2349293 GH0927 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:27 Fredagen den 19 november 1993/94 27 1993-11-19 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:9 om senareläggning av uppsägningar inom den interpellationsdebatt D4D01079-1C8C-4A95-9E4C-237448BE3370 5 HANS ANDERSSON (v) v Herr talman! Jag får också tacka för svaret. Jag är naturligt nog besviken. Detta är frågor som inte är nya. De har varit uppe gång på gång när vi har diskuterat arbetsmarknadspolitik i våras. Vi har från Vänsterpartiets sida sagt att det är en orimlig situation, att kasta ut människor från produktivt arbete som gäller vår välfärd till arbetslöshet, passivitet och lågproduktiva åtgärder inom ramen för ALU, ofta inom kommunal sektor. Nu svarar Börje Hörnlund att han har tagit initiativ, men någon särskild utredning pågår inte. Jag skulle vilja säga att det är en slipad politiker som svarar så. Oppositionen, både Vänsterpartiet och socialdemokratin, har under våren ständigt krävt att man inte skall hantera den kommunala sektorn på detta sätt. Då måste man också tillskjuta medel. Vi har kallat det en kommunakut, för att anspela på ett ställe dit man med glädje slänger pengar från regeringens sida. Vi har i en motion som vi lade fram för någon vecka sedan anvisat 5 miljarder kronor för 1994 och 10 miljarder kronor för 1995 i syfte att kunna bevara vårdsektorn, skolsektorn och omsorgssektorn och personalen som gör ett stort jobb. Vi har i vår arbetsmarknadspolitik anvisat medel i våras. Vi har gjort det i en motion nu. Det finns möjlighet att visa positiv vilja inom några veckor. Det är medel avsedda för kompetensutveckling, utbildning och beredskapsarbeten. Vi vill undvika att slänga ut folk från bra arbetsplatser för att ge dem passivt eller halvaktivt stöd. Pengarna, finns de? Nja, Börje Hörnlund vet att a- kassan, som tas upp både i interpellationen och interpellationssvaret, på ett sätt bara är ett tomt hål. Det är att låna pengar, och då får man avgöra till vad vi skall rikta pengarna. Börje Hörnlund är mycket tydlig och lydig när han i propositionen om långtidsarbetslösheten säger att någon förstärkning av kommunal ekonomi genom ytterligare ökning av statliga anslag inte är möjlig. Där går gränsen. Det är den stora frågan. Jag vill fråga Börje Hörnlund om det inte finns möjlighet för honom som arbetsmarknadsminister att trycka på Finansdepartementet och se till att pengar kan användas i den ordinarie verksamheten. Det borde trots allt finnas ett socialt ansvar. Börje Hörnlund antyder att han kämpar och tar initiativ. Jag vill nog säga att det är tvärtom. Arbetsmarknadsverket, som är den myndighet som vilar under Arbetsmarknadsdepartementet, har gång på gång fört fram åsikter som mycket liknar dem som SKTF, SKAF, LO, TCO och Vänsterpartiet har fört fram. Jag kan läsa högt några rader ur den fördjupade anslagsframställning som kom för några månader sedan från AMS. ''För att inte konkurrera med ordinarie verksamhet innefattar arbetslivsutvecklingen ofta lågprioriterade projekt, dvs. insatser som utan statlig finansiering annars inte hade kommit till stånd. I brist på ekonomisk samordning mellan stat, kommuner och landsting åstadkoms en ineffektiv rundgång inom den offentliga sektorn genom att yrkesaktiva överförs från hög- till lågprioriterade verksamheter. Detta är mycket kostsamt både för den enskilde individen och för samhällsekonomin som helhet. T.ex. har sysselsättningen inom kommunerna minskat med ca 25 000 personer under första halvåret 1993. Under motsvarande period har ca 15 000 personer påbörjat arbetslivsutveckling i kommunal regi.'' Det är mycket lätt att påvisa meningslös rundgång som drabbar enskilda, som drabbar verksamheten och som drabbar välfärden. Nu finns det många initiativ i kommuner, från arbetsförmedlingar och länsarbetsnämnder. De fackliga organisationerna är på bettet. Det gäller också inte minst vänsterpartister, som lägger fram motioner. Låt oss använda pengar, som ändå måste användas, för att hålla människor i meningsfull sysselsättning, för produktiva åtgärder i vårt samhälle. Låt oss göra omorganisationer som förbättrar och effektiviserar verksamheter. Låt oss använda medel till att pröva förkortning av arbetstiden i särskilt tunga och bundna arbeten. I några fall har vi fått godkännande, t.ex. i Blekinge läns landsting, där Länsarbetsnämnden och Arbetslivsfonden går in i ett projekt om sex timmars arbetsdag i en provverksamhet på vissa tunga avdelningar. Varför gör man det? Jo, för at kunna bibehålla en god omsorgsverksamhet och för att inte ytterligare spä på arbetslösheten, vilken i sig är ett hot mot folkhälsan. Landstingets ansvar är till syvende och sist hälsan inom sitt område. Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern: Kommer det trots allt inte att tilldelas mer ordinarie medel till den kommunala sektorn? Det är på det sättet vi kan upprätthålla välfärden, enligt min uppfattning. I finansplanen talas om att konsumtionen skall minska med 1 % 1994 och 1,5 % 1995. Samtidigt ökar vårdbehoven, som Viola Furubjelke gav exempel på. Kommer arbetsmarknadsministern att dessutom tillställa mer medel till arbetsmarknadspolitiska initiativ som gör att man kan gå in direkt med mycket större volymer, för att klara den typ av frågor som vi nu diskuterar? Det finns positiva exempel, i bl.a. Värmland. Men på många ställen är det tvärtom. Inte minst i mina hemtrakter får hundratals människor gå från sjukvårdsinrättningarna -- i Falun, i Avesta, i Ludvika. Det finns ingen tröst och ingen meningsfull kommentar till dem i Börje Hörnlunds svar. 0500463008008 N 2010-01-01 00:00:00 246962 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0927/#anf5