2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 673AB4C0-0D7A-4E6F-90A5-9D42C824961D 144 LAHJA EXNER (s) s Herr talman! Dagens debatt har berört många viktiga politikområden och den har varit lång. Mitt syfte är inte att förlänga den i onödan. Skälet till att jag deltar är att jag fortfarande, efter 15 års riksdagsarbete, tycker att människors rätt till arbete är den viktigaste politiska frågan som vi politiker har att handlägga med stort allvar och frambringande av all vår kunskap och uppfinningsrikedom. Sverige har förändrats snabbt från ett samhälle med full sysselsättning till ett land med massarbetslöshet. Ca 600 000 människor saknar i dag ett riktigt arbete att försörja sig på. De saknar arbetsgemenskap och möjligheter till personlig utveckling. De saknar en av människans viktigaste rättigheter, nämligen rätten att göra rätt för sig och att vara med om byggandet av morgondagens samhälle -- våra barns och barnbarns samhälle. Det värsta är att de arbetslösa ungdomarnas skara växer för varje dag som går. Antalet långtidsarbetslösa ligger på omkring 100 000. Ungdomarnas kunskaper är ju en färskvara som snabbt förstörs av sysslolösheten. De långtidsarbetslösa sjunker allt djupare i hopplöshetens kvicksand. Jag och vi i arbetsmarknadsutskottets socialdemokratiska grupp känner ofta en djup oro för den kallsinniga behandlingen av alla socialdemokratiska förslag som syftar till att ge 10 000-tals människor rätten till arbete och utbildning och hjälpa dem på traven för att återfå sin plats i arbetslivet. Att höja utbildningsnivån är en viktig investering för att utveckla jobben, uppnå teknisk förnyelse, förädla produkterna, bygga upp ny industriell kapacitet och finna nya marknader. Nu när arbetslösheten ligger ofattbart högt kommer det redan rapporter om flaskhalsar, bl.a. i industrin. Därför är det obegripligt att den borgerliga majoriteten gång på gång avvisar alla våra förslag som syftar till kompetenshöjning för de grupper som finns på våra arbetsplatser och utbildning för dem som befinner i den skara som lever på arbetslöshetsstöd och socialbidrag. Detta är en katastrofalt dålig ekonomisk politik. Min uppmaning är helt enkel: Släpp era ideologisk bojor och lyssna för en gångs skull till ert sunda förnuft! Jag påstår inte att regeringen inte ställer upp alls, men den kunde göra mycket mera. Vi får inte slå oss till ro när nästan 600 000 människor behöver insatser. Låt mig till sist säga några ord om våra arbetslösa ungdomar. Under mina riksdagsår har jag upplevt olika perioder och olika situationer. Jag minns i början av 1980-talet, när jag var ganska ny i riksdagen, hur många ungdomar fick ställa sig i arbetslöshetskön. Redan då kunde man snabbt se hur det gick utför för många av dem. Tyvärr måste vi konstatera att många av dem inte ens i dag har fått fast fotfäste på arbetsmarknaden. Regeringspartiernas företrädare talar vackert om ungdomar, men verkar inte riktigt tro på framtidsfolkets kunskaper, kapacitet och förmåga. Med tal om sänkta ungdomslöners välsignelse och försämringar av anställningsvillkor motsäger de sig själva i försöken i att fria till arbetsgivarna. Avtalens ingångslöner i Sverige ligger inte alls högt vid en internationell jämförelse. Om arbetsgivarna frivilligt är beredda att betala utöver vad avtalen stipulerar kan det inte tas som intäkt för att angripa ungdomslöner. Vi socialdemokrater har lagt fram ett förslag om utbildning för ungdomar med kort utbildning, utvecklingsår t.o.m. vårterminen det året då ungdomarna fyller 20 år och ungdomsintroduktion. Utbildningsvikariaten skall enligt förslaget i första hand användas för vidareutbildning av ungdomar. Dessutom menar vi att arbetsmarknaden behöver välutbildade akademiker och andra med lång och gedigen utbildning. En särskild garanti bör därför skapas för arbetslösa akademiker. Garantin bör ge rätt till en praktiktjänstgöring under ett års tid, i första hand i företag med mindre än 200 anställda. Det är det stora flertalet av Sveriges företag. Utvecklingsbolagen bör också ges ytterligare resurser för att de skall kunna ge ungdomar riskvilligt kapital på rimliga villkor. Jag menar, precis som utskottets värderade ordförande, att Sverige inte har råd att förlora sina ungdomar. Risken är uppenbar att vi förlorar våra bäst utbildade till den internationella arbetsmarknaden. Andra välutbildade ungdomar tappar snabbt sin framtidstro och attraktionskraft i arbetslöshetens tröstlösa armé. De som har valt fel eller saknar yrkesutbildning tappar sin tro på oss vuxna som samhällsorganisatörer. Ungdomarna väntar sig att vi vuxna släpper allt prestigetänkande och gör en investering till. Gör vi inte det är 20--25 års investeringar under ungdomarnas uppväxt helt förgäves. Detta har vi helt enkelt inte råd med, herr talman. Jag vill avsluta med att tacka mina utskottskamrater för många innehållsrika arbetsår tillsammans. Tack! I detta anförande instämde Lena Hjelm-Wallén, Berit Andnor, Georg Andersson, Arne Kjörnsberg, Johnny Ahlqvist, Ingela Thalén och Sten Östlund (alla s). 0406670261803 N 2010-01-01 00:00:00 256910 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf144