2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 06FF27BA-1CAC-468D-8A6E-CF6E31383FDE 79 BO G JENEVALL (nyd) nyd Herr talman! Det här skall vara en finansdebatt som utgör en avslutning på en treårig valperiod i Sveriges riksdag, och det finns fyra företrädare för finansutskottet här i kammaren. Finansministern, Göran Persson och finansutskottets ordförande P- O Eriksson har gått, men här finns i alla fall två företrädare dels för regeringen, dels för oppositionen, så vi kanske kan få en liten debatt i alla fall. Göran Persson talade i sitt anförande bl.a. om att socialdemokraterna är mycket samarbetsvilliga. Jag har inte märkt mycket av det under den här perioden. Han sade att man värnar om byggindustrin och verkligen vill göra något för den. Vi har lagt fram flera förslag som skulle ha kunnat passa ihop med socialdemokraternas, men jag vet att man har bestämt sig för att absolut inte under några omständigheter stödja några förslag som vi lägger fram. Talet om samarbete är därför nog ganska tomt och innehållslöst. Vi har däremot i dag haft glädjen att se Anne Wibbles artikel i dagens tidning. Jag tycker att det är mycket trevligt att den kommer på den näst sista dagen av mandatperioden. Den är nästan som klippt ur vårt partiprogam. Jag hade inte väntat mig att få se ett sådant skriftligt stöd för den politik som vi har stått för här i kammaren. Jag har i mitt manuskript ett påstående om att vi trots allt har åstadkommit en hel del. Jag skall inte gå in på de olika förslag som redovisas i artikeln. Ni har alla läst den, och den talar för sig själv. Vi har som bekant många gånger sagt att besparingarna och åtgärderna mot krisen har varit otillräckliga. Det krismedvetande som fanns hösten 1992 tog man mycket dåligt vara på. Det har jag sagt tidigare i ekonomi- och finansdebatter. Sveriges ekonomi är ju katastrofal och har kraftigt försämrats under den gångna mandatperioden. När vi gick till val på en stram finanspolitik och föreslog budgetförstärkningar på, som Dan Eriksson i Stockholm redan har sagt, 196 miljarder över en sexårsperiod blev vi hånade och nästan idiotförklarade. Nu är budgetunderskottet per år uppe i den storleksordningen. Jag vill påstå att det skulle ha sett annorlunda ut nu, om man hade lyssnat på oss då. Vi har, som jag sade nyss, trots allt blivit tillgodosedda i en hel del sammanhang, om inte i kronor och ören så dock tydligen i form av förslag om framtida besparingar. Vi har hela mandatperioden fört en mycket konsekvent ekonomisk politik och anvisat betydligt större budgetförstärkningar än både regering och socialdemokrater, men till stor del inom områden som man på de hållen inte vill röra i. Kom dock ihåg att det är något som ni under nästa riksmöte kommer att tvingas till! Staten, dvs. vi, lånar för närvarande i en takt av ca 200 000 kronor i minuten dygnet runt, året runt. Hur länge tror ni att man kan hålla på med det innan IMF kommer och lägger sig i Sveriges ekonomiska politik? En framstående expert skrev nyligen att de etablerade partierna inte har förmågan att lösa problemen, och jag tror att det är riktigt. De har alldeles för stora låsningar. Därför behövs verkligen det samarbete som Göran Persson talade om tidigare, om man över huvud taget skall kunna lösa de problemen på ett anständigt sätt. Jag påstår att Ny demokrati behövs i politiken, eller i varje fall en motsvarighet, vad det nu kan bli. Vidare har vi med kraft framhållit att alla transfereringar måste få en enhetlig nivå, som blir lätt att förstå och lätt att administrera och som inte inbjuder till fusk. Den måste också läggas på en nivå som samhället har råd med. Jag kan inte fatta att vi inte under den här treårsperioden har orkat med att åstadkomma en sådan självklarhet som att införa samma nivå i alla de olika systemen. Jag påstår att Ny demokrati faktiskt har tagit större ansvar för Sveriges ekonomi än både regeringen och de etablerade partierna. Regeringen har kunnat påbörja den nödvändiga systemförändringen i Sverige inte trots utan tack vare Ny demokrati. Det har bl.a. fått stor betydelse för företagen, som