2349282 GH0916 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:16 Onsdagen den 27 oktober 1993/94 16 1993-10-27 00:00:00 Vissa tandvårdsfrågor 615BA582-B6A2-4B1F-B396-6EB8B642F863 141 SIW PERSSON (fp) fp Herr talman! Innan jag påbörjar mitt förberedda anförande vill jag passa på och säga några ord till Leif Bergdahl. Det är väldigt uppseendeväckande med en sådan här framtoning. Det är väldigt viktigt att hela tiden komma ihåg att det finns något som heter vetenskap och beprövad erfarenhet men att det också finns en fortsättning som säger: Ständigt söka vidga sina kunskaper. Är det så konstigt att den här frågan diskuteras? Det är nämligen vetenskapligt bevisat att exempelvis det gammaldags kopparamalgamet innehöll 30 % koppar, ca 70 % kvicksilver och ibland upp till 1,5 % kadmium. Är det konstigt att man är orolig för rotfyllnadspreparat, när det konstateras att rotfyllnadspreparatet N2, som förbjöds år 1974 om jag minns rätt, innehåller så potenta substanser såsom eugenol, paraformaldehyd och phenylkvicksilver och blymönja? Jag skulle kunna göra listan lång över ämnen som det är bevisat kan skada oss människor. Det var inte så länge sedan som vi hade en stor insamling av farliga kvicksilvertermometrar. De måste bort! sades det. De fick inte användas, och de var mycket farliga för både människor, djur och natur, om de gick sönder. Insamlingen gav ett gott resultat, därför att folk är medvetna om de stora risker som följer med kvicksilver. Känner ni till att en termometertillverkare numera riskerar att få böta upp till 100 000 kr om han vid denna tillverkning använder kvicksilver i termometrarna? När det nu är så viktigt att kvicksilver skall försvinna över allt, när skall det då tas i ordentligt för att få kvicksilvret att försvinna ur våra munnar? Amalgamer, som innehåller mer än 5 % kvicksilver, klassas av Kemikalieinspektionen såsom ''mycket farliga produkter'' och måste därför förses med en varningssymbol i form av en giftgubbe. Dentalt amalgam innehåller ungefär tio gånger högre halt av kvicksilver, dvs. 50 %. Såsom jämförelse kan jag nämna att till samma hälsofarlighetsklass hänförs bl.a. arsenik och träsprit. Detta är ingenting som jag i egenskap av riksdagsledamot själv hittat på, utan detta har Kemikalieinspektionen konstaterat. Riksdagen har redan beslutat att användningen av ett antal farliga kemikalier, däribland kvicksilver, skall upphöra. Det är anmärkningsvärt att alla branscher som använder kvicksilver har varit mycket samarbetsvilliga och att de i många fall har slutat med kvicksilveranvändningen tidigare än de varit tvungna till. Men det finns ett undantag, nämligen Sveriges Tandläkarförbund. Under de gångna årens amalgamdebatt har det framför allt varit tandläkare som försvarat amalgamet. De senaste årens miljödebatt tycks inte heller ha påverkat Tandläkarförbundets ledning. Sedan Socialstyrelsen under sensommaren 1992 av miljöskäl kom med sitt utredningsförslag om amalgamförbud -- inte av hälsoskäl av någon outgrundlig anledning -- har förbundet sagt ett klart nej till ett förbud och dessutom uppmanat sina medlemmar till strid. Samtidigt som tandläkarna som yrkeskår driver denna kampanj är det tandläkare som fått samhällets förtroende att ta ansvar för att amalgamforskningen förs framåt. Frågan om amalgamets hälsoeffekter är i grunden en medicinsk fråga, men det är tandläkare som är ansvariga tjänstemän både på Riksförsäkringsverket och på Socialstyrelsen. Det är också tandläkare som är ansvariga för fördelningen av forskningspengarna inom Medicinska forskningsrådet. Vid försäkringskassorna är det alltså tandläkare som lämnar avgörande utlåtande över de patientfall som kan ge de vetenskapliga bevisen för att amalgam och andra tandvårdsmaterial kan orsaka ohälsa. Detta måste