2349385 GH09120 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:120 Onsdagen den 8 juni 1993/94 120 1994-06-08 00:00:00 Reformering av det allmänna pensionssystemet och delpensionsförsäkringen 62123B7C-C4A2-4B6E-8390-975092FB9901 13 MAUD BJÖRNEMALM (s) s Fru talman! Införandet av ATP-systemet är en av våra viktigaste sociala reformer under 1900-talet. Det är naturligtvis en känslig och grannlaga uppgift att genomföra en reformering av ett så stort system som ATP-systemet, som vi alla är berörda av. Det gäller också att bevara människors förtroende för pensionssystemet. Många människor uttrycker en oro och en osäkerhet över vilka förändringar som kommer att göras och vilka effekter en förändring kommer att innebära för deras egen del. Men det finns också en förståelse för att dagens pensionssystem måste förändras. Mycket har förändrats sedan ATP-systemet infördes. Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Medellivslängden har ökat och fortsätter att öka. Det betyder att vi lever längre och är friskare än tidigare generationer. Det är naturligtvis glädjande och bra. Det betyder att Sverige har en av de äldsta befolkningarna i världen. Detta innebär också att pensionerna kommer att betalas ut till allt fler under allt längre perioder jämfört med hur det var när ATP-systemet infördes. Allt fler pensionärer har dessutom tjänat in full pension, och det antalet ökar. Den största samhällsförändringen är kanske ändå att kvinnors förvärvsfrekvens har ökat. Nu förvärvsarbetar praktiskt taget lika många kvinnor som män. Men fortfarande ger kvinnors lägre löner och kortare tid i arbetslivet en lägre ATP än vad män får. Skillnaderna kommer att minska när de kvinnor som i dag förvärvsarbetar går i pension. De har förvärvsarbetat i mycket större utsträckning än tidigare generationers kvinnor. Antalet förtidspensionärer har ökat mycket kraftigt under 1970- och 1980-talet. Samtidigt har antalet yrkesverksamma minskat. Det påverkar kostnaderna för pensionssystemet negativt. Vi har förändringar i befolkningsutvecklingen. En bit in på 2000-talet kommer stora årskullar att gå i pension, bl.a. 40-talisterna. Den utveckling som vi nu ser har alltså inte varit helt okänd. En pensionsberedning började arbeta 1984. Den lade fram sitt betänkande 1990. Sedan dess har den djupa ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten tillkommit. Samhällsekonomin har under flera år haft en låg eller ingen tillväxt. Det betyder att lönesummorna har minskat men att pensionernas andel av lönesummorna har ökat. Arbetslösheten är hög. Det medför minskade avgifter till pensionssystemet. Den ekonomiska kris som Sverige befinner sig i har gjort det nödvändigt att påskynda arbetet med en reformering av det allmänna pensionssystemet. Hösten 1991 tillsattes Pensionsarbetsgruppen. I den gruppen ingick personer med olika intressen och utgångspunkter, men de hade uppenbarligen en god vilja att åstadkomma ett bra resultat. Jag tycker att gruppen skall ha en eloge för sitt arbete. Här har tydligen de deltagande partierna både tagit och givit, och de har varit beredda att kompromissa för att komma fram till en bred politisk överenskommelse. Detta är självfallet av mycket stor betydelse för pensionssystemets hållfasthet i framtiden. Det som jag tycker att man kan vara kritisk mot -- många är det också -- är den korta remisstiden. Den tidigare pensionsberedningen och nu Pensionsarbetsgruppen har arbetat under cirka tio års tid. Remissinstanserna har fått knappt två månader på sig för att sätta sig in i förslaget och avge synpunkter. Jag tycker också att socialförsäkringsutskottet har haft knappt om tid för en så viktig och komplicerad fråga. Vi startade visserligen arbetet, innan vi hade fått propositionen och alla remissyttranden, med en stor utfrågning. Där försökte vi fånga upp synpunkter och få olika frågor belysta. Det fick vi också. Det har naturligtvis varit till hjälp. Protokollet från utfrågningen finns som bilaga till betänkandet för den som är intresserad. Tidsplanen har också varit alltför optimistisk. Nu föreslås att det reformerade