också en offentlig utredning prövat frågan och enigt föreslagit att promilleregler skall införas. Invändningarna mot en promillelagstiftning i sjötrafiken har varit av två slag. Den ena har varit de starkt skiftande och särpräglade förhållanden som råder inom sjötrafiken. Den andra har varit att övervakningen ansetts bli så begränsad att man av det skälet har avstått. Att det är ett särpräglat förhållande och att möjligheten till upptäckt är begränsad får ju inte avhålla lagstiftaren från att uttala sin principiella hållning. Därför dök det upp några frågetecken när Liisa Rulander sade att hon inte tror så mycket på det här. Frågan är: Vad tror utskottet egentligen på? Därtill skulle polisen och de övervakande myndigheterna få ett enkelt instrument som skulle underlätta arbetet i den kontroll som enligt nuvarande lagstiftning faktiskt är påbjuden. Ännu mer fundersam blev jag när jag lyssnade till Lars-Erik Lövdén. De allmänna deklarationerna är det inte så svårt att instämma i, inte heller i hans påstående att det bör råda en helhetssyn. Men slutsatserna blir något märkliga. Dels tar socialdemokraterna avstånd från sin utredare, som delade de synpunkter som förs fram i det här förslaget, dels säger Lars-Erik Lövdén att man motsätter sig straffskärpningar och att man vill ha ett fortsatt utredande. Det är, fru talman, inte brist på kunskap i de här frågorna. Det är mer brist på en och annan insikt och framför allt brist på politiskt kurage. När Lars-Erik Lövdén säger att han vill ha en återgång till de motivuttalanden som gällde före 1990 tar man sig för pannan. Menar verkligen Lars- Erik Lövdén att det är den ordningen som skall återinföras? Jag tror att det är viktigt att Lars-Erik Lövdén, även om han har respekt för repliktiden, förklarar sig på den punkten. Sammanfattningsvis skulle man ändå kunna säga att regeringens förslag och justitieutskottets uppföljning och stöd för förändring när det gäller grovt rattfylleri m.m. är ett steg framåt till fördel för trafiksäkerheten. Som värdefulla inslag gäller: - sänkningen av gränsvärdet för det grova rattfylleriet, - att man ser strängare på brott mot nykterheten i trafiken, - att vållandefrågorna uppmärksammas mera och - att en aktiv rehabilitering införs. Fru talman! Ett problem som blir alltmer besvärande är att även andra droger förekommer i trafiken. Narkotikan är ju endast ett av flera drogpreparat. Vi har olika typer av läkemedel som kan ge effekter av icke önskat slag på bilförarna. Det bör emellertid vara fullt möjligt att konstatera om en person har ämnen i sig relaterade till föreskriven medicin eller inte. Det finns också anledning att undersöka effekten av vissa läkemedel och därmed få ett klarläggande av vilka läkemedel som bör förbjudas i samband med bilkörning. Vi behöver också en lagstiftning som till sin struktur liknar rattfyllerilagstiftningen, vilket fordrar att följande komponenter ingår: - Metoder för rutinmässiga kontroller av trafikanter - Gränsvärdesbrott - Enhetligt straffvärde Därför borde regeringen snarast ta tag i detta växande problem i trafiken. Alla förare som är inblandade i trafikolyckor och som kommer in för vård borde genomgå en drogtest. En utredning bör göras kring gränsvärden och lag- och staffbestämmelser ändras så att de liknar rattfylleriregelverket. Vidare bör polisen få möjlighet att rutinmässigt göra stickprovskontroller, typ alkotest, för att påvisa narkotika och beroendeframkallande medel. Allra sist, fru talman, tror jag att det är viktigt att slå fast att avsikten med en mer restriktiv lagstiftning inte är att åstadkomma fler och hårdare straff mot medborgarna. En sådan lagstiftning skulle framför allt vara preventiv och leda till att allt färre gör sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott. I så måtto är propositionen och utskottsbetänkandet värda att stödjas, och jag vill, fru talman, yrka bifall till utskottets hemställan. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 248574 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0943/#anf12