<anforande>
<dok_hangar_id>2349282</dok_hangar_id>
<dok_id>GH0916</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:16 Onsdagen den 27 oktober</dok_titel>
<dok_rm>1993/94</dok_rm>
<dok_nummer>16</dok_nummer>
<dok_datum>1993-10-27 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa etiska frågor </avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet></kammaraktivitet>
<anforande_id>789696D8-ED9A-4923-87AA-BDAED0213890</anforande_id>
<anforande_nummer>82</anforande_nummer>
<talare>ROSA ÖSTH (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>Herr talman! Än en gång behandlar socialutskottet
en rad frågor som rör livets början. Jag är
övertygad om att inte någon anser att det handlar
om enkla frågeställningar, i varje fall inte i
utskottet. Det är tvärtom med stort allvar och efter
noggrant övervägande som vi kommer fram till våra
beslut. Att det är så svåra frågor beror på att det
ofta är olika intressen som ställs mot varandra,
intressen som var för sig väger tungt.

Det handlar om att vi vill tillåta det som är gott i
fråga om forskning, och verksamhet som kan rädda
liv eller minska mänskligt lidande, samtidigt som vi
vill kunna förhindra att det uppstår oetiska
konsekvenser. Jag tänker då närmast på
fosterdiagnostiken, där gränsdragningen inte är
given. När det gäller abortfrågan handlar det om att
väga fostrets intresse gentemot den vuxna
kvinnans.

Trots att vi i utskottet självfallet har olika
referensramar har vi kommit fram till ett i stort sett
enigt betänkande, vilket jag är mycket glad för. Ja,
det är t.o.m. mer enigt än vad reservationerna
möjligen kan ge intryck av, vilket jag skall
återkomma till.

Samsynen som gäller hanteringen av dessa svåra
frågor och ambitionen att bevaka de etiska
intressena ser jag som en garanti för att vi i vårt land
inte kommer att tappa kontrollen över en snabb
utveckling inom det medicinsk-tekniska området.

Det finns ett antal motioner där man kräver
lagstiftning med hänsyn till bl.a. den medicinsk-
etiska utvecklingen. Mycket i dessa motioner
överenstämmer med vad som tagits upp i tidigare
motioner under ganska många år.

När vi behandlat dessa motioner har vi under alla
år varit överens om att vi inte kan besluta om den
ena eller den andra lagstiftningen utan att vi får ett
samlat underlag för en övergripande diskussion
beträffande olika etiska frågeställningar som rör
livets början. Ett sådant underlag har vi begärt av
regeringen, inte bara av den nuvarande regeringen
utan också flera gånger av den förra.

I utskottsmajoriteten har vi inte ändrat oss. Vi
anser det fortfarande högst motiverat att vi får en
samlad redogörelse för nu kända fakta och
slutsatser som kan dras genom de utredningar som
har förevarit och skrifter som har getts ut, bl.a. av
Statens medicinsk-etiska råd. Ordagrant har vi
uttryckt det som att: ''Utskottet förutsätter att
regeringen noga följer utvecklingen på detta
område och återkommer till riksdagen vid lämpligt
tillfälle.''

Det som vi närmast förväntar oss, och som också
bäst överensstämmer med det som vi tidigare har
varit överens om, är en skrivelse som kan bli ett
underlag för en bred diskussion och som kan leda
fram till den lagstiftning som man då anser är
nödvändig. Någon beställning om en
lagstiftningsproposition har utskottet inte gjort.

Vad reservanterna egentligen vill på denna punkt
framstår som något dunkelt. Jag lyssnade mycket
noga på vad Martin Nilsson sade, men jag blev inte
så mycket klokare. Man efterlyser denna gång en
proposition, observera detta, och säger: ''Risken
finns nu att den medicinsk-tekniska utvecklingen
går vidare och att de etiska övervägandena i
samband med forskning och tillämpning blir
eftersatta inom berörda områden.''

Vad är berörda områden om det inte är livets
början? Man anser att vi inte skall lagreglera frågor
om livets början. Vad vill man?

