2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 56FA1B9F-0EDC-4C0B-BD25-033149988ADC 9 IAN WACHTMEISTER (nyd) nyd Fru talman! Ibland tror jag att jag sitter i kyrkan och lyssnar på överstepräster när jag är här. Vi hörde nyss en. Göran Persson sade att det tänks vid de svenska köksborden. Det vore betydligt bättre om det tänktes mer i Sveriges riksdag och att det tänktes på stora och viktiga frågor. Riksdagsåret är snart slut. Det är mandatperioden också; den perioden gjorde man inte det som man borde ha gjort. Mitt partipolitiska liv är också slut i dag. Observera att jag sade ''partipolitiska''. Passa er! Finansutskottet är också slut i mer än en bemärkelse. Finansministern borde vara slut efter att ha förvaltat ett stort svart hål i tre år. Om det fortsätter så här är även Sverige slut. De problem som finns må vara ekonomiska, finansiella och arbetsmarknadspolitiska, men de har skapats av politiker. De problem som vi har i Sverige är egentligen politiska. Människorna är oskyldiga. Det enda de är skyldiga till är att de har utnyttjat sina demokratiska rättigheter och röstat in politiker i systemet. Sveriges största problem i dag är statsskulden. Den galopperar vidare. Med förnöjsamhet kan vi höra fru finansministern och andra konstatera att ökningstakten minskar. Det är väl tjusigt? Ökningstakten minskar. Sug på de orden, och spotta ut dem! Det är givetvis statsskulden som måste minska. Den ökar hela tiden. Den ökar trots glädjekalkyler om en tillväxt på 4 % och allt möjligt annat svammel. Problemen ligger kvar, och de är jättelika. Jag har varit mycket flitig i finansutskottet. Det betyder att jag har varit där 100 gånger mer än Göran Persson. Det betyder att jag har varit där 100 gånger. Under min tid i finansutskottet har den här frågan diskuterats en gång, såvitt jag kan minnas. Jag har förstått att man inte diskuterar så mycket i finansutskottet, men man borde åtminstone kunna räkna. Häromkvällen hade vi avslutningsfest i utskottet. Då sjöng vi bl.a. två rader som jag skall berika kammarens protokoll med: I riksdagen finns ett finansutskott. Där vårdas vårt budgetunderskott. Visan är skriven av dem på kansliet. De är proffs, som ni hör. Jag ber att få tacka dem så mycket för vad de har uträttat. Det är ju inte deras fel att det ser ut som det gör. De har bara formulerat eländet alltför väl. Nu, förstår ni, håller det på att bli högkonjunktur. Nu skall allting ordna sig. Det skall komma in en sosseregering till hösten. Då blir alla glada. Alla blir sysselsatta och får jobb. Vilket prat! Den här högkonjunkturen gäller 20 % av Sverige. I stort sett omfattar den exportindustrin och de delar av ekonomin som hänger ihop med den industrin. Övriga delar har enorma problem. Det kan sammanfattas med att aktiebolaget Sverige gör strålande dåliga resultat och att skulden ständigt ökar. Förlusten minskar något, men den finns där. Det handlar egentligen om en konkurs. Jag hoppas att ni står upp i valrörelsen. Ni är förmodligen ute på gator och torg någon gång och pratar om högkonjunkturen och om hur bra det skall bli. Tänk då på att ni har precis så lång tid på er som till nästa lågkonjunktur för att åtgärda alla problem! De strukturella och politiska problem som vi har måste vara lösta till dess. De skall åtgärdas av riksdagen och regeringen. De skall åtgärdas av er som sitter kvar här nästa höst. Går det att spara? Ibland när man tittar på sparplaner och annat ser man att det verkar vara väldigt svårt att spara, i varje fall just nu. Däremot är den här riksdagen bra på att spara 1997, 1998 och 1999, eller hur? vi fattar en massa sådana beslut. Vi skall inte göra någonting nu; vi skall göra det sedan. Besluten träder alltid i kraft någon gång senare. Sedan kommer nästa sällskap in, om man får tro den överstepräst som talade förut. Då kommer socialdemokraternas förslag. Hur ser det ut? Göran Persson är lokförare på det godståget, som nu skall köras i gång. Hans manér påminner dock något mera om en stins. När jag var liten var järnvägsknutpunkter