2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 F3D2AC70-AC20-44D3-A55E-2D7E6C4FDD47 40 STEFAN ATTEFALL (kds) kds Herr talman! När vi tog över regeringsmakten för tre år sedan upplevde vi en ekonomi i fritt fall. Det var en utveckling som påbörjades 1989--1990 och alla kurvor vände nedåt. Det är bara i de socialdemokratiska partihögkvarteren som man tror att utvecklingen vände den 1 oktober 1991. Vi ser nu hur utvecklingen har vänt uppåt. Siffrorna och kurvorna pekar åt rätt håll, även om vi fortfarande har en lång och svår väg att vandra. Vi har också lärt oss hur internationellt beroende den svenska ekonomin är. Den senaste tidens ränteuppgång, som blivit speciellt stark i Sverige, visar just beroendet av omvärlden. Men den visar också att arbetet med saneringen av statens finanser, vid sidan om opinionsbildningen för ett ja till EU, måste fortsätta med oförminskad styrka även i en konjunkturuppgång. Det utvidgade saneringsprogrammet utgör en miniminivå och kan t.o.m. vara otillräckligt om inte realräntan närmar sig de nivåer som kalkylerna i kompletteringspropositionen bygger på. Det är därför utomordentligt oroande att Socialdemokraterna inte redovisar hur de ser på den långsiktiga saneringen av statens finanser. Socialdemokraterna aspirerar ju på regeringsmakten efter höstens val! Det är inte vilket oppositionsparti som helst. Den osäkerhet detta medför, med tanke på de nuvarande opinionssiffror som Socialdemokraterna har fått, innebär åtskilliga räntekostnader för staten och de enskilda hushållen. Socialdemokraternas reservation till dagens betänkande är full av retorik, men tom på besked. Det gäller också Göran Perssons tal i kammaren. Han försöker sprida illusionen av en socialdemokratisk regering som kan återföra Sverige till ekonomisk balans och utrota arbetslösheten utan att det kostar på. Därför är det socialdemokratiska budgetalternativet för det kommande budgetåret ihåligt. Finansdepartementets granskning visar också att förslagen skulle försvaga statens finanser med 11 miljarder kronor. Därtill skall läggas ökade utgifter för kommunerna med närmare 5 miljarder för att genomföra de olika förslagen i s-motionerna. Som lök på laxen ges förespeglingar om framtida utgiftsökningar på 13 miljarder kronor. Ett uppskjutande av budgetsaneringen innebär att statsskulden skulle växa snabbt. Mot slutet av 90- talet skulle Socialdemokraternas icke-politik medföra att skulden skulle bli 460 miljarder kronor högre än med regeringens politik. Bara räntekostnaderna på denna skuldökning skulle kosta skattebetalarna 40 miljarder kronor varje år, vilket är mer än vad exempelvis hela barnomsorgen kostar i dag. Vi kristdemokrater tar avstånd från denna lättsinniga och djupt oetiska politik. Att på detta sätt vältra över ansvaret för statens finanser till kommande generationer eller mörka med de besparingsförslag man har men inte vågar visa upp är inte etiskt försvarbart. Herr talman! SCB presenterade nyligen en rapport över välfärdsutvecklingen för ungdomar mellan åren 1975 och 1991. Det var en rapport till Generationsutredningen, som jag själv leder, och till regeringens Barn- och Ungdomsdelegation. Statistiken visar tydligt ungdomsgenerationens trendmässiga eftersläpning i ekonomiskt avseende under ett par årtionden. Det är fråga om årtionden då Socialdemokraterna i stor utsträckning har haft ansvaret för politiken. Dagens ungdomar konfronteras med strukturella förändringar som innebär ökade krav på utbildning, försämrade möjligheter till arbete, etc. Samtidigt har dagens ungdomsgeneration fått uppleva kontrasten mellan den optimism som rådde under 80-talets uppblåsta högkonjunktur och de betydligt kärvare förutsättningar som hittills dominerat 90-talet. Konsekvensen blir att det i hög grad är ungdomsgenerationen som får bära bördorna efter 1980-talets ekonomisk-politiska försummelser. Kommande generationer riskerar få bära en ännu tyngre börda om vi inte tar itu med budgetunderskottet. Saneringen av de offentliga finanserna har tydliga effekter ur ett generationsperspektiv. Frågan är om vi har den insikten och tar det ansvar som vilar på oss här och nu, eller om vi gör som vi gjort i 20 års tid -- skjuter problemen framför oss och låter våra barn och barnbarn betala notan. Vi pratar ofta om fördelningspolitik mellan olika grupper just nu. Men vi kanske i större utsträckning borde tala om fördelningspolitik i ett generationsperspektiv. Herr talman! En annan -- och mer positiv -- tolkning av Socialdemokraternas icke-politik är att den egentligen visar en stor samstämmighet med regeringen. Självfallet inte i retoriken -- det har vi fått se prov på i dag -- men i praktisk handling. I åtskilliga obekväma förslag som regeringen har lagt fram under den gångna mandatperioden har socialdemokratin plockat opinionspoäng genom att i ett första skede agitera emot. Men frågan är om Socialdemokraterna vill riva upp en enda av de budgetförstärkningar på 90 miljarder kronor som riksdagsmajoriteten, under Socialdemokraternas högljudda protester, röstat igenom. Som exempel kan nämnas den sänkning av statsbidrag till kommuner och landsting som regeringen och riksdagsmajoriteten i ett extremt ansträngt statsfinansiellt läge beslutade om hösten 1992. Inte i någon av de ekonomiska motioner eller budgetalternativ som presenterats av Socialdemokraterna sedan våren 1993 har en enda krona av denna indragning återförts till kommunsektorn. Tvärtom medför Socialdemokraternas budgetalternativ att kommunerna åläggs ytterligare utgifter på 5 miljarder kronor. Därtill skall läggas Socialdemokraternas motstånd mot vårdnadsbidraget, som enligt beräkningar i flera kommuner balanserar kostnaderna för införandet av den barnomsorgslag Socialdemokraterna är för. Enligt Kommunförbundets beräkningar uppgår kostnaderna för barnomsorgslagen till drygt 2 miljarder kronor. Det går att diskutera siffran, men det står utom allt tvivel att det är fråga om en kostnad. Sammantaget innebär alltså Socialdemokraternas förslag en försvagning av kommunernas ekonomi på upp till 7 miljarder kronor nästa år. Vidare kan man lägga till de 2 miljarder kronor som Socialdemokraterna vill spara på att gå emot det nya a-kassesystemet. Det innebär att färre kommer att omfattas av försäkringen och av dem som omfattas kommer färre att få inkomstrelaterade ersättningar. Med socialdemokratisk retorik skall detta innebära högre utgifter för socialbidragen för kommunsektorn. Så sent som nu i veckan lovade Göran Persson att inte en enda krona kommer att tillföras kommunsektorn om Socialdemokraterna får regeringsansvaret i höst. Hur har Göran Persson tänkt att kommunerna skall klara detta? Det är fråga om minst 7 miljarder kronor i ökade utgifter utan mer pengar från staten. Skall det ske med hjälp av skattehöjningar eller med besparingar på vård och omsorg? I Kommunaktuellt den 19 maj finns en beskrivning av den socialdemokratiska kommunkonferensen. Reportern skriver inlevelsefullt: ''Och nu inträffar det märkliga. Drygt 500 socialdemokratiska kommun- och landstingsföreträdare, som i tre år ständigt kritiserat de borgerligas besparingar, möter plötsligt samma påståenden från Göran Persson med stormande applåder. -- Det är politik det, säger Göran Persson nöjt, när vi träffas senare på eftermiddagen.'' Jag vill betacka mig för den typen av politik. Jag anser att det är ett grovt dubbelspel. Men det är en betecknande beskrivning av hur Socialdemokraterna agerar när det gäller kommunernas ekonomi. Jag är också bekymrad över kommunernas ekonomi. Vi kds:are jobbar i kommuner och landsting på att försöka hantera den ekonomiska situationen så bra som möjligt, dvs. klara både de stora problemen med de offentliga finanserna och prioritera pengar till vård och omsorg. Vi ser inte lättsinnigt på detta. Men jag tror uppriktigt sagt att kommunsektorn kommer att få det ännu värre med en socialdemokratisk majoritet vid makten. Alla indragningar för kommunsektorn på 30--35 miljarder kronor under 80-talet visar att Socialdemokraterna har erfarenhet och trovärdighet på det området. Jag kan ta ett annat exempel. Det gäller sänkningen av ersättningsnivån i a-kassesystemet. Då agiterade Socialdemokraterna både här i kammaren och inför demonstrerande folkmassor att detta skulle man aldrig ställa upp på. Några