2349287 GH0921 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:21 Onsdagen den 10 november 1993/94 21 1993-11-10 00:00:00 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor 93BAC092-6AD4-426A-880E-BC91E3E38CF9 102 ISA HALVARSSON (fp) fp Herr talman! Jag har tillsammans med Gudrun Norberg skrivit en motion om kvinnlig omskärelse eller könsstympning, vilken har två yrkanden: krav på återkommande information och på att det skall finnas rutiner hos berörda institutioner vad gäller kvinnlig könsstympning, och krav på svenska internationella insatser mot kvinnlig könsstympning. Jag är inte nöjd med utskottets behandling av motionen. Det finns ytterligare två motioner som behandlar ämnet: en sjupartimotion med Margareta Viklund som första namn och en motion av Barbro Westerholm. Enligt svensk lag är alla typer av kvinnlig könsstympning förbjudna. Detta gäller allt från de mest omfattande, där stora delar av könsorganen skärs bort och slidöppningen sys ihop -- det kallas infibulation --, till prickning av clitoris med ett vasst eller spetsigt föremål. Även om flickan eller kvinnan själv lämnar samtycke till omskärelsen är det förbjudet. Bruket av kvinnlig könsstympning strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Sverige skrivit under och som säger att ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Kvinnlig könsstympning utförs på unga flickor och det strider mot FN:s barnkonvention. Enligt konventionen har barnet rätt till ett fullvärdigt människoliv. Barnet har egna rättigheter och barnets rätt till integritet skall respekteras. En grundprincip i barnkonventionen är att man skall se till barnets bästa. I artikel 24 § 3 stadgas att konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Kvinnlig könsstympning är enligt konventionens förarbeten en sådan skadlig sedvänja. Många invandrargrupper i Sverige kommer från länder där kvinnlig könsstympning praktiseras. För många invandrare är det viktigt att i asyl bevara sina kulturella traditioner för att upprätthålla sin känsla av identitet i det nya landet. Det finns alltså stor risk att denna vana slår rot också här. Enligt Socialstyrelsen kan upp till 4 000 barn och unga flickor här i Sverige komma att utsättas för stympning enligt kutym från deras ursprungsländer. I den siffran har inte de asylsökande räknats med. Kvinnlig könsstympning är redan ett problem i England, Frankrike, Nederländerna, Australien och USA. Det går inte att avfärda stympningen som något slags barbarisk vana i Afrika. Undersökningar och erfarenheter visar att man fortsätter med denna tradition även i exil. Frågor om kultur, rasism, etik och skuld väcks när denna fråga tas upp till diskussion. Tystnaden är därför utbredd, trots att 80--90 miljoner av världens kvinnor är stympade med oerhörda hälsoproblem som följd. Men det är viktigt att framhålla att det är själva handlingen man fördömer och inte ett folkslag, ett land eller en kultur. Flera kvinnor har lämnat vittnesmål om sin egen könsstympning, och många av dem arbetar aktivt för att stödja flickor som är stympade eller för att fånga upp flickor som skall åka hem på s.k. semester för att stympas. Det berättas om skolflickor som kan få sitta i timmar på toaletten därför att stympningen förstört deras urinrör. De får problem med menstruationsblod som stockas, och när de blir vuxna blir barnafödandet en stor påfrestning. Kvinnan förlorar också ofta sexuella känslor. I Sverige som i de flesta länder i Europa är problemet med könsstympning relativt nytt. Det finns därför en mycket stor okunskap bland professionella som möter kvinnlig könsstympning. Det är klart att den svenska sjukvårdsutbildningen är inriktad på svenska förhållanden. Kvinnlig könsstympning har aldrig varit något problem och har därför inte behandlats. En standardbok från 1987 i utbildningen i obstetrik och gynekologi har inte ens orden infibulation eller omskärelse i index. Afrikanska läkare berättar att de mött svenska läkare som frågat: ''Varför har ni så många amputationer av kvinnliga genitalier? Vilken sorts cancer har dessa kvinnor?'' Utskottet hänvisar till att Socialstyrelsen givit ut ett meddelandeblad med information om dessa frågor till berörda inom hälso- och sjukvården och till socialtjänsten. Det är naturligtvis bra, och det beskriver vi också i vår motion. Men meddelandeblad i all ära -- det räcker inte. Det krävs mer aktivt målmedvetet arbete. Även om jag vet att Ylva Sörman på Socialstyrelsen gör ett mycket gott arbete krävs det också en kraftigt uttalad vilja från politiskt håll att komma till rätta med dessa övergrepp -- det får vi nog lov att kalla dem. Det är viktigt att det skapas rutiner för att de asylsökande på förläggningarna skall få en ordentlig information om att svensk lagstiftning ser mycket allvarligt på dessa ingrepp och förbjuder alla typer av kvinnlig könsstympning. Man måste också skapa rutiner på barna- och mödravårdscentraler, skolhälsovård, kvinnokliniker och förlossningsavdelningar så att man där blir vaksam och nogsamt informerar och kontrollerar så att inte könsstympning utförs i vårt land. Det är inte heller acceptabelt att man i vårt land tillmötesgår krav på ihopsyning efter förlossningar. I stället skall man återställa så att det blir så normalt som möjligt och ge kvinnan och mannen medicinsk och psykosexuell rådgivning. Man måste ta hjälp av olika organisationer, t.ex. Invandrarkvinnorna. De har en stor kunskap och medicinsk expertis när det gäller kvinnlig könsstympning. Det finns en stor mogenhet hos dem i de här frågorna och en vilja att ta tag i dem. Det räcker inte med den här typen av informationsblad. Det kan väl inte heller utskottet mena. Sverige måste dessutom med kraft verka internationellt för att bryta denna sedvänja som skördat och skördar många barns och kvinnors liv och förstör deras hälsa under resten av livet. Herr talman! Jag yrkar bifall till de tre motionerna som behandlar detta ämne, U224 yrkande 1 och 2, So217 yrkande 1 och So477 yrkande 1. 0303930476905 N 2010-01-01 00:00:00 246402 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0921/#anf102