<anforande>
<dok_hangar_id>2349294</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0928</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:28 Tisdagen den 23 november</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>28</dok_nummer>
<dok_datum>1993-11-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på fråga 1993/94:166 om asylsökande från Östtimor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>BCEDE20B-AE62-499C-8B2B-E90A72282414</anforande_id>
<anforande_nummer>13</anforande_nummer>
<talare>Utrikesminister MARGARETHA AF UGGLAS (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>Fru talman! Hans Göran Franck har frågat mig
vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta för att
medverka till att de sju timoreserna, av vilka tre
under drygt en vecka i somras uppehöll sig på den
svenska ambassaden i Jakarta, beviljas utresa från
Indonesien och får en fristad i Sverige.

Låt mig inleda med att först klara ut en viktig fråga
i sammanhanget, nämligen innebörden av
begreppen asyl och diplomatisk asyl.

Den svenska definitionen av begreppet asyl bygger
helt på den som det ges uttryck för i 1951 års
konvention angående flyktingars rättsliga ställning.
Enligt denna konvention kan en person, som
uppfyller de kriterier som ställs upp för att han skall
kunna betraktas som flykting, beviljas asyl endast
om han kommer till landets gräns.

En utlänning som i annat land än hemlandet söker
upp en svensk utlandsmyndighet och begär asyl i
Sverige skall i första hand hänvisas till
myndigheterna i vistelselandet eller till UNHCR:s
kontor där. UNHCR kan efter en individuell
prövning förklara att den sökande är flykting och
rikta en framställning till något lämpligt
mottagarland.

I klarhetens intresse vill jag tillägga att en person
som i sitt hemland söker upp en ambassad och
begär asyl aldrig kan anses vara flykting enligt 1951
års flyktingkonvention och inte heller enligt svensk
lagstiftning.

Med uttrycket diplomatisk asyl avses närmast att en
person som är förföljd ges fysiskt skydd på en
beskickning i sitt hemland eller i tredje land. Enligt
europeisk -- och svensk -- folkrättsuppfattning har
beskickningar inte någon rätt att ge diplomatisk
asyl. Det finns goda skäl för denna hållning. När
länder gör avsteg från den principen och upplåter
en beskickning för tillfälligt skydd så är det av
trängande humanitära hänsyn. Ett exempel är att
man kanske måste rädda någon som befinner sig i
livsfara.

Jag vill fästa Hans Göran Francks uppmärksamhet
på att vi på ett tidigt stadium erhöll försäkringar
från den indonesiska regeringen för de
asylsökandes säkerhet, frihet från arrestering och
förföljelse. Det finns precedensfall där sådana
lösningar har fungerat utmärkt.

Ambassaden i Jakarta håller sig informerad om
timoresernas vidare öden och de ansträningar som
görs genom vissa kanaler för att bereda dem en
fristad. För att inte äventyra timoresernas
möjligheter kan jag givetvis inte gå in på hur
ansträngningarna görs.
</anforandetext>
<intressent_id>018160186302</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>247032</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0928/#anf13</protokoll_url_www>
</anforande>
