2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 0CD80319-DF3F-4C13-8229-BD2A7A94A65A 26 LARS TOBISSON (m) m Fru talman! I riksdagens ekonomiska slutdebatt för tre år sedan talade dåvarande finansministern Allan Larsson om vändpunkten som vore den redan passerad, och han anklagade mig för svartmålning. Men utvecklingen har gett oss moderater rätt i att vi då var på väg in i en svår ekonomisk kris, en hemmagjord strukturkris, som vuxit fram i spåren av ''den tredje vägens politik''. Den samlade produktionen stagnerade och började minska. Ändå fortsatte konsumtionen att stiga. Trots ambitiösa mål för att begränsa den offentliga sektorns volymexpansion låg ökningstakten ständigt över 2 % om året. Även den privata konsumtionen växte till priset av att hushållssparandet blev kraftigt negativt. När den totala konsumtionen alltmer översteg produktionen, kunde resultatet inte bli annat än växande underskott i handels- och bytesbalanserna. Härtill kom att investeringskapitalet sökte sig ut till andra länder, medan flödet i motsatt riktning, alltså hem till Sverige, var praktiskt taget obefintligt. Skattetrycket steg från ca 50 % 1982 till nära 57 % 1991 och var därmed, med klar marginal, värst i världen. Den årliga inflationstakten var hög -- långt högre än i konkurrentländerna. Räntenivån höjdes successivt. När samtidigt arbetsproduktiviteten utvecklades svagt, försämrades Sveriges kostnadsläge och därmed konkurrenskraft mycket snabbt. Vid tiden för förra valet gav strukturkrisen allt tydligare utslag i främst tre avseenden. Under året fram till valet växte den öppna arbetslösheten med 100 000 personer, och den snabba ökningen av antalet varsel visade att Allan Larssons företrädare, Kjell-Olof Feldt, skulle få rätt i sin spådom om ''arbetslöshetens stålbad''. Statens budget uppvisade ett snabbt växande underskott. Och fallissemang i finans- och fastighetsbolag förebådade en fullfjädrad finanskris, som skulle sätta väletablerade banker och försäkringsbolag i gungning. När sedan de borgerliga partierna tog över regeringsmakten, övertog vi också en ekonomi i snabb utförsåkning. Våra viktigaste mål var att föra in Sverige som medlem i den europeiska gemenskapen, att återupprätta vårt land som tillväxt- och företagarnation och att stärka valfriheten i välfärdspolitiken. Vi förutsåg att den nödvändiga förnyelsen av Sverige och svensk politik skulle ta i anspråk mer än en mandatperiod -- ja, kanske hela 90-talet. Uppgiften blev inte lättare av att till den strukturkris som 80- talets ekonomiska politik framkallat här i Sverige lades en internationell konjunkturnedgång. Men vi kan nu efter snart tre år summera en rad positiva resultat av våra ansträngningar. På samma sätt som alla kurvor pekade fel för tre år sedan, pekar de nu rätt. Senast har det bekräftats i Konjunkturinstitutets majrapport och i Industriförbundets planenkät. Ekonomin växer igen, industriproduktionen ökar snabbt och en stigande orderingång ger industrin anledning att skynda på sina investeringar. Att kostnadsläget är gott är inte bara ett resultat av den svagare kronan. Skattebelastningen har minskat, t.ex. genom sänkta löneskatter. Produktiviteten ökar dessutom snabbt i både enskild och offentlig sektor, bl.a. till följd av den lägre frånvaro som reformerade socialförsäkringar fört med sig. Skattetrycket har sänkts till under 50 procent igen. Inflationen är rekordlåg. Det betyder att medborgarna även med låga lönehöjningar får ökat utrymme för privat konsumtion utan att det normaliserade hushållssparandet behöver minska. Sveriges förbättrade konkurrenskraft lägger grunden för en exportökning, som i sin tur medför växande överskott i handelsbalansen. Även bytesbalansen uppvisar numera stigande överskott, och därmed är alltså balansen i det totala sparandet återupprättad. Det underlättar den nödvändiga offentliga upplåning som det stora budgetunderskottet framtvingar. Men även det offentliga lånebehovet utvecklas nu åt rätt håll, och det i snabbare takt än vad som förutsetts. Finanskrisen är dessutom på god väg att lösas. Sedan någon tid förbättras också läget på arbetsmarknaden. Det förekommer färre varsel och konkurser, fler lediga platser och nystartade företag. April 1994 var den första månad då den öppna arbetslösheten var lägre än samma månad ett år tidigare. Fru talman! Strukturkrisen i den svenska ekonomin är ändå så djupgående att stora problem kvarstår att hantera. Framför allt handlar det om arbetslösheten och det offentliga upplåningsbehovet. Känsliga mätare på balansrubbningen är kronkursen och räntan. Under våren har tvärtemot alla förutsägelser och förhoppningar den förutsedda kronförstärkningen i stort sett uteblivit, samtidigt som den långa räntan höjts kraftigt, med nära 3 procentenheter. Delvis är det en återspegling av allmän oro på de internationella kapital- och valutamarknaderna, men genomslaget har varit relativt sett större i Sverige. Det kan inte tolkas som annat än misstro mot det politiska systemets förmåga att lotsa Sverige ut ur den ekonomiska krisen. Det drabbar oss alla som sysslar med politik. Men det är säkert ingen tillfällighet att ränterycken uppåt blivit särskilt markerade efter det att flera opinionsmätningar skapat farhågor för en socialistisk seger i höstens val, samtidigt som det fortfarande föreligger övervikt för nejsidan i den därpå följande folkomröstningen om EU. Bland borgerliga sympatisörer finns det en klar majoritet som säger ja till Europa. Men på politikens vänstersida dominerar nejsägarna. Mot den bakgrunden är det olyckligt att socialdemokraterna uppträder tvehågset och utan engagemang i frågan. Jag förstår inte hur ni socialdemokrater kan göra anspråk på att bilda regering, när ni inte har någon bestämd uppfattning om hur Europasamarbetet skall se ut och är beredda att driva den. På samma sätt är det egentligen på den ekonomiska politikens område. Vad ni har presenterat är ett ihåligt budgetalternativ, som för nästa budgetår innebär en saldoförsämring med över 10 miljarder kronor trots skattehöjningar på över 11 miljarder. Lägger man till det effekter utanför budgeten, som ökar lånebehovet och driver upp kommunernas utgifter, blir försämringen av de offentliga finanserna totalt 15 miljarder. Men den största bristen är naturligtvis att ni saknar ett ekonomiskt saneringsprogram som sträcker sig bortom det närmaste budgetåret. Vi fick inte heller nu veta någonting i Göran Perssons anförande. Det enda ni kunnat komma på är skatteskärpningar. Det rör sig om höjningar på minst 80 miljarder kronor, motsvarande 1 000 kr i månaden för ett vanligt hushåll. Tyngst väger att sjukförsäkringen skall finansieras helt med egenavgift, medan arbetsgivaravgiften för detta ändamål får vara kvar och omvandlas till ren skatt. Principen om högst 50 % marginalskatt överges genom förordet för en extra värnskatt på 5 procentenheter för inkomsttagare med högre inkomst. Runt om i landet föreslås kraftiga kommunalskatteskärpningar, som kommer att bli ännu större med den omfördelning av skattekraft som Göran Persson aviserade häromdagen. Därtill utlovas återställare på kapitalbeskattningens och socialförsäkringarnas områden, där socialdemokraterna alltså vill riva upp de förändringar som den borgerliga regeringen genomfört i syfte att höja produktivitet och tillväxttakt. Socialdemokraterna vill t.o.m. inleda nya socialiseringsexperiment genom att vidga AP- fondens rätt att köpa aktier. Jag måste få fråga Göran Persson: Hur kan ni tro att samma politik som förde oss in i krisen skall kunna föra oss ur den? Hur kan ni tro att man kan få fler jobb genom att höja skatten på företag? Herr talman! Svårigheten för det stora oppositionspartiet, som utger sig för att vara regeringsalternativ, är att budgetunderskott och arbetslöshet inte låter sig hanteras på traditionellt socialdemokratiskt sätt -- genom att subventionera bostadsbyggande och låta den offentliga sektorn växa. Det är inte längre möjligt att med bidrag driva fram en överkonsumtion av boende. Det stora budgetunderskottet är i sig ett hinder mot detta, liksom mot inrättande av nya jobb i den offentliga sektorn. Och den snabbt växande statsskulden utesluter möjligheten av snabba klipp i stabiliseringspolitiken, t.ex. genom efterfrågestimulans. Det finns helt enkelt ingen genväg till den enda vägen, som går över strukturella reformer med syfte att göra det lönsamt att starta företag som kan ge nya jobb. Även om det inte är någon snabbkur, kan ändå med en sådan politik arbetslösheten minskas och det offentliga lånebehovet reduceras på ett sätt som blir varaktigt. Det betyder att regeringens saneringsprogram måste fullföljas. Det är bra att vi i finansutskottet fått stöd för att det skall både påskyndas och förstärkas i sin bortre ända. Det strukturella underskottet i den offentliga ekonomin kan dock inte elimineras genom att skattetrycket åter ökar. Den vägen har redan prövats och visat sig oframkomlig. Inte nog med det -- metoden motverkar det uppställda målet genom att negativt påverka konkurrenskraft och tillväxt. Därmed återstår endast att ytterligare minska de offentliga utgifterna. Den nödvändiga utgiftsminskningen kan uppnås på många olika sätt. Offentlig verksamhet kan överföras i privat regi eller åtminstone avregleras och konkurrensutsättas, vilket leder till högre kostnadseffektivitet. Men eftersom långt över hälften av statens utgifter avser bidragsöverföringar -- till kommuner och företag, medborgare och utlandet -- måste ansträngningarna att nedbringa det offentliga upplåningsbehovet i hög grad syfta till besparingar i de stora bidragssystemen. Välfärdssamhället råkar inte i fara för att välfärdsstaten bantas. Det är ingen tillfällighet att de länder som ligger i topp i den internationella välfärdsligan -- USA, Schweiz, Kanada, Japan -- har låga offentliga utgiftsandelar och skattekvoter. Det är heller ingen tillfällighet att länder som ligger högt i dessa båda avseenden -- utöver Sverige t.ex. Nederländerna -- under de senaste 20 åren har fallit brant i relativt välstånd. Inriktningen på det sociala reformarbetet bör vara att det offentliga garanterar en grundläggande trygghet, medan medborgarna i större utsträckning själva säkrar sig mot inkomstbortfall genom enskilt sparande och personligt ägda försäkringar. Möjligheterna att komplettera sin pension har redan vidgats genom förbättrade villkor för livförsäkringar och annat långsiktigt trygghetssparande. Ett ökat hushållssparande kan ju inte gärna minska välfärden tvärtom ger det, förutom ökad självständighet för individen, resurser för utbyggnad av näringslivet och därav följande välståndshöjande tillväxt. Det hårda svenska skattetrycket är en grundläggande orsak till dagens ekonomiska problem. Det bör därför successivt minskas ned mot genomsnittlig europeisk nivå. Därigenom kommer medborgarnas frihet att kunna öka, samtidigt som de skadliga skattekilarna minskar och tillväxtkraften i ekonomin förbättras. Men den på kort sikt allra viktigaste uppgiften för regeringen efter valet i höst är att få in Sverige i det europeiska samarbetet. Vi moderater ser det som en grundläggande förutsättning för att kunna hantera miljöfrågorna och brottsbekämpningen -- det finns många andra exempel -- och framför allt för att bidra till stabilitet och säkerhet i vår del av världen. Vi ser svenskt medlemskap i EU som en absolut nödvändighet för att det skall kunna bli flera företag och nya jobb i Sverige. Herr talman! Socialdemokraterna saknar inte bara program utan också bestämd inriktning när det gäller Sveriges förhållande till Europa och den ekonomiska politiken bortsett då naturligtvis från utfästelsen att höja skatterna. Särskilt i den situation Sverige befinner sig innebär det att de inte erbjuder ett regeringsdugligt alternativ. Risken för en socialdemokratisk valseger -- och för ett nej till EU i folkomröstningen -- är de största hoten mot den återupptagna utvecklingen mot ökad tillväxt och välfärd i vårt land. Den borgerliga regeringen och de fyra regeringspartierna här i riksdagen har däremot visat att vi även under besvärliga yttre omständigheter har kunnat fatta beslut, som börjat föra Sverige ut ur krisen. Det betänkande från finansutskottet som vi nu diskuterar är ett viktigt led i detta arbete. Jag vill understryka att det på alla punkter innebär ett stöd till regeringens kompletteringsproposition med dess många förslag på olika områden, och jag instämmer i utskottsordförandens yrkande om bifall till utskottets emställan i dess helhet. 0245320188502 N 2010-01-01 00:00:00 256792 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf26