2349385 GH09120 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:120 Onsdagen den 8 juni 1993/94 120 1994-06-08 00:00:00 Reformering av det allmänna pensionssystemet och delpensionsförsäkringen 9BB4DE67-BEE7-4256-B848-780BEF09B763 32 DORIS HÅVIK (s) s Herr talman! Jag hade inte tänkt ägna mig mycket åt det som man kallar resultatet av en arbetsgrupp, Reformering av det allmänna pensionssystemet. Men jag kan inte låta bli att gå in på tidigare system efter de inlägg som gjorts. ATP-systemet kanske man borde kunna från grunden innan man hoppar rakt in och fördömer det. Hur såg det ut innan vi fick ATP-systemet? Det fanns en ålderspension och det fanns en behovsprövad förtidspension på grundval av den ålderspensionen. Det fanns i vissa företag en företagarpension, inte minst i den stad jag kommer från, Göteborg, där varven hade en mindre pension. De första pensionerna betalades ut 1963. Det var till dem som var födda 1896. De fick två tjugondelar. Jag mottog telefonsamtal från personalkontoren på varven. Man frågade hur stor pension en namngiven person skulle få. -- Det blir ju ATP-pension nu. Ja, två tjugondelar. Jag kunde ju inte räkna ut det direkt om jag inte visste poängvärdet osv. Då sade de: Men då måste vi ju reducera den pension som vi ger ut. Den var vid det tillfället 55 kr i månaden. Jag tycker att det förtjänar att nämnas hur man senare har byggt upp detta system. För de första krävdes det 20 arbetade år. Första gången någon fick den pensionen var 1979. Sedan ökade man intjänandetiden med ett år i sänder. De första som fick pension här i landet där det krävdes 30 år -- man hade tjänat in 30 år och avgifter hade kommit in -- var de som pensionerades 1989. Under tiden byggdes dessa fonder upp. Det betalades inte ut några stora pensioner i början. Det var 30 års inkörningstid, om jag så får kalla det. Jag står icke här och dömer ut detta pensionssystem. Det har varit ett utmärkt pensionssystem. Fortfarande, som europeisk politiker, vill jag påstå att jag ber människor att förklara ATP-systemet ute i Europa, eftersom jag är ordförande i den sociala kommittén. Jag har ingenting emot att vi nu skall växla över. Socialministern och jag har suttit i den tidigare kommittén, som kanske hade en mer allsidig sammansättning. Där hade vi experter och vi hade också representanter från arbetsmarknadens organisationer, som kunde ge många värdefulla synpunkter, och som gjorde att vi fick frågan mer allsidigt belyst redan från början. Om ni hade tillsatt en kommitté som hade arbetat på det sättet hade ni kanske inte behövt ha en grupp nu som skall vara en genomförandegrupp. Då hade man nog haft frågan mer belyst. Men jag kan förstå att man i inledningen hade en mindre grupp, eftersom arbetet skulle gå på ett halvår. Jag sade vid det tillfället: Ja, ja, vi får se om det blir ett halvår. Då trodde jag faktiskt inte att det var ett förslag från socialministern, en tanke på att det skulle kunna gå på ett halvår, med den erfarenhet som dock borde ha vunnits i den tidigare kommittén. Frågorna tog tid att bereda. Jag vill bara säga att jag är glad över utskottets bedömningar på två punkter där det sägs att det skall bli ytterligare översyn. Det måste det ju bli mot bakgrund av att det skall bli en genomförandegrupp. Jag är övertygad om att när genomförandegruppen kommer med sina synpunkter kan mycket ha förändrats. Men riktlinjerna ställer jag mig bakom, och det vill jag ha sagt från denna talarstol. Jag vill även beröra betänkandet om delpensionsförsäkringen, SfU26. Jag vänder mig inte emot förslaget om delpensionen. Eftersom detta är mitt sista anförande i riksdagen, skulle jag vilja ge en varning när det gäller förtidspensioneringen. Den rapport som gjorts av det arbete som har beställts av socialförsäkringsutskottet och som Universitet i Umeå har fått i uppdrag är