2349385 GH09120 Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:120 Onsdagen den 8 juni 1993/94 120 1994-06-08 00:00:00 Vissa inkomst- och företagsskattefrågor, m.m. 456E6284-712F-47F8-8585-0DC60A259BC9 100 KJELL JOHANSSON (fp) fp Herr talman! Det var nästan en makaber upplevelse att lyssna till Lars Bäckström. Han refererar till all den klokskap som finns inom EU i fråga om hur vi skall ordna vår ekonomi. Han bekämpar annars EU med näbbar och klor, därför att han tror att den svenska vardagen kommer att rasa ihop om vi skulle bli medlemmar. Jag har sagt det tidigare: Vänstern har ett parti, men man vet inte vad man skall ha det till. Herr talman! Den proposition som ligger till grund för dagens debatt är ännu en i raden av propositioner med syftet att genom bättre skatteregler skapa nya, riktiga jobb. Socialdemokraterna går emot de flesta av förslagen och vill även riva upp tidigare förbättringar. Genom kraftigt höjda skatter, kombinerade med en gammaldags regleringspolitik, tror man sig kunna få fram nya jobb. Det säger sig närmast självt att den politik som skapat dagens kris inte kan lösa den. Tvärtom gör den ont värre och skapar bara oro. Vid debatter av det här slaget vill Lars Hedfors gärna ge bilden av att skattereformen var ett under av neutralitet, någon sorts förädlad 30-procentig tulipanaros. Riktigt så blev det nu inte. Skattereformen var förvisso av mycket stor betydelse. Den lade en bra grund att bygga vidare på. Men av skilda skäl byggdes det in en hel del obalanser. Vid reformen reducerades antalet inkomstslag till tre: inkomst av tjänst, inkomst av näringsverksamhet samt inkomst av kapital. Det senare gjordes till ett helt fristående inkomstslag, med en skattesats på 30 %. I inkomstslaget tjänst behöll vi samtidigt, främst av finansieringsskäl, skattedelen av arbetsgivaravgifterna. Arbetsinkomster beskattades alltid i två steg. Det innebar att skatten för arbetsinkomster över brytpunkten kunde bli ca 61 %, t.o.m. upp till 64 %, dvs. en skillnad på hela 31--34 procentenheter jämfört med kapitalskattesatsen 30 %. Denna skillnad i beskattning av kapital och arbetsinkomster är faktiskt det viktigaste skälet till de krångligheter som Lagrådet påtalat och som Lars Hedfors inte försummar att hamra på när vi nu mödosamt rättar till den orättvisa beskattningen av investeringskapital. Om vi hade befunnit oss i den 30-procentiga drömvärld dit Lars Hedfors med förkärlek flyr vid praktiskt taget varje skattedebatt, hade de regler som Lagrådet finner besvärliga kunnat göras så enkla att ett barn nästan kunnat förstå dem. Jag tycker att det skulle vara bra om vi kunde vara överens om detta och att det aldrig någon gång var meningen att kapital skulle beskattas lika hårt som arbetsinkomster. En sådan beskattning hade varit rent destruktiv för svensk ekonomi och företagsamhet. Erik Åsbrink var också under arbetet med skattereformen helt klar över att kapitalskatten även kunde komma att behöva sänkas. Kjell-Olof Feldts syn på kapitalskatter kan Lars Hedfors ta del av i DN den 31 maj, där han i en intervju med anledning av sin nyutkomna bok säger: ''Det vore högst olyckligt om det skapas en föreställning om att skatter på kapital gynnar löntagare, vilket det inte gör. Kaptialet kan ge sig i väg utomlands, men löntagarna är tvungna att stanna kvar.'' När vi nu lagt fram förslag om avskaffande av straffbeskattningen av riskvilligt sparande har ni plötsligt gått med på att egenföretagarnas investerade kapital skall beskattas med 30 %. Däremot håller ni fast vid att investerat kapital i aktiebolag, kanske i ett identiskt lika företag, skall beskattas med 51 %, dvs. långt hårdare än annan kapitalavkastning. Många försök har jag gjort att få er att förstå denna skillnad, men jag har numera insett att detta är ett av de oförklarade mysterier som jag får ta med mig hem när jag nu lämnar riksdagen. Herr talman! När man läser den socialdemokratiska motionen och reservationerna förstärks bilden av att regleringsivrarna tagit över inom socialdemokratin. Den generation av progressivt tänkande människor som samlades kring Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink har fått nog och lämnat politiken. Deras marknadsekonomiska tänkande har inom socialdemokratin åter ersatts av regleringstänkandet. På nytt plockas det fram gamla förslag som ökar inlåsningen av kapital i företagen. Ni tror att ni är fiffiga när ni föreslår direktavskrivningar, samtidigt som ni har planerna klara att åter lägga förmögenhetsskatt på företagens arbetande kapital. Men detta är inte fiffigt. I stället skadas välståndsbildande krafter. Det socialdemokratiska förslaget till