2349295 GH0929 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:29 Onsdagen den 24 november 1993/94 29 1993-11-24 00:00:00 Mänskliga rättigheter B53069D7-54C4-43CC-9D60-E833B29CEBC0 72 PEETER LUKSEP (m) m Herr talman! Ledamöter! Jag lyssnade med stort intresse på Bruno Poromaas inlägg i en tidigare debatt i dag, där han redogjorde för tornedalingarnas historia. Det jag tänker tala om nu rör om man så vill tornedalsfinnarnas kusiner i nordvästra Ryssland. De finsk-ugriska minoritetsfolk som i dag fortfarande finns i nordvästra Ryssland har bott där under mycket lång tid, kanske under årtusenden. De har under sin tid i dessa områden sett hur större folk -- ryssar, för all del också svenskar -- har trängt in i deras historiska områden och gjort dem till minoriteter i det som ursprungligen var deras land. Det rör sig om ett antal olika mindre folk eller -- om man så vill -- folkspillror. Om man börjar i söder kan man tala om det setukesiska folket, som bor i områdena söder om sjön Peipus, i det omtvistade gränsområdet mellan Ryssland och Estland. Vi har ingermanländarna runt Finska vikens inre del. Som bekant förbjöd Peter den store bruket av namnet Ingermanland på alla kartor när han anlade S:t Petersburg. Vi har det votiska folket, som bor jäms med ingermanländarna, mellan Narva och S:t Petersburg. Vi har vepserna, som bor öster om Ladoga och upp mot sjön Onega. Vi har karelerna, som några säger är finnar och andra säger är ett eget folkslag. Vi har givetvis samerna, och om man så vill kan man gå upp till samojedfolken i norra Ryssland. Det intressanta med dessa folkslag är att de nästan alla bor i det område som Sverige betraktar som närområdet i nordvästra Ryssland, dvs. det område som vi enligt olika principer skall samarbeta särskilt med och där vi skall bidra till en positiv ekonomisk och politisk utveckling. Dessa folk genomgick under Sovjettiden, och för den delen även under det tsarryska väldets senare del, ett ganska oblitt öde. Visserligen fanns det perioder då man underlättade för deras kulturella existens och då man gjorde det möjligt för dem att utge böcker och undervisa i skolor på sina egna språk. Detta förbyttes dock mycket snabbt i en ytterst brutal förryskning. Det finns kanske särskilt skäl att uppmärksamma ingermanlänningarnas situation. Under slutet av andra världskriget var de mer eller mindre fördrivna från sina områden. Detta hade ett samband med att de ingermanländska områdena till stor del kom under finsk kontroll under fortsättningskriget. I och med den finska reträtten följde ingermanlänningarna med, men i fredsavtalet blev Finland tvunget att utlämna ingermanlänningarna till Sovjetunionen. Så skedde också. Det vara bara en mindre krets som klarade sig undan. En del kom till Sverige. Det finns i dag ungefär 5 000 ingermanlänningar i Sverige. Ingermanlänningarna tvingades i stor utsträckning att bosätta sig i Sibirien i stället för att återfå sina gamla marker. I realiteten är det först på senare år som de har kunnat komma tillbaka till sina ursprungliga bygder. Vårt intresse för dessa områden borde baseras på att Sverige, vid sidan av Finland, är ett land med ett stort antal finsktalande personer. Det finns många människor som har språklig förmåga att ta kontakt med dessa folk. En del har t.o.m. personliga kontaker med dem. Ibland är det lättare för Sverige att uppmärksamma dessa folks situation, därför att det när Finland gör det ibland kan uppfattas som ett inlägg i en gammal gränskonflikt mellan Finland och Ryssland. Som alla vet pågår det i Finland en debatt om gränsen i Karelen. Det är inte alltid till fördel för dessa folk om ett intresse för deras existens, språk och kultur uppfattas som varande en del i ett försök att ändra gränserna. Utskottet skriver välvilligt om min motion i detta ämne. Jag tror att verkligheten tyvärr är den att svenska myndigheter i sitt samarbete med nordvästra Ryssland mycket litet har uppmärksammat dessa folk. I någon mån kan detta bero på att man från rysk sida förefaller vara relativt ointresserad. Kanske är man rent politiskt litet rädd för att dessa folk skall göra sina intressen gällande. Kanske ser man inte med särskilt stor förståelse på att de nu skall undervisa på sina egna språk osv. Därför tror jag att detta är en fråga som svenska myndigheter måste uppmärksamma betydligt mer än vad man hittills har gjort. Till sist vill jag bemöta Hans Göran Franck. Han ställde en fråga till mig om dödsstraffet i de baltiska staterna. Jag instämmer helt och fullt med Hans Göran Franck i denna fråga. Jag vågar påstå att jag, när jag träffar baltiska politiker, inte låter något tillfälle gå förlorat för att påtala det lämpliga i att avskaffa dödsstraffet. I ärlighetens namn skall man nog säga att de allra flesta ledande baltiska politiker är relativt införstådda med detta. De har problem med en folkopinion som inte är lika förstående och som ofta hejas på av åklagare från den gamla sovjettiden, som åklagarkåren fortfarande till stor del utgörs av. De driver en kampanj mot vad de påstår är en otillåten uppmjukning av rättsväsendet sedan demokratiseringen i de tre baltiska staterna. Jag tror att det framför allt är folkopinionen i de baltiska länderna som behöver påverkas. Jag bidrar med stor övertygelse med mitt lilla strå till den stacken. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan. 0351867771418 N 2010-01-01 00:00:00 247298 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0929/#anf72