2349387 GH09122 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:122 Fredagen den 10 juni 1993/94 122 1994-06-10 00:00:00 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för budgetåret 1994/95 94F4247F-F933-4A53-954B-4D956F9C809A 14 JOHAN LÖNNROTH (v) v Fru talman! Jag tänkte börja med att yrka bifall till min meningsyttring i mom. 1 och 58 samt till motion Fi32, yrkande 45. Det senast nämnda yrkandet kommer Björn Samuelson att förklara närmare senare i debatten. När det gäller övriga yrkanden under andra moment hänvisar jag till andra vänsterinlägg i debatten senare. Regeringen har tre blå reklamballonger i valrörelsen. Skattesänkningar, EU och Nathalieplanen står det på dem. Sänkta skatter på kapital och företag leder, allt annat oförändrat, till ökade vinster, fler investeringar och fler nya jobb. Finansminister Wibble och statsminister Bildt tror att de skall vinna valet på den självklarheten, dvs. om de utelämnar alla indirekta samband och låtsas att samhället är som ett provrör i ett laboratorium, där man kan isolera några saker för sig och hålla allt annat oförändrat. I verkligheten är frågan om hur skatter påverkar sysselsättningen svår. Sänkta skatter leder också, allt annat oförändrat, till ökade offentliga underskott som leder till höjda räntor, som leder till ökat sparande, minskad konsumtionsefterfrågan och färre investeringar, som leder till ökad arbetslöshet. Det var denna mekanism som vi kunde studera efter skattereformen, och det var denna typ av resonemang som gjorde att EU- kommissionens s.k. Rudingrapport kritiserade ofinansierade skattesänkningar av den typ som har genomförts i Sverige. Exportindustrins vinster slår rekord. Att investeringarna inte ökar mer än vad de gör beror mer på oron för de offentliga finanserna än på rädslan för höjda skatter. Om man väger samman skatterna på kapital i olika former, finner man att Sverige i dag ligger en bit under genomsnittet i både EU och OECD-länderna. Vi riskerar att få en ny överhettning med övervinster och spekulationskarusell. Det är inte bara rättvist att höja skatter på övervinster och höga löner. Det behövs också för att vi skall få råd att finansiera nya jobb och gardera oss inför nästa lågkonjunktur. Ballongen som det står skattesänkning på väger för lätt. Den kanske stiger upp mot de skapande statskonstens höjder, som Göran Persson talade om. EU är propagandaballong nummer två för regeringen, som påstår att ett svenskt medlemskap leder till fler utlandsinvesteringar. Per Lundborg på Industrins utredningsinstitut sticker effektivt hål på den ballongen i senaste numret av Ekonomisk Debatt. De enda säkra effekterna av EU- medlemskapet, nu när vi omfattas av EES-avtalet, är att Sverige tvingas återreglera inom jordbruks- och tekopolitiken samt att vi får en stor belastning på den svenska statsbudgeten. Att regeringen inte anser sig skyldig att tala om hur dessa utgifter skall finansieras strider mot de principer som riksdagen har enats om. Den tredje ballongen är tillägnad finansministerns barnbarn Nathalie. Den punkteras av den elake herr Feldt. Jag antar att regeringen, och särskilt Carl Bildt, tycker att det är otacksamt med tanke på all reklam som de har gjort för honom tidigare. Anne Wibble försöker i Dagens Nyheter i dag säga att vad Feldt gör i sin bok är att avslöja s-taktiken. Jag har boken här framför mig. Påståendet är faktiskt inte riktigt, Anne Wibble. Boken avslöjar Anne Wibbles taktik. Han skriver att Anne Wibble inte har en aning om var besparingarna i Nathalieplanen skall ske. Finansministern har instämt i Feldts tes om att besparingarna inom den offentliga sektorn i högre grad skall riktas mot bidragssystemen, medan man bör slå vakt om välfärdsstatens kärna: vård, omsorg och utbildning. Finansministern sade i en intervju för ett tag sedan: ''Saneringsprogrammet är utformat så att det till större delen berör privat konsumtion, inte vård, omsorg eller utbildning.'' Men detta är en missvisande beskrivning. Det är i och för sig sant att bidragsminskningarna och skattehöjningarna i saneringsprogrammet totalt är något större än minskningen av den offentliga konsumtionen. Men en del av indragningarna från hushållen går ut över sparandet, och privatkonsumtionen är nästan dubbelt så stor som offentligkonsumtionen. Procentuellt räknat drabbas det offentliga, dvs. just skolan och vården, mer än dubbelt så hårt. Resultatet blir ju också, enligt regeringens egna prognoser, att privatkonsumtionen stadigt ökar medan offentligkonsumtionen stadigt minskar under resten av 90-talet. Om de kommunanställda skall ha samma löneutveckling som genomsnittet måste antalet anställda minska med ytterligare ca 100 000. Merparten av dem är kvinnor i låglöneyrken utan större möjligheter att få arbete i den privata sektorn. Hur kan då regeringen spela dubbelt på detta sätt, dvs. tala vackert om Europas bästa skola och om mänsklig vård för de gamla, samtidigt som det är just där som storsparandet skall ske? Kjell-Olof Feldts förklaring lyder så här: ''Så länge man bara talar om att det är den anonyma massan kommuner som skall spara känner ingen väljare sig personligt drabbad. Öser man dessutom på med försäkringar om att alla de nya styrmetoderna och privatiseringarna kan förena rationaliseringar med bättre service och ökad personlig valfrihet, klarar man sig undan besvärliga konfrontationer med oroliga medborgare. I varje fall är förhoppningen att problemen inte hinner bli så allvarliga att taktiken avslöjas före valet.'' Det är Anne Wibbles taktik som Kjell-Olof Feldt avslöjar i boken. Regeringen konstaterar i den reviderade finansplanen att kommunernas skatteinkomster kommer att öka i takt med BNP:s utveckling. Tror finansministern verkligen att det är möjligt för kommunpolitikerna att klara av att avskeda så mycket folk samtidigt som de skall samla pengar på hög? Anne Wibble skriver i Dagens Nyheter i dag att kommuner och landsting inte kan räkna med någon ökning av statsbidragen under återstoden av 90- talet, inte ens i nominella tal. Men, finansministern, statsbidragen minskar i år med ca 15 miljarder och nästa år med 9 miljarder. Det är inte fråga om att öka statsbidragen. Om jag inte blir motsagd av finansministern i denna debatt tolkar jag det så, att planerna på ytterligare indragningar finns men att de inte skall offentliggöras. Enbart så blir Nathalieplanen begriplig, även om den fortfarande är fullständigt vanvettig. Göran Persson och jag är eniga om att det måste göras en omfördelning från rika till fattiga kommuner. Men när det gäller det totala utrymmet för kommunerna, dvs. för skolan och vården, verkar han vara mer enig med finansministern än med mig. Jag vill fråga Göran Persson om han tror att det är politiskt genomförbart att omfördela så mycket inom ramen för en krympande kaka. Klarar Göran Persson av att övertyga partikamraterna i exempelvis Luleå, Umeå, Uppsala, Linköping och Mölndal att de skall ta 500 miljoner kronor från sina skolor och sjukhus för att ge till oss göteborgare? Göran Persson talade i sitt inlägg mycket om samverkan. Jag hoppas på att tillsammans med Göran Persson få vara med och forma den nya vänstermajoritet som skall träda till här i riksdagen efter den 18 september. Vi har mycket gemensamt: synen på arbetslösheten som det överordnade problemet och behovet av en ny och rättvis fördelningspolitik. Men när det gäller kommunerna är det betydligt svårare att acceptera era perspektiv. Era förslag till skattehöjningar för höginkomsttagare och till minskade militärutgifter är mycket blygsamma. Det måste gå att skaka fram ytterligare några miljarder för att klara av skolan och vården i de fattigaste kommunerna. Det är bra att Göran Persson talar om ekonomi och ekologi. Jag hoppas att vi skall få möjligheter att prata litet mer konkret om vad detta handlar om när det gäller exempelvis motorledsutbyggnader, och hur vi skall bära oss åt för att i storstäderna ändra trafiken från biltrafik till kollektivtrafik. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är också eniga om att en sanering av de offentliga finanserna inte kan genomföras utan en stark och rättvis fördelningspolitik. Vi har kritiserat förslagen om egenavgifter, men där noterar vi att ni verkar vara på väg att överge en hel del av dem. Vi har föreslagit att taket sänks i sjukersättningen till 6,5 basbelopp för att finansiera höjd ersättningsnivå för långtidssjuka från 70 % till 80 %. Vi tror oss om att kunna övertyga er om riktigheten i detta. Är ni beredda, Göran Persson, att samverka med oss, eller handlar samverkan enbart om de regeringspartier som Göran Persson så vältaligt här har skopat ut? Fru talman! Vänsterpartiet lägger fram förslag som leder till minskad arbetslöshet och rättvis fördelning. Detta är traditionell vänsterpolitik. Men våra förslag leder också sammantaget till den starkaste statsbudgeten, om man jämför med andra förslag som vi behandlar i dag. Vi förväntar oss inte att ni andra skall erkänna att det är så. Utskottet vill så förtvivlat gärna tro att sparsamhet aldrig kan vara vänsterpolitik. Vi anser tvärtom att det bara är en vänsterpolitik som kan sanera de offentliga finanserna, eftersom detta bara kan ske i strid med de intressen som högern företräder. Jag är också överens med Göran Persson om behovet av ett, som han kallar det, nationellt kontrakt och om allvaret i den växande ungdomsarbetslösheten. Det nya kontraktet måste formas med den stora majoritet som i dag utgör medelklassen, om vi skall komma ifrån den pågående cementeringen av nyfattigdom och massarbetslöshet. De som nu har arbete och hyggliga inkomster måste bli övertygade om att de slipper glassplittret på muren kring villatomten, enbart om de avstår pengar till lön och utbildning för dem som nu är arbetslösa. Vi tror att detta är möjligt. 0586690122908 N 2010-01-01 00:00:00 256780 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09122/#anf14