mycket intressant. Den finns som en bilaga till betänkandet där man kan ta del av den. Det har varit många ändringar i socialförsäkringssystemet genom drastiska nedskärningar och snabba beslut som i sig har medfört att förtidspensionerna bara har ökat. Man har skapat ett incitamet som gör att förtidspensionerna ökar. Man tar bort en del instrument, t.ex. delpensioneringen, vilket har gjort att förtidspensioneringen är det enda alternativet. Med tanke på hur arbetsmarknaden ser ut i dag, hur den kommer att se ut i framtiden genom omstruktureringar, rationaliseringar och ett annat behov av arbetskraft måste jag uttala den oron att jag är rädd för att förtidspensioneringen kommer att öka om man inte tar krafttag för tidig rehabilitering. Det framförs i betänkandet kritik över att rehabiliteringen är av för liten omfattning, att det bara handlar om ett uppdrag mellan försäkringskassan och arbetsgivaren. Jag var naturligtvis tveksam till modellen att ansvaret skulle ligga på arbetsplatsen och att försäkringskassan skulle skapa resurser för rehabilitering. Det har inte fungerat i verkligheten, där det inte är fullt så rosenrött att man bara behöver skriva ner riktlinjer för att det skall fungera. Vi är medvetna om, både socialministern och jag, att rehabiliteringen har stött på ganska stort motstånd från vissa arbetsgivares sida. Det finns de som har varit mycket entusiastiska och ställt upp. Man kanske skulle kunna göra en utvärdering för att se hur det har gått till på olika arbetsplatser, och gärna göra de ändringar som anses nödvändiga. Jag tror att det skulle vara värdefullt för framtiden. Jag skulle kunna förorda även lagstiftning därför att det är så oerhört viktigt för samhället och nationalekonomin att vi icke förtidspensionerar människor alltför snabbt. Jag vill bemöta Leif Bergdahl som säger att det är invandrarna som svarar för den största delen av förtidspensioneringen. Man konstaterar i rapporten: ''Det mest förvånande är kanske att det inte finns någon överrepresentation alls av invandrare i materialet. I den tidigare studien var det en kraftig överrisk för invandrare att bli långtidssjuk och förtidspensionerad, men för perioden 1986--1992 finns det inte någon effekt av etnicitet.'' Detta vill jag gärna ha antecknat till protokollet, eftersom det är så lätt att kasta ur sig klyschor utan att ha något belägg för det man säger. Man påpekar att en faktor som har stor betydelse är sjukskrivningstidens längd. Därför är det nödvändigt med tidiga insatser innan man blir fast i ett till stånd som innebär att man känner ensamhet, osäkerhet att gå tillbaka till arbetet, att tröskeln blir bara högre och högre. Där borde man ha ett samspel mellan arbetsgivare och den som är sjuk, eller personalorganisationer, så att denna person inte skall känna sig helt bortglömd efter bara en kort tids sjukdom. Förtidspensionärerna har i medeltal längre sjukskrivningsperioder bakom sig än de som fortfarande är långtidssjukskrivna. Det säger att vi måste se till att det kommer en ändring tillstånd. Rehabiliteringsinsatserna sätts in i ett alltför skede. Jag kan tänka mig att det beror på bristande resurser. Jag ser att pengarna och personalresurserna har minskat under den tid som vi begärt ökad rehabilitering. Det har varit ett bekymmer för oss i Riksförsäkringsverkets styrelse när vi sett den trenden. De förändringar i socialförsäkringssystemet som genomförts under senare år har om inte förstärkt så i varje fall visat sig tämligen följsamma till den aktuella utstötningsprocessen. Det tycker jag att vi alla som sysslar med socialförsäkringsfrågor skall känna oss oroade för. Arbetsmarknadens utveckling i ett långsiktigt och ett kortsiktigt perspektiv påverkar volymen av förtidspensionärer. ''De kortsiktiga ändringarna märks i form av konjunkturvariationer och förändringar i arbetslöshetens