2349269 GH093 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:3 Onsdagen den 6 oktober 1993/94 3 1993-10-06 00:00:00 Partiledardebatt med anledning av regeringsförklaringen partiledardebatt B55EA8F7-71A9-4B0B-8806-BDE2186CEB9C 3 GUDRUN SCHYMAN (v) v Fru talman! Det är intressant att höra att föregående talare är så oroad över att ledamöter lämnar den här salen. Han borde vara mer oroad över att så många ledamöter lämnar hans eget parti med hänvisning till att det är odemokratiskt och diktatoriskt styrt. Jag skall inleda det här anförandet med att för ovanlighetens skull redovisa ett sammanhang där Vänsterpartiet är överens med Moderaterna. Det gäller synen på EG-frågan. Moderaterna har redovisat att frågan om EG måste bli viktig i valrörelsen. Den uppfattningen har vi också. Däremot är vi fast övertygade om att det skall vara en separat folkomröstning. Vi skall inte blanda ihop frågan om medlemskap i den europeiska unionen med frågan om vem som skall ha makten i Sverige. Frågan om EG gäller ju snarare i vilken utsträckning vi skall ha någon makt kvar i den svenska riksdagen. Vi menar att det är nödvändigt att den riksdag som kommer att väljas i nästa val består av både EG- förespråkare och EG-motståndare. Det är nämligen det enda som garanterar att det blir en riktig behandling av hur folkomröstningen skall gå till, hur anslagen till de olika kampanjerna inför folkomröstningen skall fördelas och hur folkomröstningsresultatet skall hanteras. Med tanke på hur opinionen ser ut i dag -- det kommer säkert inte att ändras -- blir det förmodligen ett nej i folkomröstningen. Därför är det viktigt att den opinionen också finns representerad i riksdagen. Alla partier måste ta hänsyn också till sina egna opinioner. Vänsterpartiet avvisar ett medlemskap i den europeiska unionen av främst tre skäl. Det första är att villkoret för medlemskapet och samarbetet tvingar oss att ge upp viktiga delar av vår självständighet. Det andra skälet är att vi i praktiken inte kommer att kunna behålla vår neutralitet och alliansfrihet. Det tredje skälet är att vi vill att Sverige aktivt skall kunna verka för en ny fredligare och rättvisare världsordning som gäller hela världen. I dag går faktiskt fortfarande de stora kapitalströmmarna från de fattiga länderna till de rika länderna. De globala orättvisorna och miljöproblemen ökar. Ett vidare internationellt samarbete utanför den snäva EG-ramen är viktigare än någonsin. Andra säger sig vara internationalister samtidigt som de drar ner på u-hjälpen. Det talet ger vi inte mycket för. Sverige måste fortsätta att ge ett generöst bistånd till de många nya och bräckliga demokratier som har byggts upp under det senaste decenniet i Baltikum, Latinamerika, Afrika och Asien. Vi går inte med på att konjunkturanpassa, dvs. att i praktiken minska biståndet så som regeringen har gjort med hänvisning till Sveriges dåliga finanser. Utvecklingen i Ryssland under de senaste veckorna har inneburit ett hot mot demokratiseringsprocessen. I dag ser det ut som om de demokratiska krafterna har segrat, åtminstone tills vidare. Nu måste demokratiska institutioner och politiska partier snabbt byggas upp så att fria och allmänna val kan genomföras. Då minskar också hotet från gammelkommunister, nationalister och fascister. Men hotet mot en spirande demokrati i Ryssland finns också i den ekonomiska utvecklingen, med en stor arbetslöshet, med en växande maffia i en hårdhudad marknadskapitalism, med stora och växande sociala problem. Frågan är väl om inte just den växande arbetslösheten och det sociala eländet som nu breder ut sig är de största hoten mot demokratin i Ryssland. Jag är glad över att situationen i Ryssland i alla fall inte ännu har föranlett någon upphetsad inrikespolitisk debatt om ökade satsningar på det svenska försvaret. Tvärtom har representanter från de flesta partier faktiskt uttalat att situationen inte innebär ett ökat militärt hot mot Sverige. I ett läge när olika behov måste vägas mot varandra och det ekonomiska utrymmet är begränsat gläder detta mig. Visst skall det fortfarande finnas ett militärt försvar i Sverige, men vi tror att det kan bantas ordentligt. Pengarna kan i stället användas bättre inom vården och omsorgen. Visst skall sjukvården, äldreomsorgen och barnomsorgen effektiviseras, men vi har faktiskt nått en gräns. Det har blivit tvärtom. Nedskärningarna har gått för långt. De drabbar sjuka, gamla, barn och arbetslösa på ett omänskligt och oförtjänt sätt. Vad är människovärdet egentligen värt i dag? Det frågar sig många, framför allt de som dagligen står utanför det här huset och protesterar. Svaret får man i dag leta efter i den egna plånboken. Politik är att vilja, sade Olof Palme en gång. Jag skulle vilja säga att politik är att välja. Det handlar ju om allas våra pengar, om hur de skall användas på bästa sätt. Då är det väl ändå rimligt att man utgår från människors behov. Statsministern tog upp JAS-projektet senast i regeringsförklaringen i går. Det kommer totalt att kosta 60 miljarder kronor. Om vi nu tvingas välja i en begränsad ekonomi, skall vi då välja JAS-plan för 60 miljarder eller skall vi välja att satsa pengarna på att ge våra arbetslösa arbete och utbildning? För mig är ett sådant val enkelt. Arbete åt alla måste vara det viktigaste. Vi kan också väga JAS-anslaget mot andra viktiga behov. Vi kan använda pengarna så att vi kan ta tillbaka beslut om kommunala besparingar inom skola och barnomsorg. De kommer ju främst att verkställas genom att man minskar antalet anställda. Detta skulle kosta hälften av vad investeringarna i JAS kostar under ett år. Dessutom skulle det rädda minst 30 000 jobb inom kommunerna -- till största delen kvinnojobb. Vi kan också ta bort karensdagen vid sjukskrivning. Det kostar detsamma som tio JAS-plan, enligt beräkningarna i årets budgetproposition. Priset är alltså 4 miljarder. Ekonomi är egentligen ganska enkelt. Det handlar om att välja, och det är just vad den nuvarande regeringen gör. Den väljer att ge förmögenhetsinnehavare och aktieägare lättnader medan arbetslösa, äldre och sjuka får det sämre. Dessa orättvisor går som en röd -- eller blå -- tråd genom regeringspolitiken. Man väljer att beskriva problemen på ett sådant sätt att man kan vara säker på att medborgarna skall ''köpa'' lösningarna. Man framställer det som om vår generella välfärd skulle vara roten till det förhatliga budgetunderskottet. Man framställer det som om vår arbetsrättslagstiftning, själva anställningstryggheten, skulle vara orsaken till den växande arbetslösheten. Men om det nu vore så svårt att avskeda människor med den nuvarande lagstiftningen som ni och Arbetsgivareföreningen säger, hur kommer det sig då att man redan har kunnat avskeda mer än en halv miljon människor, med nuvarande lagstiftning? Rör inte arbetsrätten, är en paroll och en uppmaning som väldigt många människor reser i dag. Vi har alla fått mängder av namnunderskrifter och protester i brev, kort och skrivelser. Jag tycker att det är en uppmaning som vi bör följa. Jag hoppas att vi får en majoritet i den här kammaren som säger nej till alla försämringar inom arbetsrätten. Just nu genomför den borgerliga regeringen ett systemskifte i Sverige -- ett skifte som syftar till att montera ner folkhemmet. Det sker snabbt och med märkligt litet motstånd. Här i den svenska riksdagen, bland oss som har fått förtroendet, borde man faktiskt märka av alla de protester som finns bland människor -- bland arga, ledsna, oroade, barn, vuxna och gamla med eller utan arbete. Det finns ett missnöje och en oro i det här landet som måste få komma till uttryck och påverka de beslut som vi skall fatta här under det kommande året. Om allt fler människor känner sig allt mindre företrädda eller representerade och om allt fler människor känner ett växande avstånd mellan det liv de lever och de beslut vi fattar, är det allvarligt. Då har vi förlorat själva själen i samhällsbygget. Själen utgörs av respekten för demokratin. Därför