pensionssystemet skall träda i kraft från den 1 januari 1996. Det är ett år senare än Pensionsarbetsgruppens förslag. Vi får se om den tidsramen kan hållas. En hel del arbete återstår nämligen. Jag tycker också att det är bra att förslaget nu skall fattas i två omgångar. I dag skall vi fatta beslut om riktlinjerna. Vi lägger fast principerna om att det skall vara ett offentligt och obligatoriskt pensionssystem, att pensionen skall grunda sig på livsinkomsten, att det handlar om ett ålderspensionssystem och att pensionsåldern skall vara flexibel. Detta betyder bl.a. att frågan om förtidspensioner skall behandlas i ett annat sammanhang. Trots den korta remisstiden har många tunga instanser kommit in med värdefulla synpunkter. Det har också kommit fram att det på en del punkter i förslaget behövs ytterligare bearbetning innan preciserade förslag kan lämnas till riksdagen. Regeringen har därför, som vi nyss har hört, beslutat att kalla en genomförandegrupp med företrädare för de partier som står bakom överenskommelsen. En av de viktigaste punkterna som genomförandegruppen har att behandla är frågan om hur ålderspensionsavgiften skall tas ut -- växlingen från arbetsgivaravgift till egenavgift. Pensionsarbetsgruppen har föreslagit att den ena hälften av ålderspensionsavgiften, dvs. 9,25 %, skall tas ut som en arbetsgivaravgift och att den andra hälften skall tas ut som en egenavgift. Den skall betalas av den anställde och vara avdragsgill. Den sammanlagda pensionsavgiften är 18,5 %. Meningen är att den anställdes lön, eftersom arbetsgivaren får sin avgift sänkt med hälften, skall höjas med samma belopp. Många av remissinstanserna är negativa till den här uppdelningen mellan arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Man befarar att växlingen kommer att leda till komplikationer. Många remissinstanser befarar också att växlingen inte kommer att ske för alla löntagare. Något bindande löfte har inte heller arbetsgivarna gett. Även om det i propositionen framhålls att representanter för arbetsgivarna har förklarat sig beredda att bidra till en uppgörelse som innebär att alla löntagare skall ges kompensation för egenavgiften finns det hos de fackliga organisationerna en stor tveksamhet, både till egenavgifter som finanseringskälla och till växlingen från arbetsgivaravgifter. Även Pensionsarbetsgruppen säger i sitt betänkande att växlingen är förenad med komplikationer. Flera remissinstanser påtalade också att om en avgiftsväxling skall ske så skall det vara vid ett enda tillfälle. Regeringen och Pensionsarbetsgruppen menar att det finns skäl att visa fram kostnaderna för det inkomstskydd som det offentliga pensionssystemet ger. Även om dagens arbetsgivaravgifter finansieras ur löneutrymmet så saknas en direkt koppling mellan förmåner och avgifter. Både skatteutskottet och finansutskottet har i sina yttranden tagit upp problemet med avgiftsväxlingen. Skatteutskottet säger att avgiftsväxlingen kommer att medföra att underlaget för olika avgifter kommer att öka. Det gäller inte bara arbetstagarnas egenavgifter till pensionssystemet, till sjukpenning och arbetslöshetsförsäkring utan också avgifter till daghem m.m. om de beräknas med hänsyn till bruttolön. Finansutskottet framför liknande synpunkter och anser därför att om en avgiftsväxling skall ske bör den ske i ett steg vid samma tidpunkt för hela arbetsmarknaden och att den bör hållas isär från vanliga löneförhandlingar. Det finns flera än arbetsgivare och arbetstagare som berörs av följderna av en avgiftsväxling, t.ex. de som har olika skadeersättningar eller andra ersättningar som har fastställts med hänsyn till tidigare lön. Det kan gälla ersättningar som betalas ut från staten, som arbetsskadeersättning eller från försäkringsbolag. Socialförsäkringsutskottet påtalar i betänkandet att de många komplikationer som är förenade med avgiftsväxlingen har blivit fullt tydliga i ett sent skede i arbetet med ålderspensionsreformen. Vi anser därför att det är olyckligt om bindningar som skett under stark tidspress för hur dessa problem skall lösas, skall bli styrande för en så stor och viktig fråga som avgiftsväxlingen. Det är helt nödvändigt att den här mycket viktiga frågan bereds vidare. Frågan behöver diskuteras mycket grundligt både mellan de partier som står bakom uppgörelsen och mellan arbetsmarknadens parter. Frågan om den fortsatta finansiseringen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen hänger mycket nära ihop med frågan om hur ålderspensionsavgiften skall tas ut. Ytterligare viktiga frågor som Genomförandegruppen bör bereda är: lagregleringen av förändringarna i pensionssystemet, avtalspensionernas förhållande till garantipensionen, utformningen av spärregeln för uttag av pension före 65 års ålder, regler för kapitalförvaltning inom premiereservsystemet samt omföring av avgifter och betalningsansvar mellan ålderspensionssystemet, respektive statsbudget och andra socialförsäkringssystem. Frågorna är tekniska och komplicerade. Förhoppningsvis får socialförsäkringsutskottet längre tid på sig att behandla Genomförandegruppens förslag än vad vi har haft när det gäller Pensionsarbetsgruppens utredning och regeringens förslag. Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till utskottets hemställan i betänkande SfU 24 och avslag på reservationen. Fru talman! I detta sammanhang skall vi också behandla socialförsäkringsutskottets betänkande nr 26, som gäller delpensioner. I förslaget till reformering av pensionssystemet finns förslag om bifall till att delpensionen skall avvecklas från år 2000, dvs. samma år som de första ålderspensionerna kommer att betalas ut enligt det nya reformerade pensionssystemet. Då skall inte heller några nya delpensioner beviljas. Skälet till att delpensionerna tas bort är att det nya pensionssystemet anses så flexibelt och medger individuella lösningar så att behov av ett delpensionssystem inte längre anses särskilt stort. I kompletteringspropositionen, eller vårbudgeten som regeringen föredrar att kalla den, föreslås nu en försämring av delpensionen. Tredje gången gillt, kanske man kan säga. Syftet med delpensionen är att ge de äldre en möjlighet att få en mjuk övergång från förvärvsarbete till ålderspension. För många är det också ett sätt att undvika förtidspension. Regeringen föreslår att arbetstiden får minskas med högst tio timmar per vecka och att rätten till delpension skall den försäkrade få först från och med det år han eller hon fyller 62 år. Ersättningen skall enligt propositionen vara fortsatt 65 %. De här förändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1994. Samtidigt säger regeringen att den har ambitionen att successivt höja pensionsåldern i det nuvarande pensionssystemet till 66 år. Förslaget kommer nästan innan bläcket har torkat i Pensionsarbetsgruppens betänkande -- ett betänkande som är en uppgörelse mellan regeringspartierna och där man slår fast att pensionsåldern skall vara 65 år. I vår motion med anledning av regeringens förslag säger vi att vi är beredda att, med hänsyn till den ekonomiska situationen, acceptera vissa besparingar inom pensionssystemet. Men vi har ett annat och bättre förslag än regeringen. Vi är inte beredda att gå med på en höjning av pensionsåldern till 66 år. Det är 65 år som skall gälla. Vi vill också hålla åldersgränsen för när man kan få delpension så låg som det är ekonomiskt möjligt. Vi föreslår 61 år i stället för 62 år. För att finansiera vårt förslag är vi beredda att sänka kompensationsnivån från 65 till 55 %. Arbetstiden får minska med högst tio timmar. När det gäller övergångsbestämmelser så föreslår vi att för att man skall få delpension enligt nuvarande regler skall ansökan vara gjord före den 1 juli 1994, dvs. i år, och man skall börja ta ut delpensionen 1994. Om detta är vi överens i utskottet. Fru talman! Vi har gjort en försämring något mindre försämrad. Vi socialdemokrater har medverkat till en försämring av delpensionen, eftersom vi såg det som mycket viktigt och angeläget att behålla 65 år som pensionsålder. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan. 0708639889502 N 2010-01-01 00:00:00 256445 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09120/#anf13