<anforande>
<dok_hangar_id>2349302</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0936</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:36 Fredagen den 3 december</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>36</dok_nummer>
<dok_datum>1993-12-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:63 och fråga 1993/94:192 om kriminalisering av innehav av</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>43450A34-557D-43C1-A6CF-B0C6E91BD170</anforande_id>
<anforande_nummer>14</anforande_nummer>
<talare>Justitieminister GUN HELLSVIK (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Frågorna som jag nu har fått är
egentligen desamma. Ulla Pettersson frågar var
analysen finns. Det beror på vad man menar med
analys. Ulla Pettersson begränsar sin fråga om
analys till jämförelser med andra länders
rättssystem. Enligt min uppfattning är syftet med
en analys att se hur man kan nå uppsatta mål.

Vår gemensamma ambition är hur vi skall kunna
komma åt de sexuella övergreppen och
utnyttjandena av barn. Jag är övertygad om att vi
har det som gemensamt mål. Analysen måste
byggas upp från den utgångspunkten. Därför förs
också i departementspromemorian en diskussion
om eventuella ändringar när det gäller tryckfrihet
och yttrandefrihet. Vi gör nu en analys, som jag har
citerat och som också ni har nämnt i era
kommentarer. Vi har straffrättsliga regler rörande
skildrandet och spridande och vi har också
ytterligare straffsrättsliga instrument. Det är vår
uppfattning att det är dessa instrument som ger oss
möjligheterna att komma åt barnpornografi.

Vi har fört den här diskussionen tidigare. Jag har
också varit öppen för att föra diskussionen för att
se om vi eventuellt behöver gå andra vägar. Jag har
vid tidigare tillfällen, bl.a. här i kammaren,
påpekat att kriminalisering av innehavet, även om
vi bortser från de ändringar i grundlag som skulle
behövas, även innebär andra problem. Ett problem
är att det kan finnas barnpornografi i butiker. Men
om innehavet kriminaliseras är butiksinnehavarna
inte dummare än att de ser till att innehavet
hanteras på något annat sätt. Här finns stora
problem. Som jag ser det är det inte meningsfullt
att införa förändringar som vi sedan inte kan leva
upp till. Hur skall vi kontrollera? Vilka instrument
skall vi ha för att kunna gå in i andra människors
bostäder eller andra typer av lokaler för att
kontrollera ett eventuellt innehav?



I fråga om grundlagsändringar måste man mycket
noga fundera över och försöka se konsekvenserna
och göra avvägningarna mellan de grundläggande
rättigheter som vi är ute efter att skydda och de,
självklart, ibland negativa effekterna av att vi
generellt skyddar dessa rättigheter. Min slutsats
kommer till uttryck i promemorian. Med de övriga
instrument som finns bör vi bibehålla skyddet för
de grundläggande rättigheterna. Men självfallet är
jag öppen för en diskussion -- precis som jag har
sagt tidigare. Jag är också framöver öppen för att
följa utvecklingen för att se både om det går att
skapa instrument för att kontrollera ett eventuellt
förbud och för att föra en diskussion om ett
framtida förbud. Men i dag känner jag mig
övertygad om att vi har valt rätt väg.
</anforandetext>
<intressent_id>0937012299307</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>247955</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0936/#anf14</protokoll_url_www>
</anforande>