nivå kan också förstärka effekten av den utveckling som sker över längre tid. Det har framkommit att arbetslösheten på kommunal nivå, både sammantaget och individuellt, påverkar förtidspensionsrisken. Ju högre arbetslösheten är i en kommun, desto högre är andelen förtidspensionärer generellt. I vilken utsträckning den lokala arbetsmarknaden är differentierad har troligen också betydelse för andelen förtidspensionärer. Högarbetslöshetskommuner har ofta ett ensidigt näringsliv och vid konjunkturnedgång blir det svårt för sjuka och arbetslösa att finna en annan sysselsättning.'' Då är det enklaste att ta till förtidspensioneringen. Och så har man så att säga blivit av med några problem. Att detta är svårt är jag medveten om. Jag har arbetat med rehabilitering mycket länge. Men det är inte omöjligt om vi skapar resurser, om vi säger att samhället måste ha råd med en vettig och god rehabilitering. ''Utvecklingen inom andra delar av välfärdssystemet kan också komma att öka trycket mot förtidspensioneringen. En mer restriktiv arbetslöshetsförsäkring ökar utslagningen och kan tendera att leda till fler förtidspensionärer bland de långtidsarbetslösa. En ökad restriktivitet i sjukförsäkringen har samma tendens. Försämringarna av delpensioneringen och de mindre förmånliga reglerna för personer som vill ta ut sin ålderspension i förtid leder också mot en ökning av förtidspensionerna. De genomförda och föreslagna ändringarna i anställningstryggheten påverkar förtidspensioneringen indirekt främst genom att det försämrar möjligheterna till arbetsrehabilitering av arbetshandikappade och underlättar för företagen att selektivt sortera ut arbetskraft med bristfälliga kvalifikationer eller med yrkesskador. De positiva tecken till en förbättring av konjunkturläget och en minskning av arbetslösheten kan å andra sidan underlätta situationen något.'' Den slutsats man drar är följande: ''En lägre arbetslöshet sänker tendentiellt andelen nya förtidspensionärer och underlättar på flera sätt möjligheterna till en framgångsrik rehabilitering. Det är en viktig förutsättning för att rehabilitering skall fungera att individen har en anställning och ett arbete att rehabiliteras till. När färre personer är arbetslösa ökar intresset från företag och myndigheter att anpassa arbetsplatser och arbetsuppgifter till de anställda som har större eller mindre arbetshandikapp.'' Jag tycker att detta är något som vi borde beakta i dag. Det är just nu man skall skapa möjligheterna för en bättre framtid för landet och för de arbetslösa. Innan jag lämnar talarstolen vill jag gärna, i samband med att delpensionen kommer att på sikt försvinna, nämna några ord om delpensionens tillskyndare och konstruktör, socialminister Sven Aspling. Han var förutseende när det gäller att skapa möjligheter att undvika den typen av förtidspensioner som var aktuella vid den tidpunkten. Det fanns ingen modell för deltidspensionen. Men den är accepterad i en del länder. Jag har själv studerat den frågan. Nästa betänkande som skall debatteras handlar om tandvården. Den tandvårdsförsäkring som infördes under socialminister Sven Aspling hjälpte till att skapa en god tandstatus för de äldre, som fick möjligheter att gå till tandläkaren, och för de yngre. Vidare är tandstatusen mycket god bland våra barn. Det betänkandet skall behandlas senare, och jag skall inte lägga mig i det. Jag vill också rikta ett stort tack till min tidigare kamrat i beredningen där vi diskuterade pensioner. Jag vill tacka utskottets ordförande, Gullan Lindblad. Vi har växlat på ordförande- och viceordförandeposterna. Jag vill tacka de kolleger jag har haft i socialförsäkringsutskottet för ett fint kamratskap och ett gott samarbete. Hjärtligt tack! 017025148404 N 2010-01-01 00:00:00 256464 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09120/#anf32