2349389 GH09124 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:124 Lördagen den 11 juni 1993/94 124 1994-06-11 00:00:00 Partiledardebatt partiledardebatt E3472325-0C1A-48D8-8D74-52E5297BAA1D 40 Socialminister Bengt Westerberg (fp) fp Fru talman! I valet 1991 beslutade svenska folket att byta regering. Många gjorde det i känslan av att allt inte stod rätt till i vårt Sverige. Något måste vara fel när bankerna trugar på människor lån och konsumtionen hålls uppe genom att människor lånar mer än de sparar. Något måste vara fel när svenska företag år efter år förlorar marknadsandelar i konkurrens med företag från andra länder. Något måste vara fel när småföretagare många gånger tvingas pantsätta familjens villa och låna pengar för att kunna betala förmögenhetsskatt på byggnader och maskiner som är nerplöjda i deras företag. Något måste vara fel när svenska uppfinnare och innovatörer inte kan finna avsättning i Sverige för uppfinningar som har en stor potentiell marknad, utan måste vända sig utomlands. Något måste vara fel när svenska företag lägger nästan alla investeringar i andra europeiska länder än Sverige. Något måste vara fel när statsmakterna anser sig ha råd att skattesubventionera medlemsavgifter i facket men inte att finansiera viktiga reformer för det glömda Sverige. Något måste vara fel när enskilda medborgare får välja blöjor men inte dagis, omslagspapper till skolböckerna men inte skola, plåster men inte läkare -- dvs. när de får göra alla de mindre viktiga valen själva men inte de viktiga. Något måste vara fel när förskollärare hindras från att starta eget, trots att det finns långa dagisköer. Något måste vara fel när människor tvingas vänta på operationer och behandlingar i sjukvården trots att det finns både lediga lokaler och personal som är villig att ställa upp. Något måste vara fel när man får lika mycket eller t.o.m. mer betalt om man är hemma och sjuk än om man går till jobbet. Något måste vara fel -- ja, jag skulle kunna fortsätta den här uppräkningen länge till, men de här exemplen kan räcka. Att ändra på allt detta har varit en central uppgift för den här regeringen som tillträdde efter valet 1991. På punkt efter punkt har vi under det gångna åren lagt om politiken och rättat till missförhållanden. Det känns angeläget att påminna om detta därför att det är så lätt att glömma. Oftast har de här förändringarna skett i strid med socialdemokraterna. Deras vision om framtiden återfinns i hög grad i den backspegel som jag just har tittat i. Men visst har de här tre åren också rymt besvikelser. Vi liberaler dolde inte i valrörelsen 1991 att stora problem väntade i svensk ekonomi. I vårt valmanifest skrev vi: ''Svensk ekonomi är i kris. Svenska företag slås ut. Kostnadsökningarna har år efter år försämrat konkurrenskraften, industriproduktionen minskar, arbetslösheten stiger, företagen satsar alltmer av sina pengar utomlands, trots att efterkrigstidens längsta högkonjunktur har infallit under det årtionde som socialdemokraterna har suttit vid makten har de inte lyckats lösa de grundläggande problemen i svensk ekonomi.'' Fru talman! Detta kallade Ingvar Carlsson och Allan Larsson för ''svartmålning''. Men det visade sig dess värre snarare vara en skönmålning. I själva verket underskattade även vi problemen. De var större än vad vi hade förstått. Därför har det också tagit längre tid att vända utvecklingen än vad vi hade hoppats. Att sanera de offentliga finanserna och skapa förutsättningar för nya jobb har varit regeringens största och svåraste uppgifterna under de här åren. Jag vill hävda att vi har tagit krafttag för att sanera de offentliga finanserna. Det finns de som tycker att vi borde ha gjort ännu mer. Men redan det som vi har gjort har gjorts under hårt motstånd från Socialdemokraterna. Av alla de budgetförstärkningar som regeringen har lagt fram har Socialdemokraterna motsatt sig åtminstone 40 miljarder kronor. Och det utan att redovisa några alternativ! I några fall har de i efterhand accepterat vårt förslag, men först sedan de har försökt -- och ofta lyckats -- vinna poänger på sitt motstånd. Den sänkning av statsbidraget i kommunerna med 7 miljarder kronor som regeringen drev igenom inför 1993 är ett exempel. Socialdemokraterna gick emot den. Jag vet inte hur många gånger jag har hört socialdemokrater gråta stora krokodiltårar över indragningen och hävda att den är orsaken till snart sagt alla de bekymmer som kommunerna har haft under de här åren. Men med facit i hand kan vi konstatera att 1993, ekonomiskt sett, var ett bra år för kommunerna. Det gav, trots indragningen, ett finansiellt överskott på 25 miljarder kronor. Sanningen är att det inte i första hand var indragningen på 7 miljarder som har tvingat fram rationaliseringar i kommunerna, utan de dystra långsiktiga utsikterna för kommunernas ekonomi. Så småningom har Socialdemokraterna insett detta. Göran Persson säger nu rakt ut att det inte blir några ytterligare statsbidrag till kommunerna om Socialdemokraterna kommer tillbaka till makten. Det vore bra om Ingvar Carlsson kunde erkänna att det pågående effektiviseringsarbetet måste fortsätta oavsett vilken regering Sverige har efter valet i höst. Socialdemokraterna har inte bara gått emot en stor del av budgetförstärkningarna. De vill också få människor att tro att många av de åtgärder som de till sist har accepterat bara är tillfälliga. Men tillfälliga åtgärder löser inte problemet med det strukturella budgetunderskottet. Det kräver permanenta åtgärder. Så om Socialdemokraterna tänker göra allvar av löftet att så småningom återställa t.ex. ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen kräver det andra besparingar i stället, eller höjda skatter. En av de obalanser som återstår att lösa gäller ATP. Inbetalningarna kommer även efter den avgiftshöjning som riksdagen beslutade om häromdagen att understiga utbetalningarna med ungefär 15 miljarder kronor. Jag har gett besked om att Folkpartiet anser att den bördan måste fördelas mellan den aktiva generationen och pensionärerna på ett sådant sätt att inga pensionärer får sänkt pension. Många andra går som katten kring het gröt när det gäller detta. Jag skulle därför vilja fråga Ingvar Carlsson: Hur har Socialdemokraterna tänkt sig att klara underskottet i ATP? Socialdemokraternas hittillsvarande strategi har varit bisatsmoralens. Tydligt, i huvudsatserna, går de emot regeringens förslag. Vagt, i bisatserna, antyder de att också en socialdemokratisk regering skulle tvingas spara och höja skatter. Göran Perssons framträdande här i kammaren i går var en lysande uppvisning i denna bisatsmoral. Alla de konkreta förslag som Anne Wibble redovisade sade han nej till, men vilka hans alternativ var fick ingen veta. Det enda konkreta exempel på besparing som han gav var vårdnadsbidraget. Det var verkligen tur för Socialdemokraterna att det till slut blev ett vårdnadsbidrag, för annars hade de stått helt utan exempel. Men de vet naturligtvis att det inte räcker särskilt långt. Frågan om vi som vanligt skall behöva vänta till efter valet på socialdemokraternas besked eller om de denna gång tänker ge några besked före valet är fortfarande obesvarad. Fru talman! Att minska budgetunderskottet är viktigt för att skapa förtroende på de finansiella marknaderna och därmed för att få ned räntan. Det är i sin tur en viktig förutsättning för att klara den andra huvuduppgiften: att få fram nya jobb. Vi behöver fram till sekelskiftet -- som jag sade tidigare i mitt replikskifte med Ingvar Carlsson -- ett tillskott på minst en halv miljon nya jobb i det privata näringslivet. De frågor som jag ställde till Ingvar Carlsson tidigare, dvs. hur Socialdemokraterna kan tro att den politik som på 40 år inte har skapat något tillskott av jobb nu skall göra det på sex sju år framåt och hur de kan tro att företagare skall investera riskfyllt i små företag, när man får bättre avkastning efter skatt genom att sätta in pengarna på bank eller köpa statsobligationer, har inte fått några svar. Jag kan än en gång slå fast att två alternativ här står mot varandra. Det ena är att återgå till den socialdemokratiska politik som inte har givit några jobb. Det andra är att fortsätta den politik för bättre villkor för företag och företagare som regeringen har inlett. Vi börjar nu se resultat av den politiken, och -- som har sagts tidigare -- svenska företagare är i dag de mest optimistiska i Västeuropa, särskilt när det gäller möjligheterna att få fram nya jobb. Fru talman! Även om mycket av debatten under denna mandatperiod, med all rätt, har handlat om budgetunderskott och arbetslöshet, har dessa år också rymt annat. Inte minst på välfärds- och jämställdhetsområdena har det i hög grad varit en reformperiod. Jag och mina liberala partivänner i denna kammare känner stolthet över de resultat som vi har uppnått under dessa år. I många år har vi engagerat oss i kampen för att skapa bättre villkor för människor som lever i det glömda Sverige. I praktisk handling har vi under dessa år drivit fram en rad viktiga handikappreformer, en vårdgaranti, som i stort sett har eliminerat operationsköerna i sjukvården, en snabb utbyggnad av gruppbostäder, ålderdomshem och andra särskilda boendeformer för äldre samt en angelägen reform för psykiskt sjuka. I många år har vi engagerat oss i kampen för ökad valfrihet. I praktisk handling har vi under dessa år medverkat till en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Alla -- inte bara den välbeställda överklassen -- har fått möjlighet att välja barnomsorg, skola och husläkare. Det och intenting annat är innebörden bl.a. i den skolpeng som vi har infört. Och möjligheterna för enskilda initiativ och alternativ har vidgats. I många år har vi varit pådrivande för en mer aktiv jämställdhetspolitik. I praktisk handling har vi nu drivit fram en offensiv för att skapa förutsättningar för att under resten av detta decennium ta rejäla steg på vägen mot en verklig jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetslagen skärps den 1 juli och från årsskiftet införs en pappamånad och en barnomsorgsgaranti. En hel del har gjorts. Men självklart finns det fortfarande brister. Vi vill fortsätta för att kunna attackera också dem. Fru talman! Dagens Nyheters politiske redaktör Hans Bergström skrev häromdagen om hur Socialdemokraternas standardangrepp mot mig är att jag är ''len i rösten, men när det kommer till praktisk handling sticker bokfoten fram''. Jag känner igen beskrivningen. Kjell-Olof Feldt var först med den i valrörelsen 1988. Den har återkommit i många angrepp denna vår. Anklagelsen skall väl närmast uppfattas så att många socialdemokrater är oroliga för att deras sympatisörer skall gilla de värderingar som jag står för. Därför vill Socialdemokraterna gärna göra gällande att mina handlingar, t.ex. besparingar i offentliga utgifter eller lättnader i aktiebeskattningen, står i strid med dessa värderingar. Ja, jag är en övertygad anhängare av den svenska välfärdsmodellen, men jag är också övertygad om att jag just därför måste ha modet att fatta också obekväma beslut, som är nödvändiga för att skapa balans i svensk ekonomi. Besparingar som är nödvändiga för att eliminera det stora budgetunderskottet står inte i strid med höga ambitioner i välfärdspolitiken. Tvärtom är de ett led i försvaret av den sociala välfärden. Lättnader i aktiebeskattningen, som är strategiska för att skapa förutsättningar för att små företag äntligen skall kunna växa och ge fler jobb, står inte heller i strid med höga ambitioner i välfärdspolitiken. Tvärtom är de ett led i byggandet av en starkare bas för den sociala välfärden. Sanningen är att det ibland krävs hårda nypor för att försvara mjuka värden och för att klara välfärden. Fru talman! Att skapa förutsättningar för minst en halv miljon nya jobb i det privata näringslivet fram till sekelskiftet genom bättre villkor för nya företag och småföretag och genom sanering av de offentliga finanserna, att försvara men också förnya välfärden, bl.a. genom ökad valfrihet, att intensifiera arbetet för verklig jämställdhet mellan kvinnor och män, inte minst för rättvisa kvinnolöner, och att göra Sverige till en engagerad och aktiv medlem i den europeiska unionen, detta är de mål som vi liberaler i höstens val kommer att be om väljarnas stöd för att arbeta mot. Vi törs säga som det är. Vi törs utmana dem som är större. Vi törs utmana opinioner och gå före. Därför går vi också ut i valrörelsen med stor tillförsikt. (Applåder) 0630022377501 N 2010-01-01 00:00:00 256977 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09124/#anf40