2349307 GH0941 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:41 Fredagen den 10 december 1993/94 41 1993-12-10 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:52 om bostadspolitiken interpellationsdebatt F057F5B1-D81A-408D-932F-A3C0935902F2 22 BENGT-OLA RYTTAR (s) s Fru talman! Alla som deltar i denna debatt, utom skatteministern, är överens om att byggandet nu är för lågt i förhållande till de behov som finns. Harry Staaf konstaterar att inte heller de som vill och egentligen har resurserna för att bygga får lov av bankerna att göra det. Det beror naturligtvis dels på bankernas överreaktion på den tidigare alltför lösa utlåningspolitiken, men det beror också på de kreditförlustrisker som finns just på bostadsmarknaden. Detta faktum har kommit fram alldeles för litet i debatten. Fastigheter byggda under åren 1987--1992 har kunnat byggas genom en upplåning på 240 miljarder. 100 miljarder av dessa är pengar som lånats med kommunal borgen eller kommunalt förlustansvar. Det har föranlett Georg Danell att tro att lånen är relativt säkra. De är säkra ur kreditgivarens synpunkt, men skattebetalarna löper stor risk att drabbas av mycket stora kostnader. Både Hyresgästföreningens och SABO:s inventeringar tyder på att kreditförlusterna eller förlusttäckningarna rör sig om mycket stora belopp. För de 18 kommunala bostadsföretag som är värst utsatta just nu uppgår borgensåtagandet till 12 1/2 miljard. Dessa pengar riskerar kommunerna naturligtvis att förlora. Jag skulle tro att dessa summor motsvarar ungefär 10 % av de samlade kommunala budgetarna. Man kan tänka sig vad det skulle få för effekter i de 18 kommuner som berörs. Georg Danell uppskattar prisfallet på det återstående beståndet, som är belånat till 140 miljarder, till 50 %. Det innebär att det inte finns fullgod säkerhet i form av panträtt i fastigheter för 70 miljarder. Fjolårets kreditförlust på 6 miljarder motsvarar 0,6 %. Anta att utfallet blir hälften av bankernas kreditförlustnivå, vilken totalt sett har varit 5 %. Det ger 2 1/2 %. Det skulle ge kreditförluster på 25 miljarder kronor. Den katastrofalt höga arbetslösheten och regeringens ideologiska blockering mot att till statsfinasiellt marginella kostnader använda bostadssubventioner för att undvika kreditförluster gör att risken för att utomordentligt stora kreditförluster uppstår är uppenbar. Jag anser att en sådan politik är ansvarslös och närmast kan liknas vid hasardspel. I sin spariver har regeringen glömt att bostadssektorn också har en intäktssida. Totalt sett ger bostadssektorn redan nu en vinst för staten. Den ökar och innebär ett överskott på 9 miljarder 1994. 1997 kommer överskottet enligt SABO:s beräkningar att vara 31 miljarder. Boverket redovisar i princip samma utveckling. Georg Danell nöjer sig med att konstatera att det inte föreligger någon risk för kreditinstitutens förmåga att fullgöra sina förpliktelser i tid, eftersom samtliga institut omfattas av den statliga garantin för stabiliteten i de finansiella systemen. Men jag anser att det är uppenbart att skattebetalarna riskera att göra nya kreditförluster på tiotals miljarder. Att regeringen nu tvingas söka en metod för att undvika omfattande konkurser i bostadssektorn är ett kvitto på att den förda bostadspolitiken är ett misslyckande. Motiveringen till denna politik har varit att vi måste spara för att klara statsfinanserna. Detta sparande riskerar nu att förorsaka samhället betydligt större kostnader än vad som tas in på de sparåtgärder som regeringen genomför. Det är som det framhålls såväl i propositionen som i utredningen svårt att beräkna hur stora kreditförlusterna verkligen kommer att bli. Enligt min uppfattning rör det sig om flera tiotals miljarder. Regeringen inför bl.a. omfördelningslån för att stävja utvecklingen. I praktiken gör man sådana inskränkningar i villkoren för omfördelningslånen att de mest utsatta företagen faller utanför skyddet. Där kommer kreditförluster att uppstå. Det är märkligt att regeringen fortsätter med denna politik. Den innebär att man misslyckas med de bostadssociala mål som borde vara rimliga och naturliga i ett samhälle av Sveriges karaktär. Det leder till trångboddhet. Det leder till att ungdomarnas boendestandard markant försämras. Det innebär en ekonomisk förlust. Genom att spara litet förlorar man mycket. Sysselsättningsmässigt gör samhället också stora förluster, eftersom byggarbetslösheten i dag kostar 50 miljarder. 04671560703 N 2010-01-01 00:00:00 248495 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0941/#anf22