2349287 GH0921 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:21 Onsdagen den 10 november 1993/94 21 1993-11-10 00:00:00 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor 7B8C0068-0812-4883-95B2-48C9C930327D 90 JERZY EINHORN (kds) kds Herr talman! Jag pendlar i dag mellan ett möte om etik som Statens medicinsk-etiska råd anordnar och kammaren. Det är oerhört intressant att se hur stort intresse det finns i samhället för de frågor som vi diskuterar här i dag. På Sheraton här bredvid är salen fullsatt, där är 200 människor. Jag vill först beröra de frågor som Hans Karlsson tog upp med anledning av i första hand reservation 1. Den reservationen handlar om utvärdering av medicinsk metodik och de nationella målen för hälso- och sjukvården. Jag vill säga först att jag instämmer till alla delar i allt vad Hans Karlsson här har anfört. Jag vill nog hävda att det finns, åtminstone så långt tillbaka jag kan minnas, en politisk enighet om att vi skall ha solidariskt finansierad och solidariskt utnyttjad vård. Detta innebär att vården skall finansieras efter förmåga och utnyttjas efter behov. Det är ingen som ifrågasätter detta. Jag har inte hört några signaler om att detta skall ifrågasättas. Problemet som Hans Karlsson pekar på, vilket är mycket riktigt, är att vi inom vår sjukvård under den senaste tiden har genomfört en rad reformer, en rad förändringar. Jag tror inte att vi sedan 50- talet, när vi antog Regionsjukvårdsutredningens förslag, har genomfört så omfattande organisatoriska förändringar som vi har gjort under den senaste tiden. Hans Karlsson har tagit upp befolkningsbaserad budgetfördelning. Man vill öka patienternas valfrihet och införa prestationsersättningar, det man populärt kallar för köp-och-säljsystemet, beställarnämnder. Det är oerhört omfattande förändringar, och sådana förändringar medför positiva förväntningar. Men förändringar i ett sådant känsligt system som sjukvården medför också risker för oönskade effekter. Därför känner vi alla en oro för oönskade effekter av dessa förändringar. Det är också bakgrunden till att vi har så många motioner i dessa frågor. Några av dem som sitter här i dag sitter också tillsammans med mig i Prioriteringsutredningen. Den har börjat sitt arbete med att skicka ut en mycket omfattande enkät till myndigheter, organisationer, föreningar och patientföreningar. Av Samhällsmedicinska institutionen vid Huddinge sjukhus har vi fått hjälp med en också mycket omfattande enkät till sjukvårdens personal. Signalerna i enkäten var mycket entydiga när det gäller effekterna av dessa organisatoriska förändringar. Jag vill påpeka att det inte bara handlar om de förändringar som Hans Karlsson hänvisade till, även om han inte nämnde dem, utan också om en rad andra: ÄDEL-reformen, chefsöverläkarreformen, vårdgarantin. Vi har genomfört många förändringar inom sjukvården, och de väcker alla förväntningar och oro. Av enkäten framgår, vilket också bekräftas i olika sammanhang, att de positiva effekterna är att vi genom dessa förändringar skapat incitament för ett effektivare resursutnyttjande och även för en större mottaglighet för patientens önskemål. Men det finns, precis som Hans Karlsson sade, risk för negativa effekter. Svaga grupper kan bli förlorare. Med svaga grupper menar vi alla dem som har svårt att ge sina behov till känna, de som saknar förutsättningar att utnyttja valfriheten, de som ligger i sina sängar, har svårt att klä på sig och måste ha hjälp för att få mat. De kan inte gå på sammanträden och göra sina behov hörda. En annan svag grupp är den för vilken behandlingen medför ökade risker. Det gäller allvarligt sjuka personer och de gamla. För samma resultat måste sjukvården göra större insatser, och personerna kan uppfattas som olönsamma patienter. Vi skall inte kasta ut barnet med badvattnet. Det är viktigt att vi beaktar dessa problem. Det är också oerhört vikigt att vi ger incitament för att dessa patienter inte skall betraktas som olönsamma. Vissa landsting har redan infört sådana incitament. Vi måste följa upp detta och se om de varit tillräckliga eller inte. Framför allt är det viktigt att vi får instrument för kvalitetsuppföljning och kvalitetssäkring, precis som Hans Karlsson sade. Det finns ytterligare en sak, som Hans Karlsson inte nämnde: ökade kostnader för administration och informationssystem. Vi måste följa upp även dessa effekter. Sammanfattningsvis måste vi vara uppmärksamma på de negativa effekter som dessa incitament ger. Varje förändring i sjukvården medför risk för oönskade effekter. Vi måste alltså bygga upp bättre system för kvalitetssäkring och kvalitetsuppföljning än vi har i dag. Den andra frågan i reservation 1 handlar om att den säkraste åtgärden vi kan vidta för att effektivisera sjukvården utan att riskera kvalitetsförsämring är att rensa ut ineffektiva metoder. I verkligheten är det så att vi med nya styrsystem riskerar att den tillämpade kliniska forskningen, vars syfte är att utvärdera och jämföra effektiviteten hos olika metoder, blir satt på undantag. Med anledning av detta har jag varit i kontakt med både Utbildningsdepartementet och Socialdepartementet, och frågorna har också tagits upp i HSU 2000. Mitt intryck är att man arbetar med detta på ett mycket seriöst sätt. Jag anser personligen inte att något tillkännagivande till regeringen behövs. Regeringen har gjort vad den har kunnat i denna fråga för närvarande. Vi bör avvakta vad som händer. Jag vill ta upp ytterligare en fråga som ingen nämnt hittills, nämligen vård i livets slutskede. Vi har flera motioner på det här området. Våra kunskaper om hur de döende upplever sin situation har ökat genom Kübler-Ross bok och andra publikationer. Det ger större möjligheter att hjälpa de döende, men vi har inte tagit dessa möjligheter helt till vara. Det oroar mig mycket, och det är bra att socialutskottet har tagit upp frågan med Socialdepartementet vid flera tillfällen. Vi måste även i fortsättningen pressa på i frågan. Sverige har genom ett riksdagsbeslut 1989 anslutit sig till EG-ländernas handlingsprogram mot cancer. Inom ramen för detta program har EG-länderna nyligen beslutat att göra gemensamma satsningar på vård i livets slutskede. Vi bör bevaka att Sverige får nytta och glädje av den utvecklingen. Min taletid rinner som vanligt ut, men jag skulle vilja ta upp det Berith Eriksson sade om tolkar. Om jag hinner vill jag också säga något om den alternativa medicinen. Det här med tolkar är svårt. Flera av oss har ju upplevt i verkligheten att någon, ofta en kvinna, precis som Berith Eriksson säger, kommer till sjukhuset och inte kan tala samma språk som personalen. Det är en mycket svår avvägning: Skall man tvinga på henne en tolk eller acceptera att hon vill ha en viss tolk? Misstag begås. Ibland tror vi att vi vet vad hon vill och att det inte är så farligt. Jag tror att vi bör överlåta detta till sjukvårdens personal och inte reglera det. Det vinner vi nog inte så mycket på. Jag har själv medverkat i utredningen som gjorde det möjligt att få injicera alternativa preparat. Jag var den ende experten i den parlamentariska utredningen. Det finns utövare av alternativ medicin som fungerar bra, och dem har vi alla förtroende för. Problemet är att det också finns de som inte är lika seriösa. Vi bör vara försiktiga när vi öppnar slussarna, så att vi inte öppnar även de slussar som leder till oönskade effekter. Jag tror att regeringen behöver den tid som den tar på sig för att lösa denna fråga på bästa sätt. Om vi misslyckas får vi vad ingen av oss vill ha. Det ligger många marknadskrafter och bara väntar på att få etablera sig på marknaden och utnyttja sjuka människors oro, ängslan och strävan efter ett hopp, även om det är fåfängt sådant. 0204145974808 N 2010-01-01 00:00:00 246390 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0921/#anf90