<anforande>
<dok_hangar_id>2349287</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0921</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:21 Onsdagen den 10 november</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>21</dok_nummer>
<dok_datum>1993-11-10 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>anges att om sökanden har särskilt behov därav kan tillståndet förenas med rätt t.ex. till</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>582DDF98-2786-41DE-8830-C247A6813D54</anforande_id>
<anforande_nummer>54</anforande_nummer>
<talare>PÄR GRANSTEDT (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Det är ju så här i livet att det många
gånger är omöjligt att ha ett förbud som är
fullständigt hundraprocentigt och heltäckande eller
att ha en tillåtlighet som är fullständigt
hundraprocentig och heltäckande. Många gånger
får vi acceptera att har man ett förbud måste det
kunna göras undantag från förbudet eller har man
en tillåtlighet måste man också i vissa fall kunna
göra undantag från tillåtligheten.

Jag tolkar Robert Jousma så här: Om man väljer
lagstiftningstekniken att införa ett förbud men med
möjlighet till undantag från det förbudet, då är det
moraliskt och etiskt förkastligt. Om man däremot
skulle ha tillåtlighet och sedan göra undantag från
tillåtligheten i enskilda fall, är det plötsligt
moraliskt och etiskt helt okej.

Det är, tycker jag, en litet anmärkningsvärd linje.
Varför är det moraliskt förkastligt att göra
undantag från ett förbud men moraliskt i sin
ordning att göra undantag från en generell
tillåtlighet? Det är ju samma typ av teknik, bara
spegelvänd. Men det här är tydligen något slags
moral och etik som är speciell för Ny demokrati,
och det må vara er frihet att ha det.

Sedan är det naturligtvis så att det faktum att vi har
en export gör det möjligt att upprätthålla en
kompetens inom vår industri som kanske inte skulle
klara sig om man bara hade den svenska
marknaden att vända sig till. Jag håller med om det.
Men därifrån till att gå till ett system där vår
industri utvecklar vapensystem som inte är
efterfrågade i Sverige utan enbart inriktade på
export, är ju ett väldigt stort steg. Det innebär att
man utvecklar en kompetens som vi egentligen inte
har något speciellt behov av ur svensk synvinkel.

På vad sätt det skulle vara en tillgång för svensk
beredskap, har jag litet svårare att förstå. Jag tror
att det är viktigt, som jag sade tidigare, att vi
bibehåller linjen att den svenska vapenindustrin
och krigsmaterielindustrin i första hand skall vara
inriktad på att tillgodose svenska behov. Men när
man har utvecklat vapen för svenska behov, skall
man också -- under vissa bestämda
förutsättningar -- kunna exportera sådan
krigsmateriel.
</anforandetext>
<intressent_id>0470593486100</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>246354</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0921/#anf54</protokoll_url_www>
</anforande>