betraktas som en besvärande jävssituation. En generell behandlingsprincip inom sjukvården är att man skall ta bort alla tänkbara orsaker till ohälsa. Detta måste väl ändå gälla även problem som härrör från tänderna! Sanering av amalgam på sjuka patienter bör initieras av läkare och betraktas som en medicinsk behandling, precis som röntgen, laboratorieprov, operationer. Med det system som i dag gäller, skriver den behandlande läkaren en remiss till en tandläkare, vilken i sin tur gör en ansökan hos försäkringskassan. Det är sedan försäkringskassans förtroendetandläkare som skall bedöma om behandlingen är motiverad. Patientens medicinska behov avgörs alltså i en brevväxling mellan två tandläkare. I realiteten blir det förtroendetandläkaren som överprövar en specialistutbildad läkares diagnos. Ingen annanstans i den svenska sjukvården går det till på detta sätt. Förtroendetandläkaren kan alltså omöjliggöra en behandling, som enligt en viss läkare är nödvändig, därför att patienten helt enkelt inte har råd att bekosta behandlingen själv. Dessutom skall vi komma ihåg att enligt Socialstyrelsen har tandläkare inte medicinsk kompetens! Det är de personer med medicinsk kompetens som måste få ett avgörande inflytande, även för de patienter som av olika orsaker anser sig drabbade av tandvårdsmaterial. En förutsättning för att patienterna skall kunna behandlas på ett adekvat sätt är att det finns ett väl fungerande produktregister, med fullständig innehållsdeklaration för varje enskild produkt. I dag kan produkternas innehåll ändras hur som helst, och jag har flera bevis på att de uppgifter som står på en viss innehållsdeklaration inte gäller i verkligheten. Alla komponenter i material som skall användas måste provas på samma sätt som läkemedel, både var för sig och i kombination. Innan ett dentalmaterial planteras in i kroppen -- munnen är ju faktiskt också en del av kroppen och dessutom en ovanligt aggresiv del -- måste man veta att det inte skadar patienten. Någon sådan prövning har mig veterligen aldrig gjorts med amalgamet. Ett heltäckande register för biverkningar av dentalmaterial måste också införas och biverkningar måste redovisas på samma sätt som för läkemedel. Ett sådant biverkningsregister måste göras både av läkare och av tandläkare tillsammans, eller var för sig. Tandproblem visar sig inte bara i munnen, utan det kan bli effekter i andra delar av kroppen. Socialstyrelsen gav våren 1991 ut allmänna råd, där det bl.a. står: ''Patienter som förutom generella symtom också har symtom från munhålan eller tuggapparaten bör undersökas även av läkare. Den medicinska utredningen måste vara förutsättningslös och baseras på patientens besvär och läkarens respektive tandläkarens undersökningsfynd.'' Där står också: ''Det åligger varje läkare och tandläkare att i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd och så vitt möjligt den behandling som patientens tillstånd fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa patienter får ett korrekt bemötande från sjukvårdspersonalens och tandvårdspersonalens sida.'' Det här är fantastiskt vackra ord. Ja, orden är vackra, men verkligheten är inte lika vacker. Det är många kvinnor och män som förtvivlat söker hjälp för sina problem från tänderna. Det är många kvinnor och män som förtvivlade konstaterar att de inte får någon hjälp. Det är alltså dags att se till att man lever upp till alla de vackra ord som man har producerat under ett antal år. Herr talman! Jag yrkar inte bifall till motionerna So411 och Sf288. Jag hoppas att de uppdrag som regeringen nu har fått inom det snaraste skall innebära att vi i alla fall kan ta något positivt steg framåt. 0806172169007 N 2010-01-01 00:00:00 246002 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0916/#anf141