Det socialdemokraterna i själva verket gör i
reservation nr 1 är enligt min mening att
argumentera mot en del motioner som finns och
inte, som brukligt är, mot utskottsmajoriteten. Jag
skulle t.o.m vilja gå så långt som att påstå att man
här balanserar på det möjligas gräns. Det handlar
snarast om en motivreservation. Det gör att det blir
mycket vilseledande. Man ger intryck av att
oenigheten i utskottet är större än vad som är fallet.

Ett par motioner tar upp frågan om äggdonationer,
som är i lag förbjudet i Sverige. Här har numera
kommit fram sådana uppgifter att utskottet anser
att den kan vara motiverat med en särskild
utredning i frågan.

Flera motioner handlar om abortlagstiftningen. En
del vill att man skall skärpa lagstiftningen och sänka
gränserna. Andra kräver att man skall ge uttryck
för att nuvarande lagstiftning skall gälla. Samtliga
motioner avstryks av ett enigt utskott. Vi har inte
funnit skäl att nu ändra gällande lagstiftning.

Något som vi också är helt överens om i utskottet,
och som vi alltid har varit, är att antalet aborter
skall nedbringas. En abort är alltid en nödlösning.
Det helt avgörande i sammanhanget är det
förebyggande arbetet, vilket också sägs i en lång
rad yrkanden. Det finns tydliga bevis på att de
förebyggande insatserna har stor betydelse. Vi kan
se det genom att antalet aborter har minskat de
senaste åren. Det har varit särskilt tydligt bland de
yngsta kvinnorna, dvs. de som varit föremål för de
flesta insatserna.

Det finns alltså ett mycket stort intresse av att det
arbetet kan fortsätta och intensifieras på flera
fronter. En bra sex- och samlevnadsundervisning i
skolan får inte försummas. Jag vill här betona ordet
bra. Ungdomsmottagningarna har visat sig fylla en
mycket viktig funktion i det förebyggande arbetet.
Vi har från utskottets sida särskilt pekat på hur
viktigt det är att man inte minskar den
verksamheten. Det skulle för ungdomarnas del
vara mycket olyckligt.

I landstingen har det runt om i vårt land utvecklats
skiftande verksamheter, en del mer framgångsrika
än andra. Folkhälsoinstitutet har på sitt program
fler insatser som syftar till att förebygga aborter
m.m.

Vi har från utskottets sida sagt att det är mycket
angeläget att fortsätta arbetet på att stärka och
förbättra den förebyggande verksamheten. Vi
menar att det bör vara en uppgift för
Folkhälsoinstitutet att i samråd med Socialstyrelsen
analysera förändringarna i aborttalen i olika delar
av landet och studera hur dessa förändringar har
samband med olika typer av insatser.

Reservation nr 2 handlar om att några ord har
strukits i majoritetsskrivningen, en förändring som
jag inte tillmäter någon egentlig betydelse i sak. Jag
gissar att man velat läsa in saker i skrivningen som
inte finns där. Det är mot detta obefintliga som man
reserverar sig.

När det slutligen är fråga om meningsyttringen från
Vänsterpartiet ansluter den, som Eva Zetterberg
själv har sagt, i stor del till de reservationer som jag
har nämnt. Man har därutöver två ytterligare
yrkanden. Det första är att staten skall svara för
gratis p-pillerutdelning åt alla under 21 år. Enligt
utskottet är det en uppgift som inte ligger på statens
bord utan bör ankomma på landstingen att
ombesörja.

Det andra kravet är att det skall inrättas en särskild
enhet under antingen Socialstyrelsen eller
Folkhälsoinstitutet för att nationellt handha det
förebyggande arbetet. Det är i och för sig riktigt att
det måste finnas ett organ som ansvarar för det
övergripande arbetet, men nu har vi ju inrättat
Folkhälsoinstitutet. Det är ett institut som mer
renodlat skall driva det förebyggande
folkhälsoarbetet, där abortförebyggande arbete
ingår. Jag kan därför inte se någon anledning att nu
ytterligare spalta upp arbetsfördelningen på det
nationella planet.

Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna
och meningsyttringen och bifall till utskottets
hemställan i dess helhet.
</anforandetext>
<intressent_id>0976559189807</intressent_id>
<rel_dok_id></rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>245943</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0916/#anf82</protokoll_url_www>
</anforande>