äntligen har fått rimliga förutsättningar för att arbeta och utvecklas. Vi har till stor del utfört eller påbörjat det som vi lovade företagen i valrörelsen 1991. Tack vare oss tillfördes svenskt företagande 9 miljarder i riskkapital, huvudsakligen från de tidigare löntagarfondernas medel. Vi har även starkt bidragit till att uppfinnare och innovatörer har fått kraftigt förbättrade möjligheter att ge Sverige nya produkter och därmed att utveckla nya och gamla företag. Vi har dessutom, vilket finns med i de förslag som vi skall besluta om senare i kväll eller i natt, lyckats få gehör för ett särskilt bidrag på 50 miljoner kronor, som kommer att administreras av Industri- och nyföretagarfonden och som speciellt är inriktat på riskkapital till kvinnligt företagande. Många har sagt: Herre Gud, det finns så mycket pengar tillgängliga för detta att det inte behövs ytterligare medel. Men så är det faktiskt. Jag har själv haft anledning att följa detta mycket noga, och jag har funnit att de flesta som gör bedömningarna och som delar ut sådana här pengar är karlar och manschauvinister. Det är kvinnornas hinder nummer ett. Hinder nummer två är att kvinnorna som regel efterfrågar ganska små belopp, något som ingen vill ta tag i, eftersom det är olönsamt. Vi är därför glada över att vi har fått med detta bidrag om 50 miljoner, som enligt givna löften -- vad det nu kan vara värt -- skall bestå också i fortsättningen. Jag tror att det innebär att vi kommer att få se många nya företag startas av kvinnor. Jag är säker på att de flesta medborgare i grunden är oroliga för Sveriges ekonomi och därmed har förståelse för de åtgärder som måste vidtagas. Därför kanske Ny demokratis budskap till väljarna skulle utgöras av delar ur Winston Churchills berömda tal: Det enda jag kan utlova är blod, svett och tårar. Eftersom vi inte är i krig kanske vi kan utesluta blod. Herr talman! Höjda skatter kan aldrig accepteras innan man genomfört alla de nödvändiga besparingarna. Jag tror att socialdemokraterna kommer att få det mycket svårt i valet, för de har ingen politik över huvud taget och ingen ekonomisk politik. Jag har under de här tre åren i riksdagen inte hört ett enda konkret förslag från Socialdemokraterna förutom de två vanliga standardförslagen: Höj skatterna! Öka bidragen! Dessutom står socialdemokraterna just nu så högt i opinionssiffror som de någonsin kan komma. Jag påstår att det bara kan gå en enda väg under tiden fram till och i valrörelsen. Det är nedåt. När det väl börjar rutscha utför kan det gå fort. Därför tror och hoppas jag verkligen på att den borgerliga delen av vårt politiska system skall få fortsatt förtroende för att under den kommande fyraårsperioden kunna fortsätta att genomföra den systemförändring som är så nödvändig för Sverige. Jag påstår att det är socialdemokraternas fel att vi i dag har så många arbetslösa, att vi har så många förtidspensionärer och att vi har så många bidragstagare. Det har blivit så genom en felaktig politik under decennier. Vad gjorde socialdemokraterna och var höll de hus den 10 mars 1993 när jag stod i denna talarstol och yrkade blankt avslag på regeringens ekonomiska politik? Jag yrkade ett blankt avslag, vilket kunde ha möjliggjort för Socialdemokraterna att ta över regeringsmakten. De var ju lika säkra då på att de skulle lösa alla problem. Men man ville inte göra det. Man ville inte ta tag i de problem som den nuvarande regeringen har fått göra. Vi tycker i stort sett att regeringen har gjort ett hyggligt jobb. Vi tycker dock att de har missat möjligheten att ta litet större grepp och rätta till problemen litet snabbare. Det hade de haft möjligheter till. De visste var vi stod i de här frågorna. De har varit så noga med att absolut inte ta hänsyn till förslagen när de kommit från oss. En annan inställning skulle ha gagnat landet. Det tror jag att man kommer att inse när vi eventuellt inte finns med under nästa period. Ju mer omfattande de politiska ingreppen blir desto viktigare blir politiken som medel att uppnå en bättre samhällsposition för en grupp medborgare. Dessa