månader senare accepteras sänkningen. På punkt efter punkt skulle jag kunna räkna upp de olika besparingar som har genomförts under Socialdemokraternas protester men som i faktisk handling accepteras. Man föreslår faktiskt ingen annan politik i de konkreta yrkandena. Kommer Socialdemokraterna att sjösätta sin icke- politik efter valet? Jag tror faktiskt inte det. Göran Persson och den socialdemokratiska ledningen inser givetvis att handlingsutrymmet är mycket begränsat i den ekonomiska situation landet befinner sig i. I stället kommer den nuvarande regeringens politik i allt väsentlig fullföljas, förutom några symbolbeslut. Givetvis kommer detta att ackompanjeras av stora retoriska åthävor. För Sveriges skull, med tanke på dagens opinionssiffror, måste jag instämma i Marian Radetzkis fråga på DN-debatt häromdagen. Kan vi lita på att Socialdemokraterna bluffar? Herr talman! Det finns ingen patentmedicin med vilken man kan lösa det sysselsättningsproblem som vi brottas med. Arbetslösheten måste angripas med en samlad strategi bestående av flera olika delar. Vi kristdemokrater ser fyra viktiga komponenter i en sådan strategi: Den första komponenten är en fortsatt politik för varaktigt låga räntor som skapar förutsättningar för investeringar och nya jobb. En förutsättning för detta är en kraftfull sanering av de offentliga finanserna, som kan skapa trovärdighet för den svenska ekonomin. Den andra komponenten är ett gynnsamt klimat för småföretag och nyföretagande. Det gäller skatter, riskkapitalförsörjning, innovationsstöd m.m., men också attityder och utbildningsfrågor. Den tredje komponenten är arbetet inom den informella sektorn, inte minst när det gäller tjänster riktade mot hushållen, vilka måste göras tillgängliga för arbetsmarknaden. Här har vi problem med de höga skattekilarna på arbete som måste sänkas, gärna i samband med en skatteväxling med höjda skatter på miljöbelastande utsläpp, begränsade naturresurser och energi. Ett annat sätt är ett införande av en s.k. u-skattsedel, där ungdomar upp till 25 år ges möjligheter att utföra hushållstjänster, med lägre arbetsgivaravgifter och ingen moms. Det skulle kunna vara ett första steg för att kunna öppna hushållsmarknaden för nya jobb. Den fjärde komponenten är en långsiktig satsning på utbyggd infrastruktur, alltifrån vägar och järnvägar till modern informationsteknologi och andra liknande områden. En sådan politik har inletts och skall fullföljas. Lika viktigt är det att utbildningsväsende och forskning får erforderliga resurser. Ett medlemskap i EU är självklart också en viktig del i en långsiktig satsning på en ekonomisk utveckling. Herr talman! Jag har i mina tidigare tal i finansdebatterna berört sambandet mellan ekonomi och etik. Tyvärr har detta resonemang inte mött så stort intresse från övriga debattörer. Men för första gången har denna regering nu fört in dessa resonemang i finansplanerna. I kompletteringspropositionen står det: ''Att från generation till generation överföra allmänt accepterade sociala normer och spelregler är en billig metod för samhällsekonomisk effektivitet jämfört med en växande rättslig reglering av det ekonomiska livet. Samhällets förankring i en god etik är därför av central betydelse för en väl fungerande ekonomi. Denna insikt måste prägla politikens alla områden.'' Nobelpristagarna Ronald Coase och Douglass C North har i sin forskning visat sambandet mellan väl fungerande normer och spelregler samt låga transaktionskostnader, vilket i sin tur är av central betydelse för ett lands långsiktiga ekonomiska utveckling. Låt oss därför inte isolera debatten om ekonomisk utveckling till att bara handla om siffror, bidrag och skattesatser, utan låt oss inse att en väl fungerande marknadsekonomi kräver en etisk grund och spelregler som ytterst bestäms av värderingar, rättssystem och moral. Det är också bara på det sättet som vi i längden kan skapa en mänsklig ekonomi som sätter människan i centrum. Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets hemställan i betänkande FiU 20. 0745549193810 N 2010-01-01 00:00:00 256806 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf40