2349295 GH0929 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:29 Onsdagen den 24 november 1993/94 29 1993-11-24 00:00:00 Nordiskt samarbete EF1B3959-DF29-4992-8990-DDD96BEB274D 83 ELVER JONSSON (fp) fp Herr talman! Det sägs att Norden och Nordiska rådet är de mest disparata organen på detta jordklot. Men det kan också påstås att de är de mest sammanhållna och mest harmoniska organen i vår del av världen. För den skull saknas inte problem. Därför behöver det nordiska samarbetet förnyas och utvecklas. Det behöver också förenklas, framför allt med tanke på människorna i det praktiska vardagslivet. Inför EES-förhandlingarna och förberedelserna för Sveriges ansökan om medlemskap i EG har det från vissa håll uttryckts pessimism om det nordiska samarbetets framtid. För att kunna få en bättre bild av vad som förändrat den politiska bilden i Europa har nya samarbetsformer krävts också för Norden. På Nordiska rådets uppmaning lät statsministrarna företa en s.k. nyvärdering av det nordiska samarbetet. Det kunde konstateras att det fanns goda förutsättningar för ett fortsatt omfattande nordiskt samarbete, om än i något förändrat skick. Vad som nu gäller är att vi har ett par sessioner i stället för bara en. Det har här tidigare sagts att rådet fått ökad budgetmakt. Detta innebär att vi beslutar om innehållet inom de av ministerrådet givna ramarna. Det har också poängterats att utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte längre är tabu. Det faktum att regeringarna fortsättningsvis också ingår i rådet tycker jag borgar för att Nordiska rådet behåller sin unika ställning som samarbetsorgan för fem länder och tre självstyrande områdens regeringar och parlament. Parlamentarikerna å sin sida har i princip sagt sig vara eniga och instämma i statsministrarnas förslag till prioritering på vissa samarbetsområden. Dessa omfattar de flesta av de traditionella samarbetsfrågorna. Positivt är också att utvecklingen av infrastruktur, samarbete om energi- och resursfrågor samt regionalt samarbete särskilt framhålls. Det är nämligen genom samarbete på dessa områden som Norden kan förstärkas och förbättra sin ställning som en slagkraftig och expansiv region i Europa. Herr talman! Medlemmar från fem av riksdagens partier lade i vintras fram en motion som syftade till att förstärka det parlamentariska samarbetet i nordiska frågor och därigenom motverka risken för ett demokratiskt underskott i och med att större europeiska samarbetsforum uppstår. Nu säger utrikesutskottet att man delar motionärernas syn på behovet av att det parlamentariska samarbetet effektiviseras i takt med att regeringarnas nordiska samarbete reformeras. I sina slutsatser landar man i utrikesutskottet ändå på ett ställningstagande som innebär att man inte tillstyrker motionen. I stället nöjer man sig med ett förhållandevis försiktigt uttalande. Debatten här handlar självfallet om den redogörelse som vi har fått när det gäller Nordiska rådets verksamhet fram t.o.m. sessionen i mars i år. Jag vill ändå beröra ett par frågor som har haft stor tyngd och som återkom också vid vårt senaste möte i Mariehamn. För det första gäller det miljö- och säkerhetsfrågor. För det andra gäller det sysselsättningen. På grund av de många atomavfallsprodukter som finns i våra nordområden och de omfattande industriutsläppen, inte minst från det ryska landet och från Kolahalvön, har miljöhoten ökat enormt inom Nordkalotten och Barentshavsområdena. Där har ledamoten av Nordiska rådet, Hugo Bergdahl, vid flera tillfällen aktualiserat att det behövs stora kraftinsatser för att få hejd på den väldiga miljöförstöring som pågår i det norra området. Miljöutskottet i Nordiska rådet har för övrigt, vilket utrikesutskottet citerar, sagt att man med skärpa måste ta itu med åtgärder som främjar atomsäkerheten i nordområdena, bl.a. genom bindande internationella avtal om atomsäkerhet och om hantering av avfall från civil och militär verksamhet. Man har också uttalat sig för att det här måste ske mycket snabbt. Den andra frågan som jag kort ville beröra är den plåga som Norden känner av när vi för närvarande har en oacceptabelt hög arbetslöshet. Därför är det både angeläget och naturligt att Nordens politiker tillsammans diskuterar vad som går att göra. Situationen är ju den att den våg av arbetslöshet som har sköljt in över europeiska länder också har nått fram till det nordiska området. Den höga arbetslöshet som tog sin fart 1990 i Sverige har fortsatt att stiga till för oss oacceptabelt höga nivåer. Utvecklingen i Norge och på Island är liknande. Danmark som under lång tid har brottats med hög arbetslöshet har en relativt sett oförändrad situation, medan Finland drabbats hårdast med en öppen arbetslöshet kring 20 %. I statsministrarnas uttalande i Mariehamn pekar man på några vitala områden som är en förutsättning för hög sysselsättning och därmed för fortsatt välfärd. Det ekonomiska utskottet lyckades komma fram till en enad ståndpunkt angående medlemsförslagen om åtgärder mot arbetslöshet. Alla partigrupper i ekonomiska utskottet var eniga om behovet av ökade satsningar på forskning, utveckling och utbildning. Utskottet underströk också de nordiska ländernas beroende av internationell handel, och att det därför är väsentligt att regeringarna medverkar till positiva resultat i GATT-förhandlingarna. Jan Fransson, som tidigare talade här, hade några kritiska synpunkter. Han menar att det under en tioårsperiod inte har tagits några initiativ från svensk sida. Det var rejäla svingar han riktade mot socialdemokratiska ministrar och statsråd samt även mot regeringsmedlemmar av annan kulör. På den punkten vill jag ändå mena att det har skett något, men att både rådet och statsministrarna i fullt samförstånd med samarbetsministrarna säger att man nu måste ta till väldiga krafttag för att reda upp den svåra situation där miljontals människor i Norden är utan arbete. Rent principiellt hade Jan Fransson synpunkter som det är lätt att instämma i, nämligen faran av den väldiga passivisering som äger rum då människor går utan arbete. Men att antyda att det inte skulle göras insatser nationellt och nordiskt för att ta itu med arbetslösheten menar jag ändå är en överdrift. Låt oss, Jan Fransson, ta gemensamma tag för att komma till rätta med problemen. På den punkten gör jag tolkningen att det finns en god samstämmighet. Till sist de svårigheter som råder för människor med vardagsnära dagliga problem. Förre ministern och parlamentarikern Nils G. Åsling har gjort en snabbutredning som har redovisat en rad kvarstående hinder för medborgare och nordbor när det gäller möjligheten att resa, uppehålla sig och jobba i olika delar av Norden. Dessa hinder bör snarast undanröjas eftersom de motverkar den strävan till friare samfärdsel mellan de nordiska folken som faktiskt var ett utredningsmål redan för 40 år sedan. Sysselsättningspolitiken är naturligtvis i första hand en nationell angelägenhet, men den står för den skull enligt min mening inte i strid med gemensamma nordiska tag för att komma till rätta med bristen på jobb. Insatser på kommunikationsområdet, bättre energiutnyttjande, gemensamma utbildningsinsatser och insatser för miljön kan tjäna de syftena. Herr talman! Jag ser fram emot den debatt som kommer att hållas i denna sal i mars nästa år, då man framför allt kommer at ta itu med insatserna för att göra det möjligt att trygga jobben och därmed välfärden på sikt, både i Sverige och i Norden. 088849148003 N 2010-01-01 00:00:00 247309 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0929/#anf83