måste vi slå hål på myten om den enda vägens politik och myten om att framtiden är ödesbestämd eller att vi rent av ingenting kan göra som politiker, eftersom marknaden i annat fall kanske reagerar. Och då vet man ju aldrig vad som kan hända. Det vore väl ändå märkligt om vi här i Sverige skulle låta oss så förslavas av marknadens herravälde att vi inte skulle våga ha en öppen och fri politisk debatt av rädsla för hur marknaden skall reagera. Detta gäller för såväl Socialdemokraternas kongress som för andra. Vi har inte för mycket av politik och politiska beslut i det här landet utan för litet. Alldeles för många låter sig styras av den diffusa marknadens lagar, när vi i stället behöver använda politiken som det redskap det är när vi vill ha förändringar. I dag måste det till förändringar -- positiva, framtidsinriktade förändringar och politiska beslut som vågar ta hänsyn till både människor och miljö. Nu när den borgerliga regeringen talar om behovet av att skära i det offentliga är motivet att vi lever över våra tillgångar. Det säger Assar Lindbeck, det säger Arbetsgivareföreningen och det säger regeringen dagligen. När Statistiska Centralbyrån, i sin tidning Välfärdsbulletinen, nyligen bad några ekonomer att förklara påståendet ''vi lever över våra tillgångar'', visade det sig att de avfärdade påståendet. Det är nämligen inte statens utgifter som har exploderat, utan det är statens inkomster som har minskat drastiskt. Man har helt enkelt sett till att sänka skatten på ett sådant sätt att intäkterna har minskat. Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförde en skattereform som gav de högavlönade skattesänkningar och de lågavlönade höjda hyror och höjda avgifter. Sådant kostar på. Landet är inne i en svår situation. Staten är i dåligt skick, eftersom man sänkt inkomsterna och i stället lånat till utgifterna. Det har pågått en gigantisk omfördelning där staten blivit allt svagare och kapitalet allt starkare. Samtidigt har vi en internationell kris. Företag slår ut varandra medan marknaden krymper -- en överproduktionskris. Till detta kommer att regeringen själv av egen kraft förvärrar budgetunderskottet och arbetslösheten. Man valde att alltför länge stödja den svenska kronan under förra hösten. Man har valt att inte stimulera konsumtion utan i stället att strama åt, vilket är helt fel i en lågkonjunktur. Man har valt att privatisera av ideologiska skäl, inte av ekonomiska. Man har valt att minska ersättningen till sjuka och arbetslösa med den påföljden att konsumtionen minskar. Enligt regeringsförklaringen tänker man nu fortsätta på samma orättfärdiga väg. Fackets och de anställdas makt skall minskas genom försvagad anställningstrygghet och avreglering. Många anställda vågar i dag inte ens uttrycka sina åsikter om företagets eller kommunens besparingar, eftersom uppsägning då hotar. Ett exempel på detta är vad som hände Kjell-Erik Karlsson på Värö Bruk i Halland. Hans fall ligger nu i Arbetsdomstolen. Han fick sparken när han som förtroendevald kommunalpolitiker skrev på ett remissvar som kritiserade företagets miljöförstöring och höga utsläpp. Det här är en farlig tendens i vårt samhälle. Man lägger munkavel på anställda och förtroendevalda. Jag vill gärna höra de övriga partiledarnas syn på den här frågan. Den är ett exempel på en tendens som breder ut sig. Regeringens väg leder alltså fel, men det finns alternativ. Vi säger att man skall stärka statens ekonomi genom att minska arbetslösheten. Arbetstiden kan sänkas. Sex timmars arbetsdag är faktiskt ett bra redskap mot arbetslöshet och utslagning. Påbörja en miljöomställning. Satsa på miljövänlig produktion, miljövänlig energi och miljövänligt byggande. Det ger också nya jobb. Politik är att välja och att göra det på ett rättvist sätt som ger oss människor trygghet och tillit inför framtiden. Det är det som saknas i dag. (Applåder) 0236004923301 N 2010-01-01 00:00:00 244590 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH093/#anf3