2349295 GH0929 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:29 Onsdagen den 24 november 1993/94 29 1993-11-24 00:00:00 Mänskliga rättigheter 0BDDB9DC-8B04-4BB5-A2DD-DC4892C96334 70 BERITH ERIKSSON (v) v Herr talman! Håkan Holmberg inledde sitt anförande med att mänskliga rättighetsfrågor var konjunkturberoende. Dessa frågor verkar vara konjunkturberoende här i vårt parlament också. Jag har deltagit i de här debatterna ända sedan jag kom in i riksdagen 1988, och vi har aldrig haft en så kort talarlista och en så dålig representation i kammaren. Det beklagar jag verkligen. I inledningen till dagens betänkande sägs att omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad del av den svenska utrikespolitiken. Att främja respekten för mänskliga rättigheter och för internationell rätt över huvud taget är centrala inslag i vår utrikespolitik. Vänsterpartiets förhoppning är att vi även fortsättningsvis här i Sveriges riksdag skall kunna besluta om vad vi anser vara viktigt och centralt i vår utrikespolitik, nämligen att vi har en egen utrikespolitik och inte är underordnade en Europaunions utrikespolitik. Varje tidsepok har sina optimala möjligheter. Bertil Måbrink tog upp det faktum att när nu maktblocken inte finns längre, finns det en optimal möjlighet att göra någonting. Om man ser på FN ur ett rättsstatsperspektiv inser vi nog litet till mans att det finns mycket att göra. Att just stärka FN:s roll är i dag mycket viktigt. Vad återstår om FN försvagas ytterligare? Blir det ett gatans parlament i världsnivå, där våldet är förhärskande, där våldet lönar sig? Andra europeiska fora där skyddet av mänskliga rättigheter och folkrätten är centralt är Europarådet och den europeiska säkerhetskonferensen, ESK. För att en stat skall bli medlem i Europarådet krävs bl.a. att landet undertecknar, respekterar och följer gemensamma krav och konventioner, däribland konventionen om mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen. Den här frågan har varit uppe till belysning i samband med att nya stater från det forna Östeuropa begärt inträde i Europarådet. Men det borde naturligtvis vara lika angeläget att se till att de gamla medlemmarna uppfyller de här kraven. Hur är det egentligen med Turkiet? Ingbritt Irhammar tog upp ganska mycket om hur situationen ser ut där i dag, och jag tänker inte upprepa det. Jag vill bara fråga: Hur är det möjligt att Turkiet, som är medlem i både Europarådet och ESK, grövre och grövre kan bryta mot konventioner som man har undertecknat, utan att reaktionen mot och trycket på Turkiet blir större från de andra medlemsländerna, däribland Sverige? Kan det fortfarande hävdas att Turkiet är en demokrati och en värdig medlem i Europarådet och ESK? Under de år som jag har varit här i riksdagen har respekten för och efterlevnaden av mänskliga rättigheter i Turkiet hela tiden försämrats. Det gäller hela Turkiet. För de sydöstra regionerna, som till 90 % bebos av kurder, har utvecklingen varit katastrofal. Där pågår ett inbördeskrig i dag -- det dör fler människor dagligen i de regionerna än i exempelvis Sarajevo. I betänkandet sägs att situationen för assyrier och kurder har försvårats av kampen mot PKK. Det är delvis sant. Men PKK:s väpnade kamp inleddes 1984, och den kurdiska frågan är väsentligt äldre än så -- den kan man följa tillbaka till 20-talet. Hur kunde Turkiet få bli medlem i Europarådet och fortsätta att vara medlem där, med de lagar som landet har? Hur har man kunnat behålla undantagslagarna i de sydöstra regionerna, alltsedan den senaste statskuppen, dvs. under hela 80-talet? De här två sakerna gör att det inte är möjligt för olika krafter, grupper, organisationer och politiska partier i landet att arbeta för en annan utveckling. Det är inte möjligt att följa konventionen om mänskliga rättigheter, om att alla individer har en självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur och sin religion, med de lagar som Turkiet har. Nu är ministern inte här i dag, men den fråga jag vill ställa är om Turkiet verkligen i bilaterala samtal och i andra sammanhang på något sätt har lagt fram tankar om hur dagens situation skall kunna lösas, annat än genom kraftigt militärt våld. Vänsterpartiets meningsyttring till det här betänkandet gäller irakiska Kurdistan. Med resolution 688 gjorde FN ett avsteg från folkrättslagarna och den FN-stadga som säger att man inte skall blanda sig i en stats inre angelägenheter. Med det avsteget gjorde man det möjligt att skydda kurderna och stoppa det folkmord som Saddam under en längre tid hade hållit på med gentemot kurder. Mot Irak pågår också en internationell blockad, som stöds av de irakiska kurderna -- även om den, tillsammans med den blockad som Saddamregimen utsätter dem för, drabbar dem väldigt hårt. Det är uthärdligt under en begränsad period, men den här strypningen av ekonomin, av försörjningen och av livsmöjligheterna kan inte få pågå i åratal, utan att man ser något slut på den. Det borde vara möjligt att göra avsteg även när det gäller hur blockaden genomförs. Att straffa offren med samma medicin som man straffar bödeln med är i sig ologiskt. Saddamregimen utför samtidigt sabotage. De har helt stoppat införsel av mat, medicin, bränsle, drivmedel och andra förnödenheter. De har helt dragit bort sin administration. De har sedan fem månader stängt av elektriciteten till hela D'hok- området, där det finns två stora städer. I somras dog många människor på sjukhusen där av värmeslag innan man hann få i gång aggregat. De här sakerna tillsammans borde vara tillräckliga motiv för att avgränsa blockaden mot Irak och undanta Kurdistan. Jag vill också påpeka att Kurdistan enligt den irakiska konstitutionen är en autonom region, med ett eget parlament. Inga krav har ställts från Kurdistan, dess folkvalda lokala administration och parlament, om att bli en egen stat. Den rädsla och försiktighet som ibland framskymtar -- också i detta betänkande -- när man tar upp frågan om att det skulle kunna innebära ett erkännande av Kurdistan som en egen stat, synes mig vara överdrivna och saknar reell grund. Om man i åratal skall fortsätta att enbart ge katastrofhjälp dyker med tiden andra faror och svårigheter upp. Kurdernas satsning på ett folkvalt parlament, på att åstadkomma en egen administration efter det att Irak drog tillbaka sin administration, på att följa internationella konventioner, på att över huvud taget bygga upp en demokrati, riskerar att omintetgöras och störtas i och med att man med tiden inte kan tillgodose människors behov, inte kan upprätthålla den typ av demokrati som man vill ha. Därtill kommer alltså omvärldens rädsla för att stödja deras strävanden mot demokrati. Vid min senaste resa i Kurdistan för några veckor sedan kunde jag konstatera att shiamuslimska organisationer från Iran hade gått in och börjat satsa stort i området, med moskébyggen, med återuppbyggnad av byar och med humanitär hjälp. Det här är en utveckling som starkt oroar administrationen, och det är definitivt inte en utveckling som man vill ha. Men det är en utveckling som man inte heller i nuläget kan stoppa. Man kan inte neka människor att ta emot den hjälp som Iran kommer in med nu. Utskottet besvarar motionsyrkandet om att verka för att Kurdistan blir en demilitariserad zon med att skyddet mot luftangrepp skulle motsvara det. Det som sägs i resolution 688 innebär bara att skydda mot luftangrepp. Om det skall vara möjligt att stödja den här spirande demokratin, om det skall vara möjligt att lyfta sanktionerna, är det under FN:s mandat det skall ske. Det har ingenting att göra med att man samtidigt skulle erkänna Kurdistan som en egen stat. Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets meningsyttring. 0401511670506 N 2010-01-01 00:00:00 247296 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0929/#anf70