<anforande>
<dok_hangar_id>2349303</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0937</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:37 Måndagen den 6 december</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>37</dok_nummer>
<dok_datum>1993-12-06 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:64 om Sverige och EMU</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>806965C0-308F-4C17-A977-FEA128A1CB45</anforande_id>
<anforande_nummer>4</anforande_nummer>
<talare>Finansminister ANNE WIBBLE (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>Fru talman! Björn von der Esch ställde, som jag
uppfattade det, två frågor. Den första gällde inom
vilken tid som man kan tänka sig att den enhetliga
valutan införs. Som framgår av det skriftliga svaret
har det tidsschema som finns angivet i
Maastrichtfördraget i realiteten blivit mer oklart.
Mera precis än så tror jag faktiskt inte att någon
egentligen kan vara. Det handlar om att skapa
vettiga förutsättningar för att det skall kunna
fungera bra.

Därutöver framförde Björn von der Esch en annan
synpunkt som jag tycker var litet konstig. Han
påstod nämligen att Sverige skulle frånhända sig
möjligheterna att använda räntan på ett sätt som
han önskade, om vi gick med i EMU. Jag kan bara
konstatera att om det hade funnits en europeisk
centralbank förra året eller långt tidigare, tror jag
att den penningpolitik som där hade förts hade
utgått från hela Europas samlade intressen när det
gäller bestämmande av räntor och liknande ting.
Det hade med stor säkerhet legat i Sveriges intresse
att så hade varit fallet. Där menar jag att fördelarna
mycket starkt överväger.

Jag konstaterar med ett visst instämmmande i det
Hans Göran Franck sade, att vi skall ha här i
Sverige en beslutsprocess i riksdagen innan en
eventuell övergång till tredje fasen sker. Det har
deklarerats från både statsrådet Dinkelspiel och en
rad andra, inklusive mig själv nu senast, att det
skall vara så. Det är en rätt som vi själva har och
som också en del parlament har tagit sig. Jag tycker
att det är väldigt viktigt att vi slår vakt om denna
vår rätt, att vi inte låter EG eller någon annan ha
någon åsikt om detta. Detta är alltså vår rätt, det
har inte någon annan med att göra. Det är en rätt
som det svenska parlamentet, och även andra, har.

De frågetecken som Hans Göran Franck mest
tycktes lägga vikten vid var huruvida man uppnår
en god tillväxt och bättre sysselsättning med de
ekonomiska hjälpmedel som en ekonomisk och
monetär union och även andra samarbetsformer
inom EG utgör. Jag menar att vi i mycket hög grad
kan säga att ett fortsatt utvecklat samarbete är av
mycket stor betydelse för att man skall kunna
skörda frukterna av den inre marknaden.

Jag kan konstatera att denna min uppfattning synes
delas av de europeiska socialdemokraterna, som nu
har lagt fram någon sorts valmanifest inför valen till
Europaparlamentet. Man konstaterar mycket
bestämt under rubriken ''Skapa arbetstillfällen och
skydda basen för den sociala välfärden'' att
Maastrichtfördraget bidrar till att uppnå detta.
Man talar särskilt om att man därför vill ha en
enhetlig valuta. Bl.a. för man fram argumentet att
det är det starkaste motmedlet mot spekulativa
kapitalrörelser. Sådana får inget utrymme alls, om
länderna ha enhetliga valutor.

På denna punkt upplever jag betydande samsyn
med de europeiska socialdemokraterna. Men det
väsentliga i sammanhanget är ju att innan Sverige
deltar i den tredje fasen i det ekonomiska och
monetära samarbetet kommer frågan att bli
föremål för diskussion och beslut här i Sveriges
riksdag.
</anforandetext>
<intressent_id>0201502585302</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>247970</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0937/#anf4</protokoll_url_www>
</anforande>
