2349386 GH09121 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:121 Torsdagen den 9 juni 1993/94 121 1994-06-09 00:00:00 Den fortsatta reformeringen av arbetslöshetsförsäkringen E4C3E472-E13C-407F-A960-24ADE2015EDE 179 MARIANNE ANDERSSON (c) c Herr talman! Återigen har vi lyssnat till Johnny Ahlqvist och hans klagosång över Börje Hörnlund och regeringens arbetsmarknadspolitik. Denna gång kritiserade han Börje Hörnlund för en passiv arbetsmarknadspolitik och för brist på arbetsmarknadspolitik, såvitt jag uppfattade rätt. Samtidigt slår han vakt om kontantstödet, som ju är passivt. Det går inte riktigt ihop. En allmän arbetslöshetsförsäkring är ett gammalt centerkrav som nu blir verklighet. Centern har alltid ansett att det är oacceptabelt att den som arbetat och betalt till arbetslöshetsförsäkringen via skattsedeln, men som av olika skäl inte varit medlem i en a-kassa, inte kunnat få ersättning. Det är den ena delen i detta betänkande, och den tenderar att försvinna i debatten om de övriga förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen. Detta problem löses nu. Alla med stark förankring till arbetsmarknaden får inkomstrelaterad ersättning. Därmed är ytterligare ett av de tre stora problemen med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen avklarat. Det första var finansieringen där riksdagen beslutade om en avgift som trädde i kraft den 1 januari i år, och som i varje fall förbättrar situationen. Det andra problemet är möjligheten att växla mellan a-kassa och åtgärd hur länge som helst. Därmed riskerar man att en stor grupp människor permanent hamnar utanför arbetsmarknaden. Det är förödande både för individen och för samhället. Det är det som den stora debatten handlar om, och man kan allvarligt fråga sig om socialdemokraterna är intresserade över huvud taget av att sätta in krafttag för att undvika detta. Är man det, Johnny Ahlqvist? Förslaget har mycket generösa övergångsregler. Det viktiga är att när de två ersättningsperioderna är slut kommer de människor som då inte fått jobb att omfattas av ytterligare åtgärd, något som nu skall utredas. Jag lyssnade på TV-debatten i går kväll. Någon ville veta vad denna åtgärd exakt skulle innebära, precis som Johnny Ahlqvist här i dag. Självfallet är det omöjligt att exakt svara på det i dag. Ingen vet ju i vilken situation den enskilde befinner sig i om två år eller senare. Det måste bli fråga om mycket individuella åtgärder som är anpassade till den enskildes ålder, utbildning, bostadsort och framför allt till situationen på arbetsmarknaden vid det tillfället. Olika alternativ skall utredas, och det är mycket bra att man funderar vidare för att komma fram till konstruktiva lösningar. Man kan inte bara presentera en modell som passar för alla. En kvinna i TV i går ville att man skulle tala om exakt vad vi skall göra. Tänk om vi kunde presentera en modell som passar för alla människor i Sverige. Det går bara inte. Det som slår mig i den allmäna debatten om den nya arbetslöshetsförsäkringen är den oerhörda pessimismen. Jag kan mycket väl förstå att enskilda människor känner förtvivlan när deras fackliga organisationer och det parti som de tror skall hjälpa dem -- hur de nu kan tro det -- talar om för dem att de skall utförsäkras och att de inte har någon chans att få jobb. Kritikerna förutsätter att vi permanent kommer att ha en lika hög arbetslöshet som nu. Detta visar inte minst de räkneexempel över den s.k. socialbidragsbomben som vi har fått till utskottet. Där utgår man från den arbetslöshet som vi har i dag. Eftersom ingen riskerar att utförsäkras före 1997 med detta förslag, måste det betyda att man inte tror på att några förbättringar kommer att äga rum på arbetsmarknaden innan dess. Vi i Centern, Börje Hörnlund och regeringen vill ha in människor i riktiga jobb. Det är faktiskt på gång nu. Det kanske man inte har märkt. Tydligen har inte många i den här debatten, och inte heller många människor ute i samhället, märkt att den satsning på riktiga jobb och företagsamhet som regeringen har gjort nu ger resultat. Arbetslösheten har sedan mer än en månad minskat med ca 1 000 personer per arbetsdag. Det är lika mycket som arbetslösheten ökade med varje dag under Mona Sahlins sista månader som arbetsmarknadsminister 1991. Arbetslösheten ökar nu när vi har en ovanligt stor kull ungdomar som kommer ut från skolan, men den positiva trenden är entydig. Arbetsmarknaden förändras nu kraftigt i positiv riktning jämfört med de senaste åren. Långtidsarbetslösheten är ett stort problem. Den är alldeles för hög, men den minskade med 5 000 personer mellan april och maj i år. Antalet personer i åtgärder är större än under motsvarande tid förra året. Nu dominerar arbetsmarknadsutbildningen vilket är riktigt i en konjunkturuppgång då möjligheterna att få jobb efter utbildningen ökar kraftigt. Fler människor får arbete. Under maj månad fick 56 000 jobb enligt AMS statistik. Det är 16 000 fler än under maj 1993. Varslen minskar kraftigt och antalet nyanmälda platser ökar. Detta säger optimisterna. Pessimisterna förutsätter att det är samma grupp som hela tiden skall stå utanför arbetsmarknaden. Den risken är mycket stor med det system som vi har i dag. Det visar alla erfarenheter och all forskning från länder som har haft hög arbetslöshet under lång tid och dessutom en ersättning som visserligen är låg men inte alls tidsbegränsad. Jag tror inte att det finns någon som inte vill ha ett jobb. Jag tror att alla gör vad de kan för att skaffa sig ett arbete. Men trots det är det mycket lätt att, när man har varit arbetslös under längre tid, hamna i en situation där självförtroendet sjunker, där ens gamla kunskaper känns omoderna och man inte klarar av att med kraft anstränga sig för att skaffa sig ett arbete. Med en bortre gräns ökar trycket på den enskilde. Jag tror faktiskt att det är bra att ha tryck på sig. Vi vet alla att det i situationer där vi måste göra något är ganska nyttigt att ha tryck på sig. Men trycket ökar på både arbetsförmedlingar och arbetsgivare på att de skall ta sig an de svåra fallen så att de kan få ett jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. I Sverige vill vi inte och skall vi inte ha en grupp människor som aldrig har haft ett jobb. Dit vill vi inte komma. Det är olyckligt att frågan om konkurrensneutraliteten inte har lösts. Den är inte enkel att lösa eftersom avgifterna och kostnaderna är så olika för olika kassor. Det hade självfallet varit att föredra att frågan hade varit löst i dag. Därför har också utskottet i ett tillkännagivande sagt att frågan måste lösas snabbt så att konkurrensneutralitet mellan de olika kassorna kan finnas från 1 januari 1995. Jag förstår att de fackliga a-kassorna inte tycker om den här övergångstiden, men jag kan inte låta bli att tänka på hur tongångarna var när de stora löntagarorganisationerna besökte utskottet. Samtidigt som man talade om alla de insatser som görs för de arbetslösa uttalades en stor farhåga för att folk nu skulle lämna sin a-kassa och övergå till den nya, fria kassan. Jag tror att den risken är betydligt överdriven. Varför skulle jag som försäkringstagare lämna en försäkring som jag vet fungerar -- och som ger all den service som man räknade upp inför utskottet -- om jag blir arbetslös, för att gå till något nytt, som jag vet mindre om, bara därför att avgiften under en mycket kort period blir något högre i den kassa som jag tillhör? Jag tycker att det är en mycket pessimistisk inställning. Det visar ett mycket dåligt självförtroende, som förvånar mig mycket. När någon av de fackliga företrädarna vid den hearing som vi hade i utskottet sade att det nu saknas motiv för att gå med i facket, måste jag säga att jag hoppade ganska högt. Jag trodde faktiskt att våra starka svenska fackföreningar hade många andra uppgifter med att företräda sina medlemmar än att administrera a-kassorna. Men vi har ju sett en del tecken som är oroväckande. När man får exakt likalydande brev från en mängd olika fackliga organisationer angående det här förslaget, dessutom med vilseledande uppgifter, börjar man undra. Har inte varje organisation ens förmågan att formulera egna brev? Dessutom har vi fått en skrivelse från någon som kallar sig Tvärfackliga gruppen mot arbetslöshet, som i ett diagram talar om att man först får en ersättningsperiod med 80 %, sedan åtgärder och därefter en ersättningsperiod med 80 % av 80 %. Det är fel. Jag tycker att det är ganska ansvarslöst att sprida sådan felaktig information. Det är ju klart att människor blir oroliga då. Det vore mycket bättre om man försökte tala om vad som är sant, sprida riktig information och kämpa för att människor skall få arbete. Nu föreslår vi den här förändringen, som hjälper till att lösa de grundläggande problemen med a- kassan. De som betalar och uppfyller arbetsvillkoret får ersättning. Rundgången bryts, men mycket mjukt, så att människor i stället kan gå in i riktiga jobb. Jag tycker att det är ett bra förslag. De saker som vi inte är riktigt säkra på skall utredas. Jag tycker inte att det är något fel med en sådan här stor förändring. Jag skall inte kommentera alla de olika frågor som har varit uppe i dag, bara några. Johnny Ahlqvist ondgjorde sig mycket över de yttranden som har kommit in, bl.a. från Lagrådet. Man säger att det föreslagna systemet inte uppfyller kravet att vara tydligt utformat och enkelt. Samtidigt är det så, vilket Johnny Ahlqvist nogsamt glömde bort, att det här förslaget bygger på den gamla lagen, som ju Socialdemokraterna tycker är så bra. Det blir krångligt, men det är inte lätt -- det är nästintill omöjligt -- att ta fram ett enkelt system, eftersom arbetslivet är så komplicerat som det är. Jag skall inte ta upp en stor debatt om tidpunkten när Socialdemokraterna beslutade om 90 eller 80 % och kongressbeslutet -- jag kommer inte ihåg det. Jag kan bara säga att man lyckades dölja det mycket väl, både för många av sina egna medlemmar och även för oss här i kammaren. Jag minns mycket väl när jag hörde Mona Sahlin på en presskonferens i januari tala om att man inte kunde återgå till 90 %. Det har vi kanske diskuterat färdigt för i dag. Jag vill också, som flera andra här har gjort, rikta ett mycket stort tack till utskottskansliets personal, som har dragit ett enormt lass under våren. Det är inte bara den här propositionen som har behandlats, utan det har varit flera andra stora propositioner. Personalen har verkligen fått ligga i och jobba på gränsen till vad som är möjligt. Vi uppskattar er alla -- det vet ni säkert. Herr talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets hemställan i dess helhet. 0754692641206 N 2010-01-01 00:00:00 256732 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09121/#anf179