direktavskrivningar innebär att kostnaden för en investering minskar med strax under 2 procentenheter. Men återinförd förmögenhetsskatt tar i normalfallet tillbaka betydligt mera, även om skattesatsen sätts så lågt som 1 % av företagsförmögenheten. Med en sådan politik, Lars Hedfors, stärker ni verkligen inte investeringsviljan. Ni sprider bara oro. Ni skriver vidare i reservation 1 att den avskaffade dubbelbeskattningen på aktier riskerar att dränera företagen på riskkapital. Före jul hävdade ni att utlänningar skulle sälja av sina svenska aktier. Men verkligheten är den rakt motsatta. Under april månad nettoexporterade vi aktier för 2,5 miljarder. Sverige dräneras inte på riskkapital -- det strömmar in kapital. Förklara gärna detta, Lars Hedfors, och tala gärna samtidigt om vilka stoppregler som har tillkommit på grund av incitament för skatteplanering genom olika kapitalskattesatser eller vilka kapitalinkomster som beskattas med 0 %, som ni också påstår i reservation 1. Jag går nu över till reservation 2. Här skriver ni: ''Strävan efter en teoretisk exakthet i beskattningen behöver därför i ökad utsträckning stå tillbaka för enkelheten och förutsebarheten.'' Har ni egentligen tänkt efter vad ni skriver? Meningen kunde ju ha formulerats mycket enklare: Gärna orättvisor för företagarna -- bara det blir enkelt och förutsägbart. Vi inom regeringspartierna delar inte er uppfattning. Vi gör det speciellt inte i en tid när det är ett livsvillkor att få bort straffbeskattningen på kapital som investeras för nya jobb. Vi har inte velat sitta och rulla tummarna medan experterna filar på en strömlinjeforad lagstiftning och människor går arbetslösa. För oss har sakinnehållet och jobben gått först. Strömlinjeformen får komma senare. I reservation 3 kräver socialdemokraterna en utvärdering av reglerna för egenföretagare. Är det inte litet väl tidigt att börja utvärdera, Lars Hedfors, nästan innan reglerna har trätt i kraft? Vad kan en sådan utvärdering ge? Ett arbete med förenklade regler aviseras i propositionen, och dessutom pågår en översyn av inkomstförfattningarna. I reservation 4 underkänner ni regeringens förslag till regler för utdelning för 1994. Det är onödigt generöst, sägs det. När det har gällt företagarnas preliminärskatt har ni alltid tyckt att 120 % av den senast taxerade inkomsten varit normalt. Men för utdelning tycker ni att 120 % av den genomsnittliga utdelningen under de fem senaste åren är normalt. Hur får ni egentligen detta att gå ihop? Personligen tycker jag att detta är ganska avslöjande för den socialdemokratiska s.k. generositeten mot småföretagarna. Enligt reservation 5 vill Ny demokrati ha en översyn av fåmansföretagens beskattning. Jag kan inte se att någon från Ny demokrati är anmäld till debatten. Därför avstår jag från att kommentera Ny demokratis reservationer. Jag vill bara säga att man i vissa fall slår in öppna dörrar. Socialdemokraterna går i reservation 6 emot förslaget om ett mycket försiktigt införande av en lönesummeregel för beräkning av kapitalavkastning i fåmansföretag. Ny demokrati tycker i en annan reservation att förslaget är alldeles för snålt tilltaget. Om det hade funnits någon nydemokrat här skulle jag ha kunnat överlåta åt er båda att göra upp den här saken, men eftersom det inte gör det får jag väl göra en kommentar. Uppenbarligen, Lars Hedfors, bidrar det investerade kapitalet till de anställdas produktionsresultat. Ingen kan väl hävda något annat? Då blir det också ganska logiskt att beakta detta vid inkomstklyvningen. En del av inkomsten är de facto inkomst av kapital. Utöver att det är logiskt har förslaget också förtjänsten att det stimulerar företagaren att anställa medarbetare. Det skapar således riktiga jobb. Det är meningen med de flesta av de regler som vi lägger fram. Socialdemokraterna säger att det statsfinansiella läget inte medger en sådan försiktig introduktion. Det tycker jag rent ut sagt låter märkligt. Har vi råd med alla AMS-miljarderna måste vi väl ha råd med detta förslag, som skapar jobb och som dessutom är finansierat! I reservation 8 går socialdemokraterna emot att räntefördelning, avsättning till periodiseringskonto och ökning av expansionsmedel får ske vid uttag av medel ur skogskonton i stället för vid insättning. Förändringen innebär att gamla avsättningar kommer att kunna räntefördelas, periodas och expansionsmedlas, vilket dock inte får några omedelbara statsfinansiella effekter, eftersom nya avsättningar samtidigt exkluderas. Vi i utskottsmajoriteten delar den bedömning som gjorts av Finansdepartementets experter. Vi säger därför ja till denna förändring, som ger ett mer logiskt system genom att det bättre ansluter till de normala principerna för inkomstbeskattningen av skogskontomedel. I reservation 9 kräver socialdemokraterna att reglerna för avsättning till upphovsmannakonto skall ses över därför att de är krångliga. På vad sätt de är krångliga har ni dock inte velat avslöja i er reservation och inte heller under utskottsbehandlingen. Jag vill inte vara omöjlig -- om Lars Hedfors talar om vad det är som är krångligt med upphovsmannakontona tror jag att vi kan komma fram till någonting förnuftigt. I reservation 10 skriver socialdemokraterna att den kvittningsrätt som infördes för de fem första åren för att underlätta startandet av nya företag skall avskaffas. Kan man inte ens acceptera en regel som har så rigorösa bestämmelser, som dessutom inte är speciellt förmånlig och som är till för att man skall skapa nya jobb är det uppenbart att man inte vill ha några nystartade företag i landet. För såväl företagare som löntagare är det bara att hoppas att denna politik inte kan förverkligas. Så, herr talman, några ord om Vänsterpartiets meningsyttring, som erbjuder en sorglustig läsning. Som representant för ett parti som fram till för några år sedan hittade sina ideal i ett ekonomiskt system som har gjort total bankrutt borde Lars Bäckström inte ta i så häftigt som han gjorde här nyss -- det skulle vara mer klädsamt. Jag har ju diskuterat skatter med Bäckström så mycket att jag vet att det är närmast lönlöst. Låt mig ändå göra ett sista tappert försök. För att visa min goda vilja skall jag börja med att ge Lars Bäckström rätt på en punkt: Det är riktigt att Sverige efter skattereformen hade en låg bolagsbeskattning. Rangordnade man med rimliga antaganden OECD:s 24 länder efter storleken på skattekilen hamnade Sverige på första plats, om man bara ser till bolagsskatten. Så långt är det rätt, Lars Bäckström. Men lade man ihop bolagsskatt och aktieägarskatt -- jag tänker alltså på den situation som småbolagsägaren befinner sig i -- hamnade Sverige betydligt längre ned, nämligen på nionde plats. Ser man bara till aktieägarskatten så hamnade Sverige på nittonde plats bland OECD:s 24 länder. Alltså: Aktiesparandet var väldigt högt beskattat i Sverige 1991, efter skattereformen, men dubbelbeskattningen har nu avskaffats, och Sverige är faktiskt i dag ett ganska intressant land för aktieplaceringar även för utlänningar. Vi har alltså möjligheter att till landet dra investeringskapital som kan bidra till landets uppbyggnad. Enligt Vänsterpartiets planer skall detta nu göras till historia. Sverige skall stöpas om till en OECD- medelmåtta! Det är Lars Bäckströms och Vänsterpartiets högsta mål här i livet. Men så blir det inte med era förslag -- det blir långt, långt värre! Varför då? Jo, därför att dubbelbeskattningen på aktier skall återinföras, och bolagsskatten skall höjas till genomsnittet i EU. Då stannar vi inte på nionde eller nittonde plats! Aktieägarna kommer efter detta att befinna sig i ett land som har den kanske värsta aktieägarbeskattningen inom OECD eller EU. Fåmansbolagsägaren befinner sig plötsligt i ett av Europas kanske sämsta länder att driva rörelse i! Men Vänsterpartiets drömland är inte färdigt med detta. Förmögenhetsskatt skall återinföras på arbetande kapital. Varje procentenhet kostar 2,0-- 2,7 % av den skattepliktiga förmögenheten. Vi hamnar i en Pomperipossaeffekt. En fastighetsskatt på 2 % på industrilokaler skall införas. Det höjer avkastningskravet på en industrifastighet med 4,0--5,5 % av investeringskostnaden. Detta överfall på industrin är nu egentligen redan fullbordat, men för den händelse det skulle finnas kvar någon trollkonstnär som framhärdar i att tjäna pengar höjer Vänsterpartiet marginalskatten till 60--70 % och tar bort grundavdraget. Skulle det finnas någon alldeles extrem företagare som efter detta fortfarande visar livstecken kommer Vänsterpartiet att utvisa honom till EU, som Vänsterpartiet gör allt för att se till att vi inte blir medlem av, bortsett från att ni hämtar er politik och ert förstånd därifrån. Kära Lars Bäckström! Ert totala förslag har inget med skattepolitik att göra. Det är inget skatteförslag -- det är en plan för Sveriges industriella självmord. Detta parti är det som nu bjuder ut sig till socialdemokratin. Jag måste säga att det ger ett dystert perspektiv inför valet. Jag hoppas verkligen att svenska folket drar konsekvenserna av detta. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betänkande 25 och avslag på samtliga reservationer samt meningsyttringen. 0992508932009 N 2010-01-01 00:00:00 256532 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GH09120/#anf100