2349385 GH09120 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:120 Onsdagen den 8 juni 1993/94 120 1994-06-08 00:00:00 Vissa tandvårdsfrågor 571CA70E-1E9B-44B3-8D40-CCEFA9021649 47 MARGARETA ISRAELSSON (s) s Herr talman! Nu har vi antagit en partnerskapslag, Sigge Godin, så nu räcker det inte bara med kvinnans list. Efter detta frieri torde ni ha stora möjligheter att teckna partnerskap tillsammans. Jag undrar egentligen vad Socialdepartementets politiska ledning säger om detta frieri. Jag minns mannen i soffan, han som var så fylld av principer och reste sig upp och gick. Många av oss tyckte att det var strongt. Var det grunden för dessa principer som gjorde att Sigge Godin lade upp frieriet på just det här sättet, dvs. genom att tillmötesgå på alla punkter? Låt mig allra först inför kammaren göra klart att grunderna för detta betänkande är det betänkande som vi en gång i tiden trodde att vi var överens om. Men det skall jag återkomma till. Jag vill inleda med att hälsa sjukvårdsministern välkommen till debatten om tandvården. Jag efterlyste statsrådets närvaro när vi den 28 mars debatterade principerna. Vi socialdemokrater hade många frågor kring dessa principer som vi gärna ville ha svar på. Kanske hade det varit bättre om statsrådet hade varit här då. På något sätt känns detta kanske som något för sent, och man kan ju undra varför det blev så. I mars var det många -- kanske främst vänsterpartister -- som kritiserade oss socialdemokrater för vårt beslut att ställa oss bakom riktlinjerna. Det gjorde vi efter lång tvekan och många överväganden. Jag underströk också i debatten att det fanns ett flertal punkter som vi hade frågor kring. Vi fick med oss utskottet på ett flertal av dessa -- som jag också nämnde i den debatten -- men på några punkter reserverade vi oss, därför att vi tyckte att det var viktigt att främst betona patientens roll. Jag kallade i den debatten Samordningsdelegationen för något av en eftertankens kranka blekhet. Det var Samordningsdelegationen som skulle tänka till där regeringen så inte hade hunnit. Många av oss trodde att när proposition nummer två kom, skulle utskottet få svar på sina frågor. Då skulle vi socialdemokrater som -- i likhet med regeringspartierna -- hade ställt oss bakom principerna få svar på våra frågor. Men därav blev inte. och därav blev det ingen lagrådsgranskning, trots att utskottet hade uttalat sig för detta. Så här skrev vi i betänkande nr 10: Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av den kritik som riktats mot förslaget, att det är av vikt att Lagrådet granskar det kommande förslaget. Utskottet förutsätter att regeringen föranstaltar om en sådan remiss. Sedan kom proposition nr 221. Regeringen anser inte att de i propositionen framlagda lagförslagen faller inom Lagrådets granskningsområde enligt Regeringsformen 8 kap. 18 §. Man säger: Invändningar av annat än lagtekniskt slag motiverar enligt vår mening inte remiss till Lagrådet. Men utskottet beslutade om lagrådsremiss. I det fortsatta arbetet när vi skulle ta del av vad Lagrådet hade skrivit fick vi socialdemokrater med anledning av några av de frågor som vi hade ställt vid utskottssammanträdet en promemoria från Socialdepartementet. Vi ledamöter har motionsrätt i fråga om regeringens propositioner, men jag visste faktist inte att Socialdepartementet eller dess statssekreterare hade förslagsrätt när det gäller utskottets betänkanden. Det finns ett utkast till skrivning från Socialdepartementet. Och departementet tyckte att det skulle skrivas så här: Mot den angivna bakgrunden känner utskottet tveksamhet inför att på det sätt Lagrådet tycks förorda avvakta med att ta ställning till det nu framlagda lagförslagen till dess att den närmare regleringen beträffande premietandvården hunnit färdigställas. Det finns en påtaglig risk att detta kan leda till osäkerhet om inriktningen för det fortsatta arbetet och försena detta på ett sätt som inte är önskvärt. Men det var ju just därför som frågorna hade ställts. Vi ville ju kunna vara säkra på att detta system var ett system som höll. För att vi skulle kunna fortsätta att stödja dessa riktlinjer ansåg vi det som mycket viktigt med en Lagrådsgranskning; det var ett av skälen. Det är faktiskt riksdagen som är lagstiftare, inte regeringen. Och det finns inget förbud för Lagrådet, även om departementet skrev som det gjorde i propositionen, att granska sådana lagar som normalt faller utanför granskningsområdet. Dessutom har inte Lagrådet bara att granska lagförslag som läggs fram i propositionerna utan även de lagar som bör läggas fram utan att så skett. Lagrådet har då att ta ställning till om det behövs en reglering i lag eller om det är tillräckligt med en reglering i annan författning. Det var skälet till att vi socialdemokrater blev ytterst förvånade över det som hände. Bland gårdagens post fann jag det senaste numret av Tandläkartidningen. I detta nummer hade statssekreterare Göran Rådö en artikel om dagens debattämne. ''Premietandvård införs -- endast oklart när'' var rubriceringen. Vi har också hört Sigge Godin nämna att man är helt överens om premietandvård. Men det gäller inte det beslut som majoriteten står bakom. Riktlinjerna om hur tandvården skall reformeras rivs nämligen upp och arbetet fortsätter förutsättningslöst. Jag återkommer till Tandläkartidningen. Ovan den rubrik som jag nämnde hade man satt en extra rubrik . Den löd: ''Riksdagsbesluten hittills''. Jag är inte riktigt på det klara med varför artikeln skrevs, men troligtvis är inlägget ett försök till tolkning av det preliminära beslut som fattats vid utskottssammanträdet den 10 maj, vilket närmast innebar ett avslag på proposition 221. Detta beslut föranledde nämligen ett pressmeddelande från utskottets sida. Det skall i och för sig erkännas att även jag hade kunnat skriva en artikel den 10 maj, även om den säkerligen hade haft ett något annorlunda innehåll. Statssekreteraren bemöter nämligen inte med ett ord den kritik som frågan fått. För mig hade det varit viktigt att skriva om den oro som utskottet kände över de många oklarheterna kring regeringens förslag. Jag hade skrivit om de socialdemokratiska kraven på större hänsynstagande till patienternas behov. Jag hade skrivit om Lagrådets svidande kritik, och jag hade definitivt skrivit om det faktum att en majoritet av utskottet tyckte, och tycker, att frågan om reformeringen av vuxentandvården hittills skötts på ett slarvigt sätt. Men frånsett detta, hade alltså även jag kunnat skriva en artikel i Tandläkartidningen och kunnat göra ungefär samma analys som statssekreterare Rådö av vad som borde blivit en naturlig följd av utskottets preliminära beslut. Nu har emellertid Tandläkartidningen en lång pressläggning, eller också hade statssekreteraren -- precis som många av oss -- tappade greppet om alla turer vid utskottens sammanträden. Därför att det blev ju inte så. Jag vill klart deklarera i denna kammare: Det är inte socialdemokraternas fel att hela ärendet nu går tillbaka till Socialdepartementet och regeringen. Utöver den brist på helhetssyn i detta ärende, brist på intresse för uppgörelser med Socialdemokraterna och brist på respekt för riksdagens kompetens -- något som Socialdepartementet visar i denna fråga -- är det ju faktiskt Rosenbad som har krånglat till det för oss. Om Peter Egardt hade kunnat avstå från att skicka fram Margit Gennser som bärare av den lilla brasklappen märkt ''etableringsfrihet'', hade vi inte varit i denna situation. Om den politiska ledningen på Socialdepartementet hade avstått från att hota med nydemokratiskt stöd och med brasklappar och annat, hade vi kanske haft en annan debatt i dag. Nu blev i stället etableringsfriheten en helig ko i tandvårdsdebatten. Sanningen är ju i stället att etableringsfrihet inte är något annat än en gökunge i dagens tandvård. Det är nämligen inte bristen på tandläkare som är problemet, utan det är världens högsta tandläkartäthet som är problemet. Sverige har världens högsta tandläkartäthet säger Sveriges tandläkarförbund. Vid en uppvaktning hos utbildningsutskottet -- där jag är suppleant -- jämförde man i Sveriges Tandläkarförbund Sveriges situation, med en tandläkare per 900 invånare, med Storbritanniens, där det finns en tandläkare per 3 000, och med Tysklands, där det finns en per 1 500 invånare. Låt mig citera: ''Den investering i förbättrad tandhälsa som satsningen på den nuvarande tandvårdsförsäkringen inneburit, ger nu frukt. På sikt kommer i stort sett hela den svenska befolkningen att ha en mycket god tandhälsa.'' -- så skriver tandläkarna. Vidare skriver de: ''Den nya tandvårdsförsäkringen, premietandvården, tillsammans med det faktum att subventioneringen från samhället till tandvården fortsätter att minska, kan innebära en starkt minskad efterfrågan på tandläkartjänster.'' I detta läge blåser regeringen till strid i tandvårdsfrågan. Regeringsförklaringen skall genomföras och därmed basta. Plötsligt får frågan om tandstatus, ekonomi och försäkringsreformering en helt underordnad betydelse. På den heliga konkurrensens altare slaktas inga heliga kor. Naturligtvis undrar både svenska folket och tandläkarna vad vi håller på med; det gör vi socialdemokrater också. En regering som skaffar sitt land ett budgetunderskott på 200 miljarder kronor och som ändå har råd att genomföra dyrbara transaktioner, exempelvis vårdnadsbidraget, har i och för sig bevisat att den inte är villig att ta ansvar för landets ekonomi. Men är det så klokt med fri etablering av tandläkare i dag? I detta läge måste jag nog härma statsministern, herr talman. Jag lovar att det inte skall bli en vana, men Carl Bildt brukar vifta med Aftonbladet i alla debatter, och jag tänkte faktiskt göra detsamma. I artikeln med rubriken Den svenska tandrötan skriver tidningen om tandläkare som inte har fler patienter än 300--400, trots att det är en allmän åsikt att en tandläkarpraktik behöver 800--900 patienter för att gå ihop. ''En hungrig tandläkare är en farlig tandläkare'' säger en övertandläkare i artikeln och undrar vilken vård patienter får vid en undersysselsatt praktik. Enligt borgerlig syn är det tydligen bättre att stimulera till än högre konkurrens mellan dessa än att reformera tandvårdsförsäkringen. Herr talman! Jag tvingas erkänna att min oro från debatten den 28 mars i år i allra högsta grad är befogad. Det som styrde propositionens utseende var en önskan att tillgodose vårdgivarens intresse mer än omsorgen om tandvårdslagens 2 §. Lagen säger: ''Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på lika villkor för hela befolkningen.'' Detta är grundläggande för våra ställningstaganden som vi utvecklat i vårt särskilda yttrande. Det är ett av skälen till att jag i dag yrkar bifall till utskottets hemställan. 0634917636517 N 2010-01-01 00:00:00 256479 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09120/#anf47