<anforande>
<dok_hangar_id>2349301</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0935</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:35 Torsdagen den 2 december</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>35</dok_nummer>
<dok_datum>1993-12-02 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 1993/94:14 om asylrätt m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>0937A4DE-3490-4DC0-B993-60CBF0B28092</anforande_id>
<anforande_nummer>30</anforande_nummer>
<talare>GUSTAF VON ESSEN (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Herr talman! Arbetet i den omtalade flykting- och
invandrarpolitiska utredningen har ju kommit i
gång. Vi har fått olika rapporter och underlag. Vi
skall inte stå här och diskutera vårt inre arbete där,
men en rapport som kommer att publiceras inom
kort är en rapport som Jonas Widgren har gjort.
Den handlar om förhållandena i tolv västerländska
länder. Det gäller asyllagstiftning, praxis och en del
andra bestämmelser.

Den visar en ganska klar tendens att alla andra
länder i allmänhet -- inte i varje enskild fråga, men
i allmänhet -- har en mer restriktiv hållning till och
syn på asylfrågor och liknande än vad vi har. Det
kan vara intressant att ha det som bakgrund när
kulturministern nämner att det är vi som skall
omforma Europas politik på det här området när vi
blir medlemmar i EG. Jag tror att vi i utredningen
har klart för oss att vi gradvis måste försöka anpassa
vår politik till den som i allmänhet kommer att gälla
i Europa i framtiden, även om vi inte vet exakt hur
den kommer att utformas.

Vi har vidare diskuterat UNHCR:s linje när det
gäller detta med repatriering. Om vi skulle ta till oss
och omfatta repatrieringslinjen i den framtida
flyktingoch invandrarpolitiken innebär det i stor
utsträckning ett brott med den politik som bedrivs
i dag. Det tycks finnas en positiv inställning hos
kommitténs ledamöter till att utreda detta och titta
på det noggrannare. Det finns en rätt stor sympati
för den här linjen, nämligen att man i första hand
skall repatriera och först i andra eller tredje hand
försöka integrera så gott det går, om repatriering
inte är möjlig. Då skall man också ha omfattande
integrationsprogram för dem som har fått
uppehållstillstånd eller varit här en längre period.

Om vi har repatrieringslinjen som huvudspår
kommer vi automatiskt att hamna i en diskussion
om inte just tillfälliga uppehållstillstånd är det
primära att använda sig av. Då måste vi vara
mycket noga med att sätta en rimlig tidsgräns -- två
år kanske, inte längre -- för att därefter besluta om
ett mer permanent upppehållstillstånd, om
repatriering inte är möjlig.

Jag tror personligen att denna inställning, denna
hållning, som inte är utan problem, kommer att
kunna omfattas med större lätthet av svenska
medborgare, kommuner och andra. Jag tror att det
går lätt att få acceptans för en sådan linje.
</anforandetext>
<intressent_id>0773312517000</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>247891</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0935/#anf30</protokoll_url_www>
</anforande>
