2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 86CA0EE2-7A45-4873-9F47-3CE7BE468FA4 99 IVAR FRANZÉN (c) c Herr talman! Riksdagskamrater! Vi är valda ombud för Sveriges folk. Det är svenska folkets vilja vi skall företräda, med de politiska nyanser som respektive partis ideologi och program motiverar. Svenska folket har en urgammal rätt att sig självt beskatta. Som riksdagsledamöter representerar vi denna folkets rätt. Vårt uppdrag är bl.a. att besluta om rättvisa och tillräckliga skatter, som kan finansiera den gemensamma sektor som svenska folket vill ha. Det stora budgetunderskottet är, som många tidigare i dag har sagt, ett mycket stort och svårlöst problem. Samtidigt kan vi konstatera att vi nu har ett överskott i bytesbalansen. Det betyder att vi totalt sett producerar mer i Sverige än vi konsumerar. Vi behöver inte längre låna i utlandet för att kunna betala för oss. Hur stort blir då överskottet i våra affärer med utlandet? Prognosen lyder på 30 à 40 miljarder för år 1994 och på betydligt mer för år 1995. En betydligt snabbare ökning av industriinvesteringarna än vad prognosen visar kommer att minska överskottet i bytesbalansen, men samtidigt bygger vi upp vår produktionskapacitet, något som på sikt stärker vår betalningsförmåga. Varför stiger då räntorna när Sverige som nation för första gången på många år kan betala för sig? Vi kan ju faktiskt totalt sett amortera på våra utlandslån. Jag har självfallet inga säkra svar på dessa frågor, men jag kan som många andra redovisa mer eller mindre kvalificerade gissningar. I samband med försvaret av kronan togs det upp stora lån i utlandet. Dessa användes under år 1993 och början av 1994 till att finansiera budgetunderskottet. Upplåningen på den svenska marknaden var under den tiden mycket begränsad. När de tidigare utlandslånen utnyttjades, steg statens upplåningsbehov mycket snabbt. Det tycks inte funnits beredskap för detta på den svenska marknaden, och när detta sammanföll med räntehöjningar i USA, blev effekten vida större än vad någon hade förutsett. Ändå har vi ett sparandeöverskott i Sverige, men det består i hög grad av amorteringar på lån. Dessa pengar är ofta inte direkt tillgängliga för alternativ placering. Bankerna drar ner sin lånestock för att skapa marginaler till gällande kapitaltäckningskrav. Börsutvecklingen har varit klart positiv, och borttagandet av dubbelbeskattningen ökar också intresset för placering i aktier. Detta har medverkat till en viss knapphet på kapital för placering i obligationer, och räntorna har stigit. Staten behöver trots sparandeöverskott låna i utlandet, och det inger inte förtroende. Det budgetunderskott som finansieras med svenska lån innebär, som alla vet, att statens kostnader för räntor alltid blir en ränteintäkt hos någon svensk, som staten beskattar för denna kapitalinkomst. Den i Sverige placerade statsskulden utgör i första hand ett svårlöst fördelningsproblem och påverkar egentligen inte nationens totala soliditet. Minskade kostnader, högre skatter och större produktion är de tre vägar vi kan utnyttja för att få balans i statens affärer. Samtliga tre möjligheter måste utnyttjas optimalt om vi skall nå balans inom rimlig tid. Det är en svår uppgift att forma de skatter som både ger mer intäkter, stimulerar produktion och nyföretagande och därmed ger ökad sysselsättning. Detta är vad vi måste åstadkomma på ett trovärdigt sätt. Det går inte utan breda lösningar. Opposition och regering måste här förenas om en gemensam grund som marknaden tror på. Vi måste sluta med att tala om att riva upp produktions- och sysselsättningsfrämjande skattelättnader. Det skapar ingen rättvisa att fler förblir arbetslösa. Herr talman! Det borde vara ett gemensamt intresse för alla som sätter Sveriges bästa främst att medverka i en bred uppgörelse om grunden för den kommande ekonomiska politiken och därmed ge den regering som skall tillträda i höst ett vettigt utgångsläge för att på rimlig tid få statens ekonomi i balans. Ett normalt ansvarstagande och en lika naturlig självbevarelsedrift borde få alla att delta i detta. Eftersom detta blir mitt sista inlägg i en kammardebatt vill jag passa på att rikta ett varmt tack till alla som arbetar här i riksdagen, ett tack för briljanta arbetsinsatser, ett tack för god service och ett tack för gott kamratskap. 034408872004 N 2010-01-01 00:00:00 256865 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf99