2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 75E47928-E94B-47CA-A257-9CE6483CC53A 71 DAN ERIKSSON i Stockholm (nyd) nyd Herr talman! Tänk er ett hushåll som måste sanera sin ekonomi, och när man har sanerat färdigt är man skyldig dubbelt så mycket som när man började saneringen. Lönen skulle inte räcka i mer än högst tre veckor. Då skulle man inte behöva vara finansminister för att se att det inte håller. Men det är precis så det går till med statsfinanserna. Hej och hå, skyffla på, skulle man kunna säga, statsskuld till kommande generationer. För det är det vi gör. Marknaden sätter sitt betyg i form av räntesatser, och vad det betyget har blivit den senaste tiden vet vi. Vi blev ordentligt hånade i valrörelsen 1991 för att vi ville spara 196 miljarder på sex år. Det skall erkännas, det var fel. Nu när vi har facit vet vi att det var alldeles för lite. När man summerar tre års ekonomisk politik är det märkligt att se hur svårt det är att fatta beslut över huvud taget, för att inte tala om hur svårt det är att fatta dem i tid. Vi har ett ganska bra facit redan nu om den framtida ekonomiska verkligheten, visserligen inom ett intervall, men ändå rätt hygglig koll. Går det bra med tillväxt och sysselsättning kör vi ändå in i bergväggen. Går det sämre finns bara ett svart hål. Ändå orkar man inte göra det som måste göras, och det man har gjort har hela tiden kommit för sent. Årets budget är, för att vara vänlig, ursvag. Finansministern skriver i dag i en artikel i DN: ''Under de närmaste åren skall ekonomin komma i balans: statsskulden skall sluta öka, och arbetslösheten halveras.'' Detta måste betraktas som närmast vilseledande. I kompletteringspropositionen, som Anne Wibble är ansvarig utgivare av, står det att upplåningsbehovet enligt Finansdepartementets bedömningar är 70 miljarder för budgetåret 1998/99. Blir inte tillväxten osannolika 4 % blir upplåningsbehovet givetvis ännu större. Man hoppas att det skall lösa sig på något sätt. Ännu har inte Finansdepartementet presenterat en bedömning av när vi kan få en budget i balans. Finansminstern säger i artikeln att det skall ske under de närmaste åren. Men de närmaste åren är, i varje fall inte med de fakta vi känner till nu, på den här sidan om 2000. Det kommer att krävas stora besparingar under nästa mandatperiod. Det vet regeringen och det vet socialdemokraterna. Det ligger tydligen i bådas intresse att före valet mörklägga om de ytterligare nödvändiga besparingar som måste till nästa mandatperiod. Ju längre vi väntar med det som är nödvändigt för Sverige, desto värre blir det. Det brukar gå till så att man låtsas som om det regnar och talar om hur mycket man gör och hur bra det ser ut tills allt håller på att braka ihop som ett korthus. Då sätter man sig i en nattlig krisuppgörelse, som sällan blir bra och som alltid kommer för sent. Så går det till och så kommer det antagligen att bli någon gång under nästa mandatperiod. Politiker är till bl.a. för att förvalta skattebetalarnas pengar på bästa sätt. För detta krävs det ärlighet och uppriktighet. Tänk om vi redan nu kunde vara överens om det som vi alla vet, att det behövs ytterligare besparingar, och lägga fram olika förslag. Då skulle vi i stället kunna träta om hur dessa besparingar skulle läggas ut. Det skulle bli en intressantare debatt än den där socialdemokraterna hävdar att allt elände kommit till efter oktober 1991 och där regeringssidan hävdar att eländet kommer från tiden före maktskiftet, men att det ljusnar alltmer där framme i tunneln. Domen kommer så småningom och den kommer att bli hård. Då har de proffessionella aktörerna klivit ur sina positioner, och svenska folket står med Svarte Petter. Sveket mot kommande generationer är oerhört. Nästan var tredje krona i nästa statsbudget är lånad, och räntebördan växer. Men notan kommer att behöva betalas, och det får kommande generationer göra. Deras framtida konsumtionsutrymme kommer att minska betydligt. Vi tar oss friheter som vi inte har rätt till. Förutom det faktum att vi konsumerar över våra tillgångar har vi börjat med en ny lånefiness, eller vad man skall kalla eländet. Principen är att låna till konsumtion nu och att inte betala några räntor eller amorteringar under löptiden. Alltihop förfaller till betalning om 20 år. Jag undrar vad en familjeekonom skulle säga om ett hushåll lånade till konsumtion och bara sköt problemen framför sig till den dag när allt skulle betalas på ett bräde. Inte nog med att vi skyfflar över en gigantisk statsskuld på kommande generationer, vi har också börjat skyffla över räntekostnaderna. Det är mycket allvarligt. Om 20 år blir det antagligen andra än vi som sitter och står här som får ta hand om eländet. Det kan knappast heller vara bra för moralen och öka incitamenten till återhållsamhet. Tvärtom, det frestar till att låta bli att fatta nödvändiga politiska beslut och gå den enklaste vägen så länge det går. De här lånen kallas för realräntelån. Riksgäldskontoret tar upp lån och garanterar en realränta under löptiden, som är 20 år. Samtidigt garanterar man full inflationskompensation. Ingen som helst risk alltså, om inte staten går i konkurs förstås -- och ibland undrar man. Realräntan har hittills legat strax över 4 % på de lån som har emitterats. Gör vi ett inflationsantagande på 3 % under löptiden innebär det att för varje miljard som vi nu lånar till konsumtion får vi betala tillbaka 4 miljarder om 20 år. Det kan man repetera: 1 miljard nu, 4 miljarder om 20 år. Kör man det här några år -- 1994, 1995, 1996 -- blir det ackumulerat ganska mycket pengar. Det blir lättare att skjuta på problemen. Jag kommer i alla fall att försöka informera ungdomar om skenande statsskuld, om realräntelån och vilka som får betala. Jag säger som Magnus Uggla sade en gång: Jag mår illa. 0125847791412 N 2010-01-01 00:00:00 256837 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf71