2349389 GH09124 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:124 Lördagen den 11 juni 1993/94 124 1994-06-11 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt DE4E183A-F601-4F01-9CD6-52BD73F49EE8 6 INGVAR CARLSSON (s) s Fru talman! För snart tre år sedan, sommaren 1991, lämnade jag, som statsminister, in Sveriges ansökan om medlemskap i Europeiska gemenskapen. Då var en majoritet av svenska folket för ett svenskt EU-medlemskap. I dag är flertalet negativa eller tveksamma. För snart tre år sedan, hösten 1991, fick Sverige en moderatledd, borgerlig regering. Då trodde en majoritet av svenska folket att en borgerlig regering skulle skapa bättre tillväxt, lägre arbetslöshet och ökad välfärd. I stället fördjupade regeringen lågkonjunkturen och förvärrade krisen. Regeringen insåg inte riskerna med att låta arbetslösheten stiga till tvåsiffriga nivåer. Den missbedömde gång på gång hur farligt snabbt budgetunderskott och statsskuld rusade i väg. Regeringen ägnade sin mesta tid åt att sätta i gång ett systemskifte och en ''valfrihetsrevolution''. Men det blev ingen ökad valfrihet. I stället blev det nedskärningar inom förskolan och skolan, sämre hjälp till de gamla och en sjukvård som sviktar. Statsministern döpte regeringens politik till den ''enda'' vägen. Han kallade den också för ''Europavägen''. Budskapet var: För att Sverige skall kunna bli medlem i EU måste vi sänka skatterna och skära ned på välfärden rejält. Men efter tre år med moderat politik säger många: Är det detta som väntar oss i EU, då säger jag nej. Nu är, tack och lov, den europeiska Unionen inte moderat. Den är inte heller socialdemokratisk. Den blir vad medlemsländerna och medborgarna gör den till. De konservativa partierna i Europa vill gå en väg som har prövats och misslyckats i Storbritannien. Det är en väg som nu också har prövats i Sverige, och visat sig vara en återvändsgränd. De socialdemokratiska partierna i Europiska unionen vill gå en helt annan väg. Tillsammans har vi antagit ett program som heter ''Sätt Europa i arbete''. Det handlar om aktiv sysselsättningspolitik, om kompetensutveckling i stället för låga löner, om fackligt samarbete. Det handlar om miljön, om kampen mot fascism och rasism, om fred och säkerhet. Det handlar om jämställdhet, om lika villkor i arbetslivet, om barnomsorg och om fler kvinnor i politiken. Inför valet till Europaparlamentet gick det franska socialistpartiet ut med varvade listor, liksom de flamländska belgarna. De tyska socialdemokraterna har 46 % kvinnor på valbar plats, de spanska 36 %. Om jag får bestämma, kommer hälften av de s- politiker som skall företräda Sverige i Europeiska unionen att vara kvinnor. Jag ser Europeiska unionen som en möjlighet att skapa ett annat Europa än det som efter 10 år av nyliberal politik nu trycks ned av arbetslöshet och uppgivenhet. Jag tror att vi bättre kan lösa de för oss viktiga problemen inom än utanför EU. Jag tror också att ett EU-medlemskap har fler fördelar än nackdelar. Jag har stor förståelse för att många tycker att det är svårt att ta ställning och att de känner sig osäkra. Det är svårt. Det är osäkert. I slutändan handlar det om att försöka göra en bedömning av framtiden. Och om den kan inte vare sig jag eller någon annan -- inte ens Carl Bildt -- uttala sig med säkerhet. Men vi kan försöka lära oss så mycket som möjligt, innan vi tar ställning. Vi kan respektera att vi har olika uppfattning. Vi kan diskutera med varandra. Och vi kan kanske till sist mötas. Hade det varit folkomröstning nu i juni, som Carl Bildt ville, tror jag att det hade blivit svårt att klara den uppgiften. Men nu har vi mer tid. Och vi har ett mycket viktigt val i vårt land före folkomröstningen. Ett val som ger Sverige chansen att byta färdriktning och regering. Det är inte EU, det är fortsatt moderatstyre, som är det främsta hotet mot de värden och den gemenskap som vi byggt upp i vårt land. Det tror jag även företrädare för Centern och Folkpartiet börjar inse. Vad som än händer i november behöver Sverige en socialdemokratisk regering som tar itu med arbetslösheten, som bryr sig om hur människor har det och som kan skapa framtidstro! Den ''enda'' vägens politik, den som skulle lösa Sveriges problem, tog tvärt slut hösten 1992. När räntan for upp till otroliga 500 %, kom sanningens minut för en yrvaken regering, som sade sig ha full kontroll över ekonomin. Marknadens dom var hård. Misslyckandet var ett faktum. Statsministern tog själv ordet i sin mun så småningom. Men regeringen fick en chans som ingen annan svensk regering i fredstid fått. Det största oppositionspartiet erbjöd ett samarbete för att ta landet ur den akuta ekonomiska krisen. Det blev en uppgörelse mellan regeringen och socialdemokratin. Regeringen hade inget annat val, där den dinglade över det ekonomiska bråddjupet. Men så snart regeringen fått näsan över kanten var det slut på samarbetsviljan. Nästan genast började moderata statsråd att springa ifrån överenskommelserna. Privatiseringarna av statliga företag fortsatte. Aktiebeskattningen sänktes. Våra förslag att minska arbetslösheten röstades ned. Vårdnadsbidraget var inte avskrivet. Det som en majoritet av svenska folket sagt sig vilja ha, det som näringslivet efterfrågat, det som så många ekonomer menar vore avgörande för att återupprätta förtroendet för Sverige -- ett samarbete över blockgränsen i de stora avgörande frågorna -- avvisade regeringen. Statsminister Bildt gjorde det ödesdigra valet att göra sin regering beroende av Ny demokrati. Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson lät det ske. Ovanpå den ekonomiska krisen fick vi en politisk kris. Och Sverige fick en regering som från den ena dagen till den andra inte visste om den skulle få igenom sin politik. Carl Bildt försvarade sitt samarbete med Ian Wachtmeister. Där fanns en samsyn och en grundideologi som förenade. Sedan försvann herr Wachtmeister. Carl Bildt försvarade i debatten mot mig för några veckor sedan sitt samarbete med Harriet Colliander. Nu är också fru Colliander historia -- eller är på väg att bli historia. Det parti med vars hjälp regeringen hållit sig kvar vid makten är i fullständig upplösning. Finalen på samarbetet mellan regeringen och Ny demokrati blev en beklämmande uppvisning. Alf Svensson fick sitt vårdnadsbidrag. Budgetunderskottet späddes på med ytterligare 4 000 miljoner kronor. Ny demokrati sprack. Med hjälp av resterna av Ny demokrati lyckades regeringen i sista minuten här i kammaren nu på morgonen försämra arbetslöshetsförsäkringen. De nya reglerna skall gälla om tre veckor. Nu får färre lägre ersättning under kortare tid. Visserligen minskar statens utgifter för a-kassan, men i stället ökar kommunernas utgifter för socialbidrag. Kostnaderna flyttas från det ena stället till det andra. Nu förstår jag vad Ny demokrati menade när de i valrörelsen flyttade backar från den ena sidan av scenen till den andra. Däremot förstår jag inte hur vissa regeringspartier har kunnat hamna i ett sådant sällskap. Krisen för Ny demokrati är också en kris för den borgerliga regeringen. Sveriges problem är stora, men inte ödesbestämda. Konjunkturen är på väg upp. Men vi är inte på väg in i någon ''gyllene period'', som Carl Bildt tanklöst och taktiskt utlovat. De kommande åren blir tuffa, besluten svåra, påfrestningarna kännbara. Men vändningen i ekonomin skapar möjligheter, som vi måste ta till vara, innan det är för sent. Jag ser tre huvuduppgifter de närmaste åren. 1. Att få ned arbetslösheten. Sverige får inte fastna i samma arbetslöshetsfälla som slagit igen över land efter land. Vi socialdemokrater kommer att bekämpa arbetslösheten, på alla fronter och med alla medel. Vi vill öka sysselsättningen, främst i näringslivet. Vi vill stimulera investeringar i företag, i byggande, i kommunikationer, i tele och data, i miljö. Vi vill satsa på kunskap och kompetens, genom fler platser i gymnasieskolan, högskolan och arbetsmarknadsutbildningen. Vårt mål är att ingen under 25 år skall behöva gå arbetslös mer än 100 dagar. Vi tror inte att sämre anställningstrygghet och snabbare utförsäkring ur a-kassan skapar några nya jobb. De skapar bara otrygghet och socialbidragsberoende. Det är vansinnigt att nu tvinga ytterligare 20 000 kommunalt anställda att lämna sina jobb på daghem, i skolor, på sjukhus och inom hemtjänsten. De behövs där. 2. Att få hejd på underskott och skulder. Det viktigaste för att minska budgetunderskottet är att få i gång tillväxten. Därför gör vi massiva investeringssatsningar. Vårt parti föreslår en investeringssatsning på 20 miljarder kronor. Varje arbetslös som får ett jobb och kan försörja sig är en besparing. Vi måste granska varenda utgiftspost. Det finns inte utrymme för vårdnadsbidrag eller några kostnadskrävande reformer. Vi kan inte utlova några skattesänkningar, inte med en statsskuld på drygt 1 000 miljarder kronor -- en skuld som för närvarande dessutom växer med 200 miljarder om året och som ger ränteutgifter på över 100 miljarder kronor nästa år. Vi tycker att det är rimligt att kapitalägare betalar åtminstone lika mycket i skatt som låginkomsttagarna. Vi tycker att det är lika rimligt att de som har de allra högsta lönerna får betala 5 % höjd skatt för att stödja de arbetslösa. 3. Att låta solidaritet och medmänsklighet prägla politiken. Det är förhållandevis enkelt att sitta vid ett skrivbord och visa hur en nedskärning här och en försämring där ger lägre utgifter. Men bilden blir en annan, om man tänker sig att det är det egna barnet som inte får tillräckligt med stöd och hjälp i skolan, om man kan föreställa sig själv där i sjukhussängen, utan möjlighet att få duscha ens en gång i veckan, om det är ens egen senildementa mamma som får allt mindre hjälp och känner sig otryggare. Då tror jag att de flesta inser att påfrestningarna måste fördelas så rättvist som möjligt, och att det är vi som har jobb, som är friska och som klarar oss förhållandevis bra som måste bära det tyngsta lasset. I dag styrs Sverige av en regering som uttalat vill att de ekonomiska och sociala skillnaderna skall öka. Efter den 18 september hoppas jag att Sverige styrs av en socialdemokratisk regering, som inte givit upp, som är beredd att med all kraft bekämpa arbetslösheten, som med hela sin övertygelse strävar mot ett så rättvist och jämställt samhälle som möjligt och som inbjuder alla, som vill åt samma håll, att vara med. (Applåder) 0906359551705 N 2010-01-01 00:00:00 256943 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09124/#anf6