<anforande>
<dok_hangar_id>2349287</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0921</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:21 Onsdagen den 10 november</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>21</dok_nummer>
<dok_datum>1993-11-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Farligt gods </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>DCDCD140-B66B-4C21-A5A0-B8B5CEE7D475</anforande_id>
<anforande_nummer>71</anforande_nummer>
<talare>KARIN WEGESTÅL (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>Herr talman! I betänkandet 1993/94:FöU1
behandlar försvarsutskottet regeringens skrivelse
1992/93:258 Farligt gods m.m. Utskottet står enat
bakom detta betänkande.

Jag tänker i huvudsak uppehålla mig vid
behandlingen av området som gäller farligt gods till
sjöss. I flera av de under den allmänna
motionstiden år 1993 avgivna motionerna hänvisas
till senare års oljekatastrofer. Motionärerna anser
att man fått en allvarlig påminnelse om de stora
miljöhot som olje- och kemikalietransporter till
sjöss medför. En rad åtgärder för att försöka
förebygga sådana katastrofer föreslås, exempelvis
tillskapande av aktionsprogram, speciella
trafikledningssystem för övervakning av
miljöfarliga transporter samt att Sverige i
internationella organ bör arbeta för ett system med
förhandsanmälan vid transport av farligt gods.

Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare
behandlat frågan om säkerhet till sjöss i samband
med transport av farligt gods, senast i betänkandet
1992/93:FöU1 med anledning av en
socialdemokratisk motion där särskilt
miljöriskerna för Öresund och nödvändigheten av
ett system för förhandsanmälan av transport av
farligt gods genom Sundet belystes.

Utskottet hänvisade då till att det på svenskt
initiativ gjorts försök med ett rapporterings- och
anmälningssystem för fartygstrafiken genom
Öresund. Systemet byggde på frivillighet. Försöket
slog inte väl ut beroende på att Polen och
dåvarande Sovjetunionen inte medverkade.
Utskottet menade att de politiska förändringarna
liksom den allt större insikten om miljöriskerna
borde ha ökat möjligheterna att uppnå fungerande
internationella överenskommelser.

Trots att utskottet uttalade förståelse för att de
folkrättsliga principerna om havens frihet kan
medföra svårigheter delade utskottet inte
Sjöfartsverkets pessimistiska syn på ett
rapporteringssystem och utgick från att regeringen
och ansvariga myndigheter uppmärksamt skulle
följa frågan och ta erforderliga initiativ.

Sjöfartsverket redovisade den 30 juni i en rapport
till regeringen om sitt sjösäkerhetsarbete.
Utskottet har tagit del av de avsnitt som anknyter
till beredningsområdet och konstaterar att
rapporten knappast för frågan framåt när det gäller
ökad säkerhet vid transporter av farligt gods till
sjöss.

I rapporten, liksom i Sjöfartsverkets yttrande förra
året, beskrivs svårigheterna att uppnå nödvändiga
internationella överenskommelser, men antyder
inte några lösningar och redovisar inte heller hur
man fullgjort riksdagens uppdrag att följa frågan
och ta erforderliga initiativ.

Utskottet finner inte detta tillfredsställande utan
vidhåller sin i betänkandet redovisade uppfattning.
Regeringen bör därför i den fortsatta beredningen
uppmärksamt följa frågan och ta erforderliga
initiativ. Ett sådant torde vara att ge
Räddningsverkets samordningsroll sådant innehåll
att verket, mer direkt än för närvarande, kan
påverka förutsättningarna för transport av farligt
gods.

Sjöfartsverkets nonchalans gentemot riksdagens
beslut och dess sätt att hantera förlisningen utanför
Fårö nyligen, då tonvis med fosfor och kväve tilläts
förorena Östersjöns vatten till följd av att lasten
inte klassats som farligt gods, är inte ägnat att skapa
förtroende för Sjöfartsverket.

Mitt bestående intryck efter att ha läst rapporten
Sjöfartsverkets sjösäkerhetsarbete från juni 1993 är
att det från verkets sida inte finns någon större
beredvillighet att medverka till regler för att minska
olycksrisker, förrän det hänt någon verkligt stor
olycka som fått berättigad uppmärksamhet i
massmedia.

Problemet med det stora antalet ansvariga
huvudmän vid olyckor till sjöss borde rimligen bli
en del av de uppgifter som både Hot- och
riskutredningen och den kommitté som kommer att
se över de statliga marina myndigheterna får.

En naturlig resurs för bevakning av miljöfarliga
transporter är marinens välutrustade
sjöbevakningscentraler. Särskilt viktig är
sjöbevakningscentralen i Malmö, eftersom
Öresund är ett av världens mest trafikerade
sjöstråk. Ett samutnyttjande av befintliga resurser
är nödvändigt och bör göra det möjligt att snabbare
och billigare få till stånd en större sjösäkerhet. En
viktig förutsättning för detta är klara
ansvarsförhållanden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till försvarsutskottets
hemställan.

</anforandetext>
<intressent_id>0944338157703</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>246371</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0921/#anf71</protokoll_url_www>
</anforande>
