2349385 GH09120 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:120 Onsdagen den 8 juni 1993/94 120 1994-06-08 00:00:00 Särskilda konkurrensregler för lantbruket 73B1A3F9-70B5-4828-AC01-AB73F5129C6E 116 JOHN ANDERSSON (-) - Fru talman! Jag har inget yrkande, men jag vill ändå få några saker noterade i protokollet i denna fråga. I landet finns ca 240 000 enskilda skogsägare. Medelfastigheten uppgår till ungefär 50 hektar. Dessa 240 000 privata ägare äger hälften av landets skogsmark. Genom företagsköp och fusioner har massa- och pappersindustrin samlats i ett fåtal mycket stora koncerner som samtidigt också är stora markägare. De äger tillsammans ca 40 % av den produktiva skogsmarken. De privata skogsägarna har av flera orsaker samlats i ekonomiska föreningar. En icke oviktig sak i detta sammanhang som jag tycker att framför allt sågverken, som har uppvaktat flitigt, borde tänka på är att de ekonomiska föreningarna -- skogsägarföreningarna -- ombesörjer och försäkrar en jämn virkesström till de olika industrierna. I dag, när industrin har minskat sina lager, är det ännu viktigare. Jag skulle vilja ställa en fråga både till Rolf L Nilson och till Rolf Dahlberg: Hur hade ni tänkt er att dessa skogägarföreningar skall kunna samla in virke från 240 000 privata skogsägare utan att kunna gå ut med en prislista och tala om vad ägarna får betalt för virket? Det är ju det hela denna fråga handlar om. Man diskriminerar de ekonomiska föreningarna när de inte får sätta ut ett pris. Det är meningen att en skogsägarförening skall få sätta försäljningspriset gentemot köpande industri om man har mindre än 25 % av den relevanta marknaden. Så långt har regeringen backat. Men det som räknas är att man köper virke och säljer till tredje man! Skogägarföreningarna är ju ensam om denna marknad och har 100 %! Modo, Stora och SCA köper till egna industrier. De förmedlar inget virke. De är obefintliga på denna relevanta marknad. De skogägarföreningar som inte samtidigt har industrier som förmedlar virket ramlar direkt, trots den medgivna 25-procentiga marknaden. Skogsbolagen och sågverken har inga sådana restriktioner för sina verksamheter. Jag tror att det här är resultatet av en fruktansvärd felsyn. Man har jämställt små enskilda skogsägare med stora multinationella företag. En liten skogsägare och ett stort multinationellt företag är jämbördes parter. I stället borde de enskilda skogsägarna jämföras med enskilda aktieägare som fritt kan agera i grupper inom bolaget. Det finns så otroligt mycket att förvånas över när det gäller denna fråga och hur den hanteras. Jag skulle vilja säga att många privata skogsägare av gammal hävd och vana är centerpartister -- det vet ni. De är storligen förvånade över att Centern nu är med och diskriminerar företagsformen ekonomisk förening. Jag måste säga att man blir lika förvånad över Vänsterpartiets ställningstagande. Man har lyckats hamna till höger om Per Westerberg på Näringsdepartementet. Som jag sade har regeringen åtminstone tagit åt sig en del av kritiken och medger därför att en prissamverkan får ske upp till en 25-procentig andel av den relevanta marknaden. Det avvisar Vänsterpartiet. Jag begriper inte hur man ideologiskt skall kunna försvara ett sådant ställningstagande. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att partiet skulle hamna på samma sida som de multinationella företagen gentemot de kooperativa företagen och deras medlemmar. Vad som händer nu är att man överlåter till domstolarna att dels slå fast vilken den relevanta marknaden är, dels fälla utslagen om huruvida de ekonomiska föreningarna bryter mot lagen. Jag vill också säga några ord om medlemsrörligheten. Det kanske är att överdriva den frågan, men det finns i alla fall en teoretisk risk för att man äventyrar en ekonomisk förenings kapital, likviditet och förmåga att leva vidare om det kommer en tillfällig rörelse och medlemmarna begär ut sina andelar. Föreningen måste ju betala ut dem på stående fot. 0817420987900 N 2010-01-01 00:00:00 256548 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09120/#anf116