2349300 GH0934 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:34 Onsdagen den 1 december 1993/94 34 1993-12-01 00:00:00 Tillämpning i fråga om Angola av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner 77736DF4-D92C-4FBA-996B-D30DFA880ADF 83 BIRGER HAGÅRD (m) m Herr talman! Det är med en viss beklämning som man har kunnat ta del av den proposition som har lagts fram av regeringen angående sanktioner mot Unita i Angola. Man kan emellertid förstå den. Det är helt enkelt något som vi är mer eller mindre förpliktigade att göra i enlighet med våra åtaganden i Förenta nationerna. Det är Förenta nationernas politik i sammanhanget som det finns anledning att ifrågasätta. Naturligtvis kommer dessa sanktioner inte att ha någon större betydelse. Unita klarar sin tillförsel alldeles utmärkt utan att vara beroende av omvärlden. Däremot finns det anledning att beklaga FN:s otillräckliga insatser, inte minst när det gäller det val som ordnades i Angola förra året. Antalet valobservatörer var på tok för litet. De var ungefär 400, och hur de i detta jätteland skulle kunna övervaka valet ter sig hart när obegripligt. Samtidigt kan vi konstatera att det inte var något hederligt val. Många av observatörerna på platsen har konstaterat detta i efterhand. Man hade från regimens sida gjort allt för att kontrollera valet från början. Till yttermera visso hade man inrättat specialförband, s.k. niòas, som med sina svarta uniformer skulle väcka skräck hos människorna. Dessutom -- och det är kanske det viktigaste -- fick ett stort antal människor i av Unita kontrollerade områden aldrig någon chans att registrera sig inför valet. De kunde följaktligen inte heller delta i det. Dessutom hade valkommissionen, som helt kontrollerades av MPLA-regeringen, kommit på det fiffiga att man kunde ha mobila valstationer. Man åkte helt enkelt runt och plockade upp röster där man ansåg att man så borde göra. Även själva återgivningen av valresultatet tedde sig i många fall skrattretande, när på tok felaktiga siffror men exakt lika felaktiga redovisades från ett par provinser samtidigt. Så småningom enades man om att man skulle ha en andra presidentvalsomgång. Man enades också om att MPLA då skulle ha majoritet i parlamentet. Valresultatet kom som väntat att resultera i oroligheter. Men oroligheterna igångsattes av MPLA-regeringen, inte av Unita. Flera av Unitas främsta företrädare i Luanda mördades helt sonika. Dit hörde chefsförhandlaren Mango, som jag själv träffade personligen. Dit hörde också Jonas Savimbis brorson jämte andra framträdande medlemmar i Unitas ledning. Finansministern, Fatima Roque, utsattes för misshandel, och först efter starka påtryckningar fick hon en chans att bege sig till Lissabon. Detta gjorde naturligtvis inte Unita vänligare inställt, och så småningom återupptogs också de mer eller mindre reguljära stridigheterna. Detta är beklagansvärt. Det gäller ett land som kan karakteriseras med orden ''de svikna förhoppningarnas land'', som Pär Granstedt uttryckte det. Man hade hoppats att fredsprocessen äntligen skulle komma i gång. Men det förutsätter naturligtvis en god vilja, inte minst från MPLA- sidan. Situationen är den att Unita behärskar ungefär 80 % av landets yta. Det är givet att man där inte litar ett dugg på sin motpart. Det är uppenbart att man inte är beredd att ge sig in i diskussioner som skulle leda till att den egna positionen försvagades. Varför skulle man göra det? Vad vi kan hoppas på i framtiden är att FN kanske skulle kunna göra tillräckliga insatser, men jag är tveksam till detta. Över huvud taget kan FN:s politik i många delar av världen starkt kritiseras för närvarande. Situationen i Angola har förvisso inte blivit bättre. Det är möjligt att det på ett tag inte går att nå fred. I så fall är det ytterligt beklagligt. Men det är också möjligt att fredsprocessen kan skjuta fart. Det finns vissa hoppingivande tecken trots allt från Lusaka. Det är möjligt, inte minst efter påtryckningar från USA och omvärlden, att båda parterna kan förmås att förhandla på allvar. Men det är alldeles uppenbart att MPLA-regeringen måste göra stora eftergifter till Unita för att verklig fred skall kunna åstadkommas. Jag tror inte att Sverige kan göra så mycket i dagsläget. Först när det är fred kan vi åstadkomma en del via humanitära insatser. Men det finns ändå anledning att hoppas på att man i Sverige skall ha en mera ''opartisk'' syn på vad som händer i Angola. Det är trots allt aldrig ens fel att två träter, brukar man säga. Det är ett grymt och omänskligt krig, som har pågått i 17 år. Vi kan hoppas att det tar slut, men då måste båda parter visa en god vilja i sammanhanget. 0213468747208 N 2010-01-01 00:00:00 247840 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0934/#anf83