det viktigaste i Sverige. Man fick lära sig alla järnvägsknutpunkter. Katrineholm var faktiskt en av dem. Jag kan glädja Göran Persson med att jag många gånger har bytt tåg där. Nu skall stinsen riva upp den räls som har lagts ut av finansminister Wibble och hennes kamrater. Med den blygsamhet som kännetecknar dem har de benämnt detta spår den enda järnvägen. Passagerarna, dvs. det svenska folket, kommer att undra vad det är fråga om. Först kommer ett gäng in och lägger ut ett spår, och sedan kommer ett annat gäng och lovar att riva upp spåret. Är detta utveckling, ansvar eller klokskap? Man undrar. Även jag läste Dagens Nyheter i morse. Men jag läste tidningen på ett annat sätt än Göran Persson. Vi har tydligen olika frukostbord. I tidningen står att fru Wibble minsann plötsligt skall göra alla möjliga saker, nu när det är för sent. Hon börjar nu tala om sänkta pensioner, lägre förtidspension, sämre sjukförsäkring, lägre ersättning till arbetslösa, mindre bostadssubventioner, sämre villkor för kommuner, höjda miljöskatter, moms på tidningar och jakt på fuskare och smitare i Sverige. För ett ögonblick tänkte jag att det måste stå någonstans att hon har bytt parti och gått över till Ny demokrati. I går läste jag i Svenska Dagbladet att Alf Svensson ifrågasatte biståndspolitiken. Ni börjar bli riktigt festliga i regeringslägret. Man sadlar om när man svänger in på upploppet och skall köra nästa år. Plötsligt går det att spara på alla de saker där det tidigare var så svårt att göra det. Det är märkligt. Nu kanske det är så att man blir litet överraskad och får rätt i vissa frågor trots att man inte har dött än. Det skulle inte förvåna mig om Göran Persson så småningom skulle säga att många av de förslag som vi har fört fram i denna kammare faktiskt var riktigt förståndiga. Men det kommer säkert att ta fyra år vid hans frukostbord. Är det en övermänsklig uppgift för denna riksdag och för den regering som finns i Sverige att få fart på Sverige, få ordning på affärerna och balans i ekonomin? Är det omöjligt? Nej, det är det inte. Det går givetvis att åstadkomma de här förbättringarna. Man får inte ha några heliga kor. Nu börjar de försvinna. Alf Svenssons heliga ko när det gäller biståndspolitiken börjar försvinna. Allt detta måste bort, och man måste börja rätta mun efter matsäcken även i den svenska statsförvaltningen. Det går att förbättra affärerna. Det finns en mängd åtgärder man kan vidta. Man kan förflytta perspektivet härifrån. Det är ju så bekymmersamt om det gäller någonting som vi själva direkt har ställt till med. Vi kan ta bidragsfusket som exempel. Hur många gånger har vi inte talat om fusk med bidrag, svart sektor m.m. Det börjar nu krypa fram. Man säger att det lär finnas några stycken som sysslar med sådant. Om det bara är några stycken som sysslar med fusk kanske det skulle handla om ungefär 10 000 kr. Vi vet alla att det handlar om tiotals miljarder. Vi vet att den svarta sektorn gäller ca 50 miljarder. Men det vågar man inte riktigt säga. Ni är väl ute efter att få röster från de här pajsarna också. Jag tror att bästa sättet att komma åt fusket är att tala om för människor att det faktiskt är de som är skötsamma, trevliga och arbetsamma som får betala kalaset. Om man får in den moralen -- ibland nämns ordet moral här -- tror jag att man skulle kunna få rätsida på problemet. I annat fall blir det de kommande generationerna som skall betala igen. Så över till familjepolitiken. Vi vet att i en internationell jämförelse är Sverige i det här fallet det tjusigaste landet i världen. Ingen familjepolitik är mera strålande och generös än den svenska. Inget land i världen har sämre affärer. Vi skulle alltså inte ha råd med det här. Man vill ändå fortsätta med familjepolitikens inriktning och talar om barnomsorg och barnbidrag -- precis som om det skulle gälla någon omsorg om barnen. Det är omsorg om deras föräldrar som är med och kör en rovdrift på Sverige. Vem skall betala för omsorgen? Jag kan tala om för er att det är barnen. Är det barnomsorg? Det är nästa generation som får betala kalaset. Man häller ut pengar, och Bengt Westerberg hoppar upp och talar om pappamånad. Det är jättebra. För min del kan han få ha pappamånad hela livet om han så vill. Varför skall man in och peta i sådana saker? Sveriges affärer blir förstörda, och man skyller på barnen. Jag tycker att det är skamligt. Kan vi skära ned i Sverige, spara och förbättra ekonomin utan att det drabbar de redan drabbade, de fattiga, de arbetslösa m.fl.? Svaret är att vi faktiskt kan göra det. Men vi gör det inte. Det är här inne som besluten inte fattas. Man är så rädd att man vill skjuta fram varje beslut som bränns litet grand. Varför? Jo, i höst kommer fyra års tystnad att utbryta efter valet. Alla vet att det inte blir något nytt val förrän efter fyra år. Då kan man möjligen sätta i gång att göra något. Jag har nämnt familjepolitiken. Den flyktingpolitik ni har sysslat med är en katastrof. Det är politikerna och inga andra som har rört till det. De har skapat Sveriges stora problem med arbetslöshet, kostnader osv. När det gäller organisationsbidragen har vi här diskuterat hur det är med era egna föreningar och ungdomsförbund. Vad hände? Har de blivit straffade. Har de betalat tillbaka pengar? Har det hänt något annat än att man har svamlat litet grand kring frågan? Hur är det med presstödet? Det är egentligen korruption när politikerna ger tidningar pengar, även om det är Svenska Dagbladet som får pengarna. Eller hur? Det är klart att man påverkas av 100 miljoner. Många av oss påverkas av kaffe och konjak. Jag vill också säga några ord om partistödet innan jag blir tyst för alltid i denna kammare. Hur kan man bita sig fast vid stödet? I det första krispaketet, när man skulle visa ledarskap ifrån Sveriges regering och köra tandem med Socialdemokraterna, så borde partistödet ha varit det första man tog itu med. Det är ingen mening med att säga att vi tar 10 % av 10 % av partistödet och att vi gör det efter valet. I stället skulle man ha sagt att vi skär ned 25 % direkt för att visa att vi föregår med gott exempel. Det finns ingen här som vågar säga hur det är med ersättningsnivåerna. Med de finanser Sverige har kommer socialförsäkringssystemets ersättningsnivåer att tvingas ner ifrån de 80 % som gäller i dag till 70 % eller ännu lägre, oberoende av regering. Det är bara en fråga om huruvida regering och riksdag vill vara med och fatta beslut eller om det är någon annan som skall fatta beslut om det här. Socialdemokraterna försöker lura folk och säga att man kanske skall höja ersättningsnivån från 80 till 90 %. Det låtsas man. Låtsas stavas med l som i luras, Göran Persson. Sverige lånar fortfarande hundratals miljarder för att slippa ändra sitt system. Jag tror att det är detta som det egentligen handlar om. Vi vågar inte angripa de problem vi har. Vi vågar inte inse att vi lever 1994 och inte 1964. Vi angriper inte problemen. Vi lånar för att behålla det system som bevisligen inte har fungerat. Vi tycks ha blivit en samling ängsliga opportunister som skickar räkningen vidare till sina ofta ouppfostrade och för ändamålet oförberedda barn. Man vågar inte lyssna på rörelsen. Det rör sig runt omkring, och det finns uppfattningar runt omkring. Det finns folk som tycker olika saker. Om man inte lyssnar på den rörelsen kan det gå för det demokratiska Sverige som det gick för Fingal Olsson. Jag tror att historikerna kommer att häpna över det samhälle som inte ens kunde höra sina egna signaler. Det är det som det handlar om. Vi hör inte de signaler som finns överallt runt omkring, utan vi går bara vidare. Fru talman! Detta är egentligen de största ungdomsfrågorna. Ungdomen är framtiden. De största ungdomsfrågorna är inte öppningstiderna för diskotek, utan den galopperande statsskulden, det stora budgetunderskottet, den politiska beslutsångesten. Det är de största frågorna. Dem borde vi ägna oss mer åt här. (Applåder) 0272248812808 N 2010-01-01 00:00:00 256775 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf9