2349282 GH0916 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:16 Onsdagen den 27 oktober 1993/94 16 1993-10-27 00:00:00 Vissa etiska frågor D9E01FF3-D2FF-4D0E-97D7-EEB1091AA299 104 TUVE SKÅNBERG (kds) kds Herr talman! Som motionär och medmotionär beträffande motionerna So412, 417 och 486 vill jag kommentera socialutskottets överväganden i betänkandet SoU2 om vissa etiska frågor. Ulla Tillander har kontaktat mig och bett mig att företräda henne när det gäller motion So412, under vilken hon står som första namn. Så gott som undantagslöst har varje talare börjat med att intyga att abortproblematiken är svår och att man skall nalkas den med största ödmjukhet. Det vore mig fullkomligt främmande att inte sälla mig till det sällskapet. Också jag tycker att det är en svår fråga. Jag vet tillfällen då jag skulle tillråda abort som det enda tänkbara. Mycket är glädjande i utskottets överväganden. Det märks både i och utanför riksdagen att vinden har vänt i abortfrågan. Det nämndes tidigare att Margó Ingvardsson är närvarande hör i kammaren. T.o.m. hon som gammal vpk:are erkände motvilligt i Svenska Dagbladet den 3 februari 1993: ''Någonting har hänt i den svenska abortdebatten.'' I dag kan abortfrågan diskuteras öppet, mjukt och konstruktivt. I socialutskottets betänkande märks nu en ökande medvetenhet om det stora etiska dilemma som över 30 000 aborter årligen innebär. Glädjande är också att samma etiska medvetenhet växer hos allmänheten och att aborttalet nu har gått ned i tre år i rad, en minskning med nästan 10 % jämfört med 1991, om trenden håller i sig året ut. Minskningen är störst hos de yngre kvinnorna, vilket är positivt. Denna tioprocentiga minskning är särskilt glädjande, eftersom den sker utan någon särskild påvisbar ökad satsning på abortförebyggande åtgärder. Tyvärr har ungdomsmottagningarna tyvärr ofta i stället fått minska sin verksamhet, vilket jag beklagar. De vikande abortsiffrorna kan därför tas till intäkt för en begynnande attitydförändring hos allmänheten mot att välja abort som lösning på sociala problem. Inte heller kan man peka på att den svåra allmänna ekonomiska konjunkturen som har rått sedan 1991 skulle underlätta för kvinnor vid oönskade graviditeter -- ju svårare ekonomiskt läge, desto svårare att bli oönskat gravid -- snarare tvärtom. Det är alltså i en lågkonjunktur med ökande arbetslöshet, växande oro och ökande socialbidragskostnader som en tioprocentig minskning har skett. Det är anmärkningsvärt och glädjande. Att aborterade foster äldre än tolv veckor nu begravs och inte kastas bort är ytterligare ett tecken på den förändrade attityden till det ofödda barnet. Den krampaktiga attityd som motionen So504 av Elisabeth Persson, Vänsterpartiet, andas blir alltmer sällsynt. I motionen sägs uttryckligen att Vänsterpartiet motarbetar varje förslag till förändring av nuvarande abortlag och att sådana förslag inte ens får diskuteras, de är ''odiskutabla''. Men abortsituationen måste självfallet kunna diskuteras. Inte på 20 år har abortproblematiken diskuterats så mycket i massmedierna som i år. Statsminister Carl Bildt kommenterade den 3 december 1992 i denna kammare regeringsförklaringens ord ''Alla människor har samma värde. Den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv'' och dessa ords förhållande till den svenska abortlagstiftningen på följande nyorienterande sätt: ''Regeringsförklaringen skall vara uttryck för vissa grundläggande värderingar som denna regering avser att försöka upprätthålla, bl.a. allas rätt till liv. Det mycket stora antalet aborter leder till bekymmer och till en diskussion om den existerande lagstiftningen. Den diskussionen förs kontinuerligt i denna kammare och i andra sammanhang. Men den har inte lett till några konkreta slutsatser.'' Också i det betänkande som vi i dag debatterar kan man finna detta kontinuerliga diskuterande och omprövande i beskedet att utskottsmajoriteten inte i nuläget är beredd att ändra eller se över abortlagstiftningen, men man lämnar dörren öppen för framtiden. Att detta är en riktig tolkning av betänkandet tror jag mig kunna utläsa av att socialdemokraterna och vänstern har reserverat sig just mot ordet ''nu'' i betänkandet. I mina motioner har jag yrkat på en bättre lagreglering av fosterdiagnostik och biologisk forskning i livets början. Också här har jag fått ett i huvudsak tillfredsställande svar: ''Utskottet konstaterar att utvecklingen inom den medicinska och biologiska forskningen är snabb och att detta skapar nya förutsättningar för den medicinska verksamheten men också nya och svåra etiska problem. När det gäller fosterdiagnostiken, som tas upp i flera motioner, bereds fortfarande i Socialdepartementet slutbetänkandet från utredningen om det ofödda barnet om bl.a. fosterdiagnostik. Efter remissbehandlingen har Statens medicinsk-etiska råd numera överlämnat ett omfattande material och synpunkter på betänkandet till departementet. Utskottet anser det nödvändigt med en sammanhållen och etiskt förankrad politik i dessa frågor. Utgångspunkten måste därvid vara den syn på människan och på människolivets helgd som har sin förankring bl.a. i den kristna etiken och den västerländska humanismen. Alla människor har samma värde och den grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Gränser måste, enligt utskottet, kunna sättas för att förhindra en utveckling inom forskningens tillämpning och den medicinska verksamheten som kan leda till negativa etiska konsekvenser. Utskottet förutsätter att regeringen noga följer utvecklingen på detta område och återkommer till riksdagen vid lämpligt tillfälle.'' Som motionär hade jag varit helt nöjd med svaret, om utskottet i stället för ''vid lämpligt tillfälle'' hade skrivit ''snarast'', men jag vet att tiden arbetar för de värderingar som min motion ger uttryck för och att ordspråket talar sant: ''Allt kommer till den som kan vänta.'' I övrigt delar jag helt utskottets människosyn och syn på människolivets helgd. Jag noterar att utskottet positivt benämner fostret som ''det ofödda barnet''. Annat som gläder mig som motionär är uttalandet: ''Folkhälsoinstitutet bör enligt utskottet i samråd med socialstyrelsens epidemiologiska centrum analysera förändringarna i aborttalen i olika delar av landet. Sambandet mellan förändringarna i aborttal och de förebyggande insatserna bör också närmare studeras. En kartläggning bör ske för att närmare ta reda på orsaken till varför kvinnor väljer abort.'' Det gläder mig att utskottet därmed gått de båda kds-motionerna So417 och 512 till mötes. Denna kartläggning kommer att ge utmärkta redskap för att skräddarsy åtgärdsprogram för att förebygga aborter just med sådana åtgärder som kvinnorna själva säger sig behöva. Den senaste liknande undersökningen gjordes för över tio år sedan. Av det skälet behöver den uppdateras. Det kan inte råda någon osäkerhet om att ökade förebyggande åtgärder verkligen är framgångsrika och nödvändiga, om nu aborttalen sjunker med 10 % blott och bart genom opinionsförändringar, utan att t.ex. ungdomsmottagningar fått ytterligare medel. Vad skulle då inte ökade satsningar kunna innebära? I Dagen av den 31 mars 1993 säger K-G Nygren, ordförande i Svenska gynekologföreningen, att det genom förebyggande verksamhet skulle kunna gå att få ned aborttalet med 15 000 årligen! Han påpekar att det lönar sig att satsa på förebyggande åtgärder. I samma artikel nämns att Åke Geidenmark, planeringschef för sjukvården i Göteborg, beräknat samhällets kostnader för aborter 1993--1997 till en miljard kronor. ''Det finns även ekonomiska skäl till att få ner abortantalet'', menar han. När det gäller motion So424 om att förbjuda de sena aborterna mellan den 18:e och 22:a graviditetsveckan tar utskottet nu inte ställning utan man hänvisar i bakgrundsbeskrivningen, s. 14--16, till utredningen SOU 1989:51, Den gravida kvinnan och fostret -- två individer, vars utredningsförslag nu bereds efter remissbehandling i Socialdepartementet. Utredningen angav vetenskapens ståndpunkt 1989 att foster då ansågs livsdugliga utanför moderns kropp vid 23--24 veckor och att man inte menade att denna tidsgräns kunde förskjutas inom då överskådlig tid. Därav följer att i väntan på att Socialdepartementets beredning av utredningen skall bli klar gäller ännu socialutskottets betänkande 1987/88:SoU2. I betänkandet angavs nödvändigheten av att frågan om 18- veckorsgränsen för abort utan särskilt tillstånd prövas och att en sänkning övervägs. Sedan utredningen presenterades 1989 har dock den medicinska forskningen om för tidigt födda barn gått snabbare än vad man då kunde förutse. I dag är det i USA möjligt att rädda enstaka barn så tidigt som i moderns 21:a graviditetsvecka. I USA:s ambassads Documentation Center och i databasen Dialog Database Host System fanns ett flertal dokumenterade fall på för tidigt födda barn som i moderns 21:a och 22:a graviditetsvecka överlevt utan skador. Kenya King föddes den 16 juni 1985 på Plantation General Hospital, Plantation, Florida, i hennes mors 21:a graviditetsvecka, dvs. 19 veckor efter konceptionen. Bland barn födda i moderns 22:a graviditetsvecka, dvs. 20 veckor efter konceptionen, kan nämnas Zascha Villamar, född den 18 februari 1992 på Miami Childrens Hospital, Miami, Florida, James Elgin född den 20 maj 1987 i Ottawa, Ontario, Canada, och Ernestine Hudgins, född i februari 1983 på Sharp Hospital, San Diego, Kalifornien. Detta var bara några exempel från listan. Listan finns i sin helhet publicerad i Dagen den 13 april 1993. Eftersom uppgifterna har varit okända i Sverige så sent som 1989 skrev jag till de sjukhus i USA där de yngsta barnen hade fötts. Jag bad dem sända intyg på hur tidigt Kenya King och Zascha Villamar verkligen hade fötts samt den medicinska dokumentationen. Jag fick omgående brev och intyg från neonatologispecialisterna dr Barry D. Chandler på Plantation General Hospital och från dr Ian P. Jeffries på Miami Neonatal som visade att barnen var födda i 21:a respektive 22:a graviditetsveckan enligt vårt sätt att räkna i Sverige, dvs. 19 respektive 20 veckor efter konceptionen. De hänvisade till den medicinska tidskriften Journal of Medical World News från den 11 november 1985. Dessa nya medicinska forskningsrön ger naturligtvis ännu större eftertryck åt socialutskottets oro 1987 över de sena aborterna. De bör påverka Socialdepartementets överväganden att snarast fastställa den senaste acceptabla gränsen för aborter till 18:e veckan. Jag överlämnar till tredje vice talmannen de båda breven i original samt utdraget ur den medicinska tidskriften för att den som vill skall kunna förvissa sig om att mina uppgifter är korrekta. Det går naturligtvis att få kopior. I huvudsak är jag alltså mycket nöjd med socialutskottets utlåtanden över mina motioner. Men utifrån de något märkliga reservationerna som Martin Nilsson för Socialdemokraterna och Eva Zetterberg för Vänsterpartiet har avgivit vill jag ställa fyra frågor till reservanterna. Varför anser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att ingen utvärdering bör göras om varför kvinnor ser sig tvungna att göra abort, dvs. en kartläggning just med avsikt att forma ett välriktat och skräddarsytt åtgärdsprogram utifrån kvinnornas egna uttalade behov? Vad är det reservanterna fruktar skall komma fram genom en kartläggning? I propositionen till nuvarande abortlag, 1974:70, s. 60, ges uttryck för åsikten att ''fostret främst bör betraktas som en del av moderns kropp''. Socialdemokraten Margareta Winberg sade i Dagen den 19 januari 1993: ''Jag ser inte mamma och foster som två individer. Det är en tillbakagång till ett gammalt synsätt. Fostret är en del av kvinnans kropp tills barnet kan sägas vara livsdugligt, dvs. när det känner smärta.'' På s. 11 i utredningen SOU 1989:51, Den gravida kvinnan och fostret -- två individer, skriver man däremot: ''Enligt utredningens uppfattning måste man utgå från att modern och det blivande barnet är två skilda individer som båda är skyddsvärda.'' Är det reservanternas mening att fostret är en del av kvinnans kropp, jämförbart med organ som lever och njurar, eller är det en skyddsvärd, mänsklig individ? Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har lagtstiftat om regler för livets slut, nämligen att livet upphör när EKG inte kan uppmätas. Ofödda barn uppvisar EKG och deras hjärtan slår vid sex veckors ålder, dvs. i moderns åttonde graviditetsvecka. Då är de även känsliga för ljud och smärta, och det kan påvisas att de har minne. Med hänsyn till religiösa skäl vill reservanterna inte uttala sig om när det mänskliga livet börjar eller när ett foster lever. Förnekar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att fostren har mänskligt liv, att de exempelvis lever vid sex veckors ålder, då de ju uppvisar EKG och hjärtslag? Om det är av dessa märkliga religiösa skäl som ni undanber er att svara, kan ni då besvara hur ni har kunnat ta ställning till när livet slutar? Enligt nuvarande praxis utförs inga aborter efter 22:a havandeskapsveckan, då fostret har full rättssäkerhet. Anser Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att fostret bör ha del av någon som helst rättssäkerhet före denna tidpunkt? Det handlar t.ex. om rätten att ärva sin far, om denne skulle avlida före fostrets 22:a havandeskapsvecka. Det handlar dessutom om skydd enligt arbetsskyddslagen mot gifter i den gravida kvinnans arbetsmiljö eller om rätt till skadestånd för skador som har uppkommit före 22:a graviditetsveckan genom medicinering av t.ex. neurosedyn. Om det ofödda barnet skall ha dessa rättigheter före den 22:a veckan och alltså skall vara en juridisk person och ett rättssubjekt, hur kan då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet påstå att barnets mänskliga liv inte har börjat? 0161597857912 N 2010-01-01 00:00:00 245965 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH0916/#anf104