processer verkar i en och samma riktning och ger därför ett samhälleligt resultat där den politiska sektorn är större än det finns politiskt och demokratiskt stöd för. Välfärdsstaten, i de gigantiska former vi möter den i Sverige, tycks vara oavsiktlig. Gunnar Sträng menade redan för snart 25 år sedan att skattetaket var nått. Då låg skattetrycket på ca 40 % av BNP. I modern tid ser vi de finansiella marknaderna använda möjligheterna till ''exit''. Kapitalet flyttas till de länder som har de bästa förutsättningarna för framgångsrika investeringar. Det är problemet för närvarande -- oavsett vem som regerar. Om partierna växelvis uppnår majoritet -- det är ju ett tillstånd vi kan få -- finns det visserligen en möjlighet att förluster och vinster uppväger varandra, men det förutsätter bl.a. att regeringarna byts ut med skiftande majoriteter eller att regeringen intar en opartisk hållning och ser sin roll enbart i utövande av den administrativa makten. Om detta inte sker blir det lätt för skickliga men principlösa statsmän att utnyttja tillfälliga partikonstellationer för att successivt driva upp statens utgifter högt över den nivå som svarar mot folkets kollektiva intressen. Relativ enhällighet kan uppnås genom krav på att höjningar av statsskuld eller skatteuttag skall godkännas av en kvalificerad majoritet av riksdagens ledamöter. Kvalificerad majoritet innebär att majoriteten måste vara betydligt större än 50 %. Man talar om krav på tre fjärdedelars eller nio tiondelars majoritet. Det skulle hindra att man drar på sig alltför stora skulder som man sedan har svårt att betala. Jag skulle också vilja nämna en annan sak, nämligen att arbetslösheten tar en väldigt stor del av vårt ekonomiska utrymme. Vi har faktiskt upprepat några förslag -- jag tänker särskilt på två -- i tre år nu. Vi lade fram dem redan hösten 1991. Det har vi gjort med hänsyn till den extrema situation vi har både ekonomiskt och framför allt när det gäller arbetslösheten. Det första förslaget innebar att vi föreslog en dispens från LAS för dem som var arbetslösa. Det gjorde vi för att ge dem möjlighet att själva gå ut och knacka dörr hos företagen och ta till vara arbeten som tar två dagar, tre veckor eller en månad att utföra allt efter behov. Jag påstår att det skulle ha sysselsatt tiotusentals människor och givit en spänst i arbetslivet. Det andra förslag som vi har upprepat under dessa tre år -- det är partimotioner båda två -- innebär att man skulle ändra arbetstidslagen så att företagsledningarna och de lokala facken fick möjlighet att själva förlägga arbetstiden mellan låt säga 80 % och 120 %. Det tror jag skulle ha inneburit att man på många företag som under denna tid har blivit tvingade att friställa personal i stället skulle ha kommit överens om att alla gick ned till t.ex. 90 % under den tid företaget måste ''övervintra''. De anställda skulle ha sluppit komma ut i arbetslösheten. När hjulen började snurra kunde man ta tillbaka det och köra 110 % ett tag. Människor som själva är på en arbetsplats är förnuftiga och pragmatiska. Jag tror att det skulle ha inneburit att tiotusentals människor aldrig hade kommit ut i arbetslöshet. Jag tycker att man är alldeles för rädd för att ta litet annorlunda grepp, även i situationer när det är påkallat. Det påstår jag att det har varit. En del av de etablerade partierna sitter tyvärr i knät på facket. Facket tänker inte på att även de arbetslösa är deras medlemmar. Jag vill påstå att Ny demokratis enda särintresse är väljarna. Herr talman! Först vill jag yrka bifall till res. 2, 5, 31 och 34. Det är bara fyra av våra reservationer, men vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer. Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande i kammaren vill jag passa på att tacka finansutskottets ledamöter och kanslipersonal, och samtidigt alla övriga ledamöter och framför allt riksdagens hela personal, som på ett fantastiskt och trevligt sätt har servat oss under hela mandatperioden. 075608413801 N 2010-01-01 00:00:00 256845 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf79