2349389 GH09124 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:124 Lördagen den 11 juni 1993/94 124 1994-06-11 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt 6EED3D13-5C0F-47AB-9CB3-525006B424F4 51 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c) c Fru talman! Den tragedi som utspelats i Falun har tagit sju människors liv enligt uppgift. Vi känner sorg och deltagande med alla dem som drabbats, de dödade och deras anhöriga. Sverige är oftast förskonat från ond, bråd död av det här slaget. Det vi ser i forna Jugoslavien, i Rwanda, i Sydafrika förekommer inte här. Sedan vi hade den förra partiledardebatten i riksdagen har det hållits fria val i just Sydafrika. Den glädje som spreds långt utanför Sydafrikas gränser nådde även Sverige. Genom åren har Sverige som nation -- liksom olika partier, inte minst Centerpartiet -- ägnat stor kraft åt att bekämpa apartheid och diktatur och att främja frihet och mänskliga rättigheter. De fria valen var framför allt en seger för det sydafrikanska folket, men de gav också en känsla av triumf åt alla oss som efter förmåga bidragit till kampen. En av de svarta sydafrikaner som fick vänta när valprocessen drog ut på tiden konstaterade träffande: Har vi väntat i 70 år spelar sju timmar till ingen roll. Det beskriver dessutom någonting annat, som vi i Sverige alltför sällan tänker på, nämligen att demokratin, rätten för folket att i val avgöra hur ett land skall styras, inte är självklar. Demokratin måste ständigt förnyas och vinnas igen. Förnyelse av demokratin förutsätter decentralisering, ökat inflytande för folket och fungerande partier. Jag tvekar i det längsta att ta till hårda ord, men jag vill ändå säga att det spel -- eller snarare apspel -- som Ny demokrati på senare tid har ägnat sig åt är djupt beklämmande och till skada för demokratin i vårt land. Att ha ''demokrati'' i partinamnet är ingen besvärjelse -- det är en förpliktelse. Tre riksdagsår har gått till ända sedan svenska folket med stor kraft röstade för en ny politik för Sverige. Den misslyckade socialdemokratiska politiken röstades bort av folket. Det finns skäl att summera vad som hänt och att se framåt. Restaureringen av statens finanser och kampen mot arbetslösheten har haft högsta prioritet, oavsett vad som sägs från oppositionens sida. Det har fattats föga populära beslut för att sanera ekonomin efter 80-talets kasinoyra. Centern har aldrig ryggat för sådana beslut. Låt mig säga det än en gång: Det har ingenting med högerpolitik eller nyliberal politik att göra. Det är den ekonomiska verklighet som socialdemokraterna lämnade efter sig som tvingat fram nödvändiga beslut. Ingen kan uthålligt konsumera mer än vad som uthålligt kan produceras. Det är en ekonomisk och ekologisk grundregel. Det gäller för alla, även för socialdemokrater. Jag tycker att replikskiftet tidigare här i dag bekräftade att socialdemokraterna vägrar att acceptera detta. Det var under 80-talet som inflationen skenade, fastighetsmarknaden exploderade, bankerna byggde luftslott och fallskärmsavtalen tecknades. Produktiviteten var låg, överhettningen angreps för sent och med för liten kraft, valutan avreglerades vid fel tidpunkt och vi såg uttryck för de stämningar som fanns i samhället -- dalmatinerhundar och sportbilar på de socialdemokratisksa valaffischerna. Den socialdemokratiska oförmågan ställdes på sin spets när stoppaketet, med pris- , löne- och strejkstopp, föll och med det regeringen i februari 1990. Regeringen Carlsson återuppstod, men finansministern tog sin mats ur skolan och blev egenföretagare i författarbranschen. Centern tog trots den interna socialdemokratiska krisen i det skedet ansvar för landet. Vi förde långa samtal med den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Så småningom bytte socialdemokraternas politik skepnad. Det Feldtska stålbadet blev till Allan Larssons vändpunkt. Det fanns dock ingen vändpunkt i sikte. Socialdemokraterna förde väljarna bakom ljuset; det fanns bara mörker i tunneln. När fyrklöverregeringen tillträdde pekade i stort sett alla viktiga kurvor åt fel håll. Detta har återgivits tidigare. Fler och fler blev utan jobb. Industriproduktionen sjönk, det var underskott i bytesbalansen och kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken steg. Nu har utvecklingen brutits. Nu är vi inne i en exportledd uppgång i ekonomin. Naturligtvis väger det över för mycket åt det hållet, men genom att vi förbättrar villkoren för företagarna i detta land håller också småföretagen på att repa sig och visar nu, vilket också har sagts, större framtidstro i Sverige än någon annanstans i Västeuropa. Antalet varsel är mycket litet; i industrin det minsta sedan 1975. Andelen övertidstimmar är rekordstor, inom industrin den största sedan mätningarna startade 1960. Alltmer arbete utförs alltså, men alltför få nya jobb skapas. Centern har i regeringsställning formulerat visionen om ett samhälle där resurserna brukas utan att förbrukas, där återvinning och återanvändning prioriteras -- ett kretsloppssamhälle. Det är ett genombrott för den nya tidens miljökrav, något som socialdemokraterna aldrig orkade med. Och när Ingvar Carlsson alldeles nyss lutade sig mot Svenska Dagbladets chefredaktör var det väl ett tecken på var han har sina kompisar. Jag har aldrig uppfattat att man där har stått på barrikaderna i dessa frågor. Detta uttrycks ibland som en oro inom socialdemokratin, så till den milda grad att ett antal miljöspråkrör -- visserligen helt utan politiskt inflytande när det väl kommer till kritan -- har kommenderats ut för att beljuga Centerpartiet. Det har kommit en särskild skrift i sammanhanget. Det är närmast patetiskt när ''miljötalesröret'' Anna Lindh angriper Centern för att kärnkraften inte avvecklas. Det är ett typexempel. Centern måste gå till riksdagen för att få något att hända, raljerar Anna Lindh med flera, precis som om vi aldrig hade haft någon folkomröstning i frågan. När socialdemokraterna under den förra valperioden inte kunde enas om kärnkraften och när Birgitta Dahls oåterkalleliga avvecklingsbeslut återkallades, då gick socialdemokraterna till Centern och Folkpartiet. Från början var det flera med, men det blev vi tre som blev kvar. Energiöverenskommelsen slöts -- i riksdagen. Det är inte märkligt. Moderaterna har ju sagt att de inte vill avveckla kärnkraften, i alla fall inte nu. Ingen behöver hymla om det. Nu följer vi i Centern upp denna överenskommelse med krav på lagstiftning om avveckling. Socialdemokraterna röstar emot, återigen. Förhalning och försening genom en ny kommission är ert alternativ. Vet Anna Lindh inte vad hennes parti gör i riksdagen? Eller vet Ingvar Carlsson inte vad Anna Lindh säger ute i landet? Harrisburg, Tjernobyl och den i Danmark med rätta fruktade lokaliseringen av ett kärnkraftverk till Barsebäck är sakskäl nog för avveckling, det giftiga avfallet ytterligare ett. Låt mig säga att det inte skall vara fattigdomskriterier som avgör var avfallet skall placeras -- det skall vara säkerheten. Storuman och Malå kan vara hårt pressade av sin ekonomi, men det kommer aldrig att vara avgörande så länge vi har något att säga till om när det gäller hur den här frågan till sist skall hanteras. Men det finns också ett annat, politiskt skäl. Jag minns hur alla linje-2-representanter skrek i högan sky när vi som ville avveckla snabbt vågade ifrågasätta att alla skulle stå fast vid folkomröstningens besked 1980. Nu är vi där, fem månader och två dagar före en av de viktigaste folkomröstningarna i Sveriges historia: avgörandet om Sverige skall bli medlem i EU eller ej. Låt mig utan omskrivningar säga att jag har förståelse för om människor undrar: Kan vi lita på vissa politiska partier denna gång? Opinionsmätningarna talar sitt tydliga språk. Jag förstår, uppriktigt sagt, inte hur ni vågar leka med folkopinionen på detta sätt. Det är tydligen skillnad på folkomröstningar och folkomröstningar i vårt land. Det är upprörande hur man hanterar en så viktig fråga, där man har lovat att följa folkomröstningens resultat. Det är ett oerhört ansvar som de partier påtar sig, som inte vill lagfästa kärnkraftsavvecklingen. Ni har nyss röstat emot det. Jag har berört betongfilosofin bakom Öresundsbron och motorvägspaketen över Stockholms grönområden många gånger i denna kammare. Genom lagändring i miljöbalken ser vi till att det inte skall gå att behandla stora projekt så omdömeslöst som socialdemokratin gjorde och och har gjort. Nu kommer ''Tänk efter före!'' att gälla. Var det detta faktum som så till den milda grad störde er socialdemokrater så att era representanter hoppade av Miljöskyddskommittén i slutvarvet? Centern gick 1991 till val bl.a. på: --att införa vårdnadsbidrag; det är gjort. --att höja grundpensionen; det har också lyckats. --att förstärka regionalpolitiken; det har vi gjort. --att öka järnvägs- och väginvesteringarna; det har vi genomfört. --att föra en aktiv miljöpolitik i stället för att kalla på ideliga konferenser och kommisioner; det gör vi. --att införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring; det har beslutats i dag. --att förstärka de små högskolornas resurser; det har vi gjort. --att sänka matmomsen och att hålla fast vid det beslutet, trots det socialdemokratiska sveket i den frågan; det har vi klarat. --att sänka turistmomsen och momsen på persontransporter; det är en av de saker som jag tycker att också Ny demokrati skall har en eloge för. Facit efter tre år i regeringsställning är att alla dessa förslag och många fler, stora som små, har genomförts. Den skattereform som socialdemokratin gärna hyllar men som lämnade oönskade effekter bakom sig -- Feldt nämner t.ex. 20 miljarder i underfinansiering i stället för dynamiska effekter -- har Centern lyckats få förändringar i. Jag erkänner att vi är medskyldiga till det. Men vi var heller inte kontraktsslutande part, så skäll inte bara på Bengt Westerberg. Reallöneskyddet i skatteskalan, som utan realökningar var en extra skattesänkning för höginkomsttagare, har tagits bort. Det var något som Ingvar Carlsson talade om i valrörelsen 1991 men som han accepterade. Momsen har differentierats. Grundavdraget för dem med högst inkomst har trappats ned, och det antidemokratiska kommunala skattestoppet som socialdemokraterna införde har hävts. Kommunerna har fått drygt 4 miljarder till, vilket skedde med benäget bistånd, inte minst från Bengt Westerbergs sida. Hösten val kommer att ge väljarna chansen att ta ställning till denna politik. Vi i Centern känner oss stolta över vad vi har uppnått under denna period. I åtskilliga fall -- det gäller hundratalet punkter -- har vi visat att vi ur vårt valmaterial har kunnat genomföra strängt taget allt av betydelse. Det säger en del om en regerings sätt att fungera, när man är beredd att ge och ta, även om man har olika grundläggande värderingar i skilda frågor. Det har funnits en förmåga att hitta de gemensamma nämnarna, även om utgångspunkterna varit olika. Det erkännandet kan man gott ge till denna regering. Det är en erfarenhet gjord innifrån. Höstens val kommer att ge väljarna chansen att ta ställning till Centerns politik för att få en bättre miljö, för att hela Sverige skall leva, och för att Sveriges linje vid ett eventuellt EU-medlemskap skall vara känd i sina huvuddrag. Vi ägnar oss inte åt den partipolitiska trätan utan försöker hitta de nationella hållningarna i denna fråga. Jag kommer att begära av de olika politiska partierna att ange om man är beredd att medverka i ett arbete där Sverige som land kan hävda sig inom den europeiska unionen, om svenska folket säger ja i folkomröstningen. Om det blir en partipolitisk träta här hemma i Sverige kring dessa grundläggande frågor, något som det har funnits en stor benägenhet till hittills, ligger ett nej vid folkomröstningen bakom hörnet. Jag återkommer till att hänvisa till det som jag tidigare sade om trovärdigheten i folkomröstningen. Också det avgör till sist hur svenska folket kommer att ställa sig. Socialdemokraterna har fortfarande chansen att i den kommande valrörelsen visa att ni socialdemokrater menar allvar när ni säger att ni skall respektera folkomröstningar och deras resultat. Vi i Centern kommer att tala om för väljarna att vi kommer att arbeta vidare för vår politik när det gäller grundtryggheten, utvecklingen av kretsloppstänkandet och decentraliseringen, detta mot bakgrund av den inledning vi i regeringsställning under tre år gjort i dessa frågor. Självfallet kommer arbetet för den fulla sysselsättningen att vara ett högprioriterat område. Jag har noterat att man i de replikskiften som pågått här i dag inte med ett enda ord har nämnt de ''gröna'' jobben. Det är precis som att det inte fanns några möjligheter till strukturförändringar i det svenska samhället. Man bara bortser från dem. Hur kan detta komma sig? Hur kan det anses vara så oerhört klokt att till vårt land importera olja i stora mängder, kol i stora mängder, uran i stora mängder, när vi har hur mycket resurser som helst på hemmaplan, resurser som dessutom skulle kunna skapa sysselsättning. Hur kan det vara så att man över huvud taget inte tänker på den teknikutveckling som innebär att man utvecklar ett kretsloppssamhälle och som skapar nya jobb med producentansvar. En användning av miljöavgifter gör att det blir lönsamt att satsa på det som hör framtiden till -- inte att bygga upp avfallstippar och depåer. Det vi har sett av vårt lands sätt att föra miljöpolitiken tidigare får underbetyg. Mot detta ställs det socialdemokratiska alternativet, till största delen okänt. Möjligen är det i EU-delen formulerat av en kongress som hittills inte fått debattera Sverige och EU. Men det är en i allt väsentligt okänd politik, dock till synes med starka inslag av de tankar som födde fallskärmsavtalen och den galopperande inflationen, och som var början till slutet för balans i svensk ekonomi. Trots dessa allvarsord, kära vänner, skulle jag vilja rikta en sommarhälsning till kammaren och även till svenska folket. Mot bakgrund av vissa medieaktiviteter kan hälsningen uttryckas på följande sätt: Kyss gärna Karlsson, men älska Centern; det är bäst för Sverige! (Applåder) 059100119006 N 2010-01-01 00:00:00 256988 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09124/#anf51