2349386 GH09121 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:121 Torsdagen den 9 juni 1993/94 121 1994-06-09 00:00:00 Ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. 74B98533-491A-489F-9428-7DD48DAD4EA3 41 CATARINA RÖNNUNG (s) s Herr talman! Det är trevligt att justitieministern är här i kammaren. Men hon kanske skulle ha nöjt sig med att åhöra den här debatten, eftersom hon själv inte har lagt fram någon proposition i det ärende som i dag behandlas. Gun Hellsvik! Skärpt lagstiftning för barnpornografibrott är inte mycket att komma med när det gäller handlingskraftigt agerande från regeringens sida, så länge man inte gör något som helst åt spridningsrekvisitet. Gun Hellsvik ansåg att det var ''angeläget att förstöra och omhänderta det vidriga materialet när det gäller barnpornografi närhelst det påträffas''. Jag utgår därför från att Gun Hellsvik mycket klart slår fast detta i direktiven till den utredning hon skall tillsätta. Herr talman! Svenska folket har aldrig tidigare uttalat en så klar vilja till riksdagen: Kriminalisera innehavet av barnpornografi snarast! Det är budskapet. Konstitutionsutskottet har fått 400 000 namnunderskrifter på upprop med detta innehåll. Uppmaningen har varit: Skydda barnen mot sexuella övergrepp. Skydda barnen från de upprepade kränkningar som det innebär att figurera i barnpornografi. De sätter spår för livet. Gör något så snart det är möjligt för att ytterligare komma åt den mycket lukrativa bransch som spridning av barnpornografi är. Agera så att inte fler barn tappar fotfästet i tillvaron och känner sig utlämnade till en kall vuxenvärld, med sin skam och sin skuld -- även om det i själva verket är barnet som är den förfördelade parten. Majoriteten i utskottet har också velat ge uttryck för att barnpornografi är ett brott som samhället ser mycket allvarligt på. Vi vill komma åt detta brott med alla de medel som står oss till buds. Ett starkt och långtgående grundlagsskydd för tryckfrihet och yttrandefrihet är själva kärnan i vår demokrati. Vi är med skäl stolta över att Sverige har ett av de mest långtgående skydden i världen för dessa omistliga tillgångar, därtill med djupa historiska rötter. När är det då skäl att inskränka dessa rättigheter? Jo, det är när man med fog kan tala om att de missbrukas. Barnpornografi är utan tvivel ett sådant missbruk. Barnpornografi på fotografisk bild, i film eller videogram skildrar i regel en brottslig handling -- ett sexuellt övergrepp. De stora beslag som gjorts i Huddinge och Norrköping av 100 respektive 2 000 filmer och videogram visar att övergreppen har förråats och att en del är att betrakta som ren tortyr. Det beslag som gjordes i Trelleborg i går uppvisar ett kundregister med 3 000 namn. Innehavarna har förmodligen tjänat miljoner på detta, i varje fall 150 000 kr i veckan. Hur kommer det sig då att regeringen inte velat kriminalisera innehav? Det är ju en mycket effektiv metod att komma åt barnpornografi, eftersom det blir möjligt att förverka och förstöra den beslagtagna pornografin. Det är också ett sätt för statsmakterna att klart säga: Denna avart av yttrandefriheten tolererar vi inte. Detta är också ett sätt att få respekt ute i världen. Land efter land kriminaliserar nu innehav, och Sverige riskerar att bli centrum för handel med denna vara. Bl.a. USA har påtalat hur många alster som kan härledas till vårt land. Redan på hösten 1992 påtalade Rädda barnen i en skrivelse till regeringen att något måste göras. Nu är det 1994, och regeringen har försuttit sin möjlighet att agera för lång tid framöver. Regeringen i sin helhet bär ansvaret för detta. Även kds partiledare, Alf Svensson -- som gråtit ut i Expressen och önskat en innehavskriminalisering efter det att regeringen försuttit sina möjligheter -- bär ansvaret för detta. Främst är ansvaret justitieminister Gun Hellsviks. Hon är chef för ett departement som i det närmaste framstår som handlingsförlamat i denna fråga. Min kritik är mycket direkt och skall inte uppfattas som något försåtligt. Det är ett direkt angrepp. Att moderaterna i KU från en dag till en annan -- efter omröstningen om en grundlagsfråga -- ändrade sig, så att det inte gick att skärpa spridningsrekvisitet och minska spridningen av barnpornografi misstänker jag också beror på en fjärrstyrning från Justitiedepartementet. Allt tal om att Moderaterna och Justitedepartementet står på brottsoffrens sida klingar falskt. När brottsoffren i pornografibrott är barn -- de mest utsatta och värnlösa av alla -- lämnas de i sticket. Gun Hellsvik tillsatte en utredning 1993. Den kom fram till att en innehavskriminalisering var obehövlig. Denna slutsats fick kritik av många remissinstanser. Redan våren 1993 konstaterade justitieutskottet att en innehavskriminalisering skulle understryka att samhället ser allvarligt på barnpornografibrott. Det gjorde man bl.a. med anledning av de motioner om innehavskriminalisering som då inkom till riksdagen; en motion kom från Ingegerd Sahlström. Regeringen hade alltså att lägga fram en proposition vad avser en grundlagsändring senast nio månader före nästa riksdagsval. Den kom aldrig. 20--30 motioner strömmade in till KU. Alla hade ett samfällt budskap: Kriminalisera innehav! Det fanns även motioner från moderata företrädare som nu borde anse sig svikna av sitt eget parti. KU beslöt då att göra vad som stod i dess makt när det gällde att skärpa lagen. Givetvis hoppades vi på att ett enigt KU skulle ta initiativ till en grundlagsändring. 5/6-dels majoritet krävdes. Socialdemokraterna, som har anklagats för att vilja politisera, eftersträvade i själva verket bredast möjliga samförstånd för att få bort denna fråga från valrörelsen. Jag anser att den här frågan lämpar sig lika litet i valrörelsen som frågan om partnerskapslagen. Socialdemokraterna behöver, med tanke på opinionssiffrorna, inte den draghjälp som en debatt om barnpornografibrott skulle medföra i valrörelsen. Vi har andra och viktiga frågor att föra fram i en valrörelse. Moderaterna svek igen -- och en folkpartist. Resultatet av detta är att en lag om innehavskriminalisering tidigast kan träda i kraft den 1 januari 1999. Å ena sidan säger moderaterna i sin reservation, därtill av verkligheten hårt trängda, att omständigheter talar för att ett innehav bör bedömas som en straffbar handling. Å andra sida anser man att ett förbud mot dylikt innehav bryter mot det absoluta förbudet mot censur. Förbudet mot innehav skall bara omfatta bilder som redan utgivits, inte sådana som avses att utgivas. Därför förstår jag inte var förhandscensuren kommer in. Detta är KU:s förslag. Vidare skall bilderna ha verklighetstrogen karaktär. Innehavet kan ibland med hänsyn till omständigheterna vara försvarligt, t.ex. om det är ett led i en allvarligt syftande nyhetsförmdeling. Endast JK skall kunna besluta om tvångsmedel som husrannsakan. Polisen skall alltså inte kunna storma in i privathem hur som helst, som har gjorts gällande i vulgärargumentationen. KU:s förslag bedömer vi som fullgott, och vi hemställer att riksdagen antar våra framlagda förslag som vilande när det gäller ändringen i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det är egendomligt att det inte i denna debatt har riktats någon saklig och bärande kritik mot KU:s förslag. Nästa steg i vårt arbete har varit att pröva alla möjligheter till provisoriska åtgärder mot barnpornografibrott fram till dess att innehavskriminalisering kan förverkligas 1999. Konfiskering är ett alternativ. Vi har nått enighet om en grundlagsändring, trots att denna lag som Lagrådet med rätta påpekar har brister och är ologisk. Men den är ett provisorium. Alla barnpornografiska skildringar som är avsedda av spridas skall konfiskeras om de påträffas i det fall innehavaren blir föremål för en förundersökning, vilken som helst. Det som verkligen skulle vara av betydelse -- och som vi i ett dygn hade majoritet för -- är ett skärpt spridningsrekvisit. Den nuvarande lagstiftningen är luddig och ofullständig. Barnpornografi kan lagligen spridas till en dåligt definierad s.k. bekantskapskrets. För att förbättra möjligheterna att komma åt barnpornografiska filmer och videogram vill vi ha bestämmelser om straff för den som till någon annan -- det räcker med en -- lämnar ut dylika alster i de fall då ansvar för yttrandefrihetsbrott inte kan utkrävas. Mot denna skärpning har Lagrådet inte anfört någon som helst invändning i sak. Alla partier utom Moderaterna röstade för förslaget. Moderaterna röstade förmodlingen mot förslaget för att departementet inte ytterligare skulle råka i förlägenhet. 0634320940409 N 2010-01-01 00:00:00 256594 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09121/#anf41