2349293 GH0927 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:27 Fredagen den 19 november 1993/94 27 1993-11-19 00:00:00 Svar på interpellation 1993/94:9 om senareläggning av uppsägningar inom den interpellationsdebatt BC28F091-C87F-4809-9EE5-5C39C23C7294 2 LARS STJERNKVIST (s) s Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet för svaret. Jag vill gärna börja med det positiva. Svaret är långt, det är innehållsrikt, och det visar att statsrådet och departementet arbetar seriöst med frågan. Men tyvärr blandas goda och dåliga saker i svaret. Man skulle kunna sägas att det präglas av den numera riksbekanta Hörnlundska veligheten, om man vill spetsa till det. Det jag inte tycker om i svaret är att statsrådet säger att olika stödformer inte skall gynna vissa sektorer. Det kan vid första anblicken verka rättvist och sunt, men jag håller inte med om det. Arbetslösheten drabbar lika hårt och skoningslöst den handelsanställde, den kommunanställde eller den industrianställde. För den enskilde är det naturligtvis samma tragedi. Men ur samhällets synvinkel finns det faktiskt skillnader. Den första viktiga skillnaden är att det inte beror på att efterfrågan har minskat som de anställda inom den offentliga sektorn i dag hotas av uppsägning eller har sagts upp. Det är inte så att vi har blivit friskare och därför säger upp personal inom landstingen. Det är inte så att barnomsorgen är överdimensionerad och att vi därför säger upp folk inom barnomsorgen. Det är inte så att Posten, Telia och andra egentligen har en för stor apparat. Problemet är pengar, inte att arbetsinsatserna inte efterfrågas. Det är den första viktiga skillnaden. Den andra skillnaden, och den kanske på sätt och vis är ännu viktigare, är att vi som skattebetalare betalar ersättningen eller lönen för de offentliganställda oavsett om de har jobb eller inte. Arbetslösheten och lönerna betalas ur samma kassakista, eller vi kanske numera skall säga att det lånas till dem från samma håll. När vi diskuterar uppsägningarna och arbetslösheten inom den offentliga sektorn blir den relevanta och viktiga frågan om vi skall betala människor för att de går hemma och är sysslolösa eller om vi skall betala människor och ge dem en möjlighet att höja sin kompetens, utbilda sig eller vara kvar och använda sitt yrkeskunnande i den verksamhet där de finns. Som ansvarsmedveten och noggrann skattebetalare tycker jag att det är bättre att betala människor för vad de gör än att betala för sysslolöshet. Därför håller jag inte med om att olika stödformer inte skall gynna vissa sektorer. Jag tycker att det finns skäl att behandla den offentliga sektorn annorlunda. Sedan finns det bra saker i svaret. Det står att omstruktureringen -- ett vackert ord --, dvs. att man skall banta organisationen, skall anpassas till rådande arbetsmarknadssituation. Sedan räknar statsrådet upp en massa goda exempel på lokala arbetsgivare som i dag gör ett mycket bra arbete för att förhindra att människor kastas ut i arbetslöshet. Man använder lågkonjunkturen för att utbilda och anpassa sig till framtidens förutsättningar. Det är jättebra. Det som händer i Bohuslandstinget, Gävleborg, Blekinge och Karlskrona är jättebra. Men frågan är vilken tröst det är för de 160 sjukvårdsanställda i min hemkommun Norrköping, som dagen före julafton förlorar sina jobb? Vilken tröst är detta för alla dem inom försvaret på F 13 i Norrköping som förlorar sina jobb nästa halvårsskifte? Vilken tröst är detta för de 28 000 människor som man befarar förlorar jobbet nästa år, trots att många lokala arbetsgivare, länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar tar ett stort ansvar? Problemet är, statsrådet, att trots att det finns ansvarsmedvetna lokala arbetsgivare, är det ändå en fasansfull massa människor som kastas ut i arbetslöshet. Några av bevisen på att de åtgärder som nu har vidtagits inte är tillräckliga sitter här på läktaren. De är naturligtvis nyfikna på vad som kommer att hända med deras jobb och med deras framtid. Den första följdfrågan jag då skulle vilja ställa är hur statsrådet tänker agera för att påverka de lokala arbetsgivare som inte har gjort tillräckligt. Statsrådet räknar upp alla goda exempel, men vad händer med de dåliga? Det var den ena frågan. Min slutsats är att även om man lokalt tar ett stort ansvar så räcker inte det. Det finns ett problem med pengar. Det kommer vi inte ifrån. De hårda besparingarna i kommuner och landsting gör det oerhört svårt för de lokala arbetsgivarna. Då blir min följdfråga: Är statsrådet beredd att släppa till ytterligare arbetsmarknadsmedel för att förhindra uppsägningar i den offentliga sektorn? Sedan kommer den tredje frågan, som naturligtvis hör ihop med detta. Statsrådet har ett särskilt ansvar när det gäller statligt anställda. De flesta konkreta exempel han nämner är kommuner och landsting. Vilka direktiv tänker han ge, och på vilket sätt tänker han påverka statliga arbetsgivare att inte säga upp folk? 0477298899511 N 2010-01-01 00:00:00 246959 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0927/#anf2