2349282 GH0916 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:16 Onsdagen den 27 oktober 1993/94 16 1993-10-27 00:00:00 Vissa arrendefrågor BF2810DE-4D0F-4789-ACAA-0DFAC6172193 193 BENGT SILFVERSTRAND (s) s Herr talman! Fredagen den 1 oktober jordfästes Gustav Hansson, Klovet, Livered på Koberg i Västergötland. Han fick aldrig uppleva glädjen och självkänslan i att få äga den mark som han och hans förfäder i generationer röjt, brukat, bebyggt och bebott och som de i många fall till väsentlig del de facto redan äger. I årtionden har Gustav Hansson och hans kolleger på Koberg i Västergötland, Trolle-Ljungby i Skåne m.fl. gamla gods energiskt och tålmodigt kämpat för att få friköpa sina gårdar. Den 30 november 1989 -- för fyra år sedan, vilket Per Stenmarck kallar för en normal beredningsprocess -- trodde de att deras mångåriga kamp krönts med framgång. Då beslutade en klar riksdagsmajoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister och enstaka centerpartister att brukare av s.k. historiska arrenden skulle beviljas rätten att friköpa sina gårdar. Det var ett historiskt beslut. De sista resterna av ett feodalt system gick i graven. Trodde vi! En arrendekommitté tillsattes för att lösa vissa lagtekniska probelm och se över vissa andra arrendefrågor, bl.a. investeringsfrågor. Friköpsrätten behandlades med förtur. Således stämmer inte den beskrivning av förhållandena som Per Stenmarck har givit. Det var medvetet att den socialdemokratiska regeringen sade att den här frågan var så viktig att den skulle behandlas med förtur. Kommittén föreslog enhälligt i ett delbetänkande i oktober 1991 att förorda friköpsrätt för s.k. historiska arrenden. Beslutet motiveras på följande sätt: ''Grunden för den föreslagna inlösenrätten kan i korthet beskrivas så, att i ett fall där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt, har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället medan motsvarande bindningar typiskt sett är betydligt svagare på jordägarsidan, varför förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till äganderätt.'' En enhällig arrendekommitté, Per Stenmarck, står bakom detta. Där ingick bl.a. centerpartisten Sven- Olof Petersson, som inte hade något att erinra. Man delar uppenbarligen inte Per Stenmarcks uppfattning. Det handlar inte om en inskränkning av någons äganderätt, vilket Per Stenmarck felaktigt hävdar, utan om en utvidgning av äganderätten och en myndighetsförklaring av enskilda människor, vilkas vardag i generationer till stor del styrts av feodalsamhällets lagar. Det handlar om enskilda människors kamp för friköp av sina fädernegårdar. Det hanlar om brukarna i de bygder som ställdes utanför de skatteköpsreformer som är grunden för nästan all enskild ägd jordbruksmark sedan århundraden tillbaka. Det bör också påpekas att en fideikommissinnehavare inte äger jorden utan innehar arrendestället med fideikommissrätt vilket är en väsentlig skillnad. När frågan behandlades senast här i kammaren den 11 mars i fjol hänvisades som motiv för ytterligare förhalning att man inte skulle föregripa pågående beredningsarbete i regeringskansliet. I mars 1992, för ett och ett halvt år sedan, skulle man inte föregripa pågående beredningsarbete i regeringskansliet. Drygt ett och ett halvt år senare kan vi i dagens betänkande läsa att frågorna för närvarande bereds i regeringskansliet och att regeringens ställningstagande till spörsmålen inte heller nu bör föregripas. Kan man verkligen, Per Stenmarck med gott samvete sitta i ett lagutskott och underteckna ett sådant betänkande? Jag har i alla fall inte, som riksdagsledamot sedan 1976, upplevt en sådan beredningsprocess och en sådan behandling av viktiga frågor. Per Stenmarck får ta ett exempel på vad han menar med en normal beredningsprocess. Detta är naturligtvis inte bara allmänt sett beklämmande utan ur konstitutionell synpunkt ytterst tvivelaktigt. Att inte ens efter fyra år kunna omsätta ett riksdagsbeslut i praktisk verklighet är ägnat att allvarligt undergräva förtroendet för riksdagen som landets högsta lagstiftande organ. Nu handlar det om god vilja och civilkurage, ingenting annat. Ett särskilt stort ansvar faller naturigtvis på Centerpartiet och på Ny demokrati vars ledamöter i olika sammanhang åkt land och rike runt och dyrt och heligt lovat torparna att stödja deras rätt att få friköpa sina gårdar. I en artikel i Expressen den 24 februari 1992 kunde man bl.a. läsa följande i en rubrik: ''Grevens löfte till torparna: Adeln ska förlora.'' I ingressen står följande: ''Här gör Bert Karlsson och Kobergstorparna upp. Adeln ska förlora sista striden. Det garanterar Berts partibroder, greve Ian Wachtmeister.'' Den intressanta frågan blir då: Står Bert Karlsson och Ian Wachtmeister och övriga ledamöter i Ny demokrati kvar vid sina löften till torparna? Eller lyssnar de hellre till Sveriges Jordägareförbund och fränderna på Koberg och Trolle-Ljungby? Hela landet skall leva, sade centerpartisten Sven- Olof Petersson i riksdagsdebatten för fyra år sedan, i november 1989. Den 10 november får vi svar på om Sven-Olof Petersson, Bengt Kindbom, Marianne Andersson, Ingbritt Irhammar, Bengt Harding Olson, Bert Karlsson i Skara och Ian Wachtmeister m.fl. nydemokrater lever efter denna stolta devis. Eller kommer de även i denna fråga att följa moderaternas fältrop: ''Hela landet skall få veta att det lever!''? Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen. 0241621108903 N 2010-01-01 00:00:00 246054 